Det finns några skämt som aldrig åldras. “Har du solat i Vitaby?” är kanske inte det allra bästa exemplet, men just nu kommer jag inte något roligare. Jag återser mina arbetskamrater efter sommaruppehållet och de ser oförskämt fräscha ut. Jag anar att solen har ett finger med i spelet och avstår från att pröva lyckan med det gamla skämtet. Alla har inte samma humor.
Just nu är det bråda dagar och alla brinner av arbetslust (tror jag). Den första september kommer studenterna och då ska det helst se ut som om vi har en plan. Dessutom gäller det att skapa utrymme för deras erfarenheter och initiativ. Jag vacklar mellan nervös lust att överplanera kursen och programmatisk tro på frihetens möjligheter inom pedagogiken.
Det går bättre och bättre. Jag kommer att vara ansvarig för den första kursen som våra studenter möter och det känns som ett viktigt uppdrag att deras första kontakt med Malmö högskola blir positiv. Samtidigt gäller det att inte vara alltför omhändertagande. Målet är självständiga studenter – tror jag.
Jag planerar höstens verksamhet för det manliga nätverket. Vi måste hitta en form som gör träffarna meningsfulla både för nyantagna studenter och redan yrkesverksamma lärare. Jag försöker lita på att de som kommer till träffarna har erfarenheter de vill diskutera och vill lägga band på min kontrolliver. Ett nätverk är ingen kurs.
Mitt uppdrag att ringa till avhoppade studenter går trögt. Den naiva förhoppningen att hitta en enkel förklaring till varför män avbryter sina lärarstudier har havererat och mina försök till kategorisering av materialet blir allt mer motsägelsefullt.
Kanske är jag fortfarande en smula bitter över att DJ ratade vår och Borås ansökan om att ordna en nationell konferens för manliga nätverk vid landets lärarutbildningar. Nu gäller det att samla sig till nya tag lokalt och förhoppningsvis kommer studentkår, fack och kommun inse att det är en viktig fråga.
Jag älskar att skryta om min arbetsplats och nu finns det även anledning. Anne-Marie tipsar om en nyutkommen antologi och hon presenterar Jonas Qvarsebos text på ett lockande sätt (Länk till Anne-Marie)
Det går också att ladda hem hela rapporten direkt (Länk till Mah i nytt fönster)
När jag läser Jonas sammanställning över hur fostransbegreppet har används under 1900-talet undrar jag om ordet fortfarande är användbart. Anne-Marie ifrågasätter om det verkligen är “den kommunikativa, kritiske, reflekterande demokratiske medborgaren” som vi fostrar idag? Bra fråga!
De flesta skoldebattörer tvingas förr eller senare ta ställning till fenomenet Finland. Många inspireras av lärarnas höga status och elevernas goda prestationer – andra förfäras av traditionellt arbetssätt och statisk organisation.
Merete Mazzarella referera en internationell studie i dagens Sydsvenska (ingen länk än) och de finska barnen beskrivs som lärda men likgiltiga när det gäller frågor som rör samhälle och politik. Hon ställer allvarliga frågor :
Hur ska ett sådant resultat förstås? Är det för att ungdomarna inte tror att de har möjlighet att påveka samhällsutvecklingen? Är det för att det finländska samhället som sådant ter sig så ospännande? Är det just därför att samhällskunskap är något som lärs ut i skolorna som det har blivit ett skolämne bland många andra, något abstrakt att vara duktig på så länge man kan betygsättas men samtidigt något osexigt som omöjligt kan intressera en personligen?
En annan paradox tycks vara att unga miljömedvetna människor samtidigt vet väldigt lite om naturen. När jag som handledare fick lärarstudenter som inte kunde skilja mellan gran och björk, men visste allt om försurning och fotosyntes – då blev jag bekymrad.
Jag får nog leta reda på den här icke namngivna studien!
Jag är orolig för hur mediers bevakning av internationell utbildningspolitik ser ut. Det är inte många utblickar svenska folket får för presstödsmiljonerna.
New York Times beskriver regeringens arbete med att genomföra federala och mycket detaljerade kursplaner. Idag tycks varje stat ha stor frihet att utforma egna styrdokument, men nu är tiden mogen för Obama att styra upp det hela. (Länk) De 3,4 biljarderna dollar som erbjuds deltagarna ses också som en bidragande orsak till att processen går mycket snabbt.
Frågan är om de verkligen räcker med en ny måltext och en del oroar sig för bakslag:
“I’m already watching the ravages of the recession cutting the muscle out of efforts to implement standards,” she said. “If states adopt these thoughtful new standards and don’t implement them, teachers won’t know how to meet them, yet they will be the basis on which kids are judged.”
Längtan efter likvärdighet klingar märkvärdigt välbekant. Samtidigt höjs kraven och de flesta stater verkar mer än villiga att underkasta sig den nationella detaljstyrningen.
Increasingly, national standards are seen as a way to ensure that children in all states will have access to a similar education — and that financially strapped state governments do not have to spend limited resources on developing their own standards and tests.
“We’ll have states working together for the first time on curriculum, textbooks, assessment,” said Mr. Duncan. “This will save the country billions of dollars.”
Samtidigt finns det stater som står utanför det hela. De missar miljarderna och frågan är vilket värde deras barns utbildning tillmäts?
But Mr. Stergios pointed out that the other groups had either funding from the Gates Foundation or connections to those who developed the standards.
“We’re really the only ones who had no dog in this fight,” he said.
Jag har försökt följa de engelska och kanadensiska exemplen med detaljerade kursplaner och vet att det innebär en svår prövning för oss som tror att mötet mellan lärare och elev måste innehålla ett visst mått av frihet för att bli intressant.
Honnörsorden i USA är “rigorous and coherent” och det finns en stark tilltro på kursplanernas förmåga att lyfta utbildningen,. På debattforumet Will Federal Norms Help Schools? vädras olika åsikter:
Jag är skeptisk.
Som vanligt.
Ibland blir jag trött på mig själv. Jag vill också vara så där härligt entusiastisk.
Vi har diskuterat manlighet under ganska värdiga former här på bloggen och kanske krafsat på ytan till den stora gåtan. Samtidigt kan naturligtvis frågan vara helt fel ställd och talet om maskulinitet en mystifikation av en ytterst tidsbunden företeelse.
Jag njuter av att se teveserien Mad men från början och famlar efter ledtrådar. Vad är det jag ser? Vem är de här människorna? Hur står de ut med sig själva?
Bakom de perfekt fångade miljöerna från det sena 50-talets New York flimrar bilderna av olyckliga personer förbi. Det vackert och välgjort – och oändligt deprimerande.
Anne-Marie tipsar om en artikel som säkert kan uppfattas som väldigt provocerande av dem som inte gärna vill se skillnader mellan pojkar och flickor. Hur ska läraren förhålla sig till skillnaderna i skolprestationer? Skulle enkönade grupper tvinga läraren att byta strategi?
Jag läser om den amerikanska satsningen Teach for America och undrar om det är möjligt att översätta till svenska förhållande? Toppstudenter från Harvard och Yale slåss om att komma in på programmet som ser bra ut på deras CV och garanterar inkomst under lågkonjunktur. Jag tror de förbinder sig att undervisa under två år och kan därefter återvända till blivande topposter i näringslivet.
Ungefärt så uttryckte sig en person med god inblick i DEJAS arbete. Delegationen för jämställdhet i skolan presenterar två rapporter som ger en bakgrund till pojkars svaga skolprestationer. I bästa fall kompletterar de varandra och jag tror att det finns förutsättningar för en nyanserad diskussion. Kanske slipper vi de tvärsäkra påståenden om att “kön är till 100 % en social konstruktion” och öppnar för olika förklaringsmodeller. Om ordföranden Anna Ekström lyckas sy ihop den här utredningen är hon värd all beundran – jag är rädd att hon inte vågar stöta sig med de renläriga genusvetarna och då kommer i värsta fall slutprodukten bli lika intetsägande som Delegationen för jämställhet i förskolans texter.
I rapporten Könsskillnader i skolprestationer – idéer om orsaker (SOU 2010:51) har Inga Wernersson, professor i pedagogik, sammanställt den pedagogiska forskningens förklaringar till att flickor som grupp presterar bättre i skolan än pojkar. Rapporten publiceras som nummer 5 i DEJA:s serie av forskarrapporter.
I rapporten Biologiska faktorer och könsskillnader i skolresultat (SOU 2010:52) belyser Martin Ingvar, professor i integrativ medicin, biologiska faktorer som kan bidra till att förklara att flickor som grupp presterar bättre i skolan än pojkar. Rapporten publiceras som numme 6 i DEJA:s serie av forskarrapporter.
Tysta tankar 