Diskussionen om sexuella övergrepp på festivaler har rasat under dagen. Positionerna har varit svårslaget förutsägbara.
Politism gick ut hårt.
Kanske lite för hårt.
Antagligen har vi ingen gemensam definition av ordet “myt”. Eller innebörden av dubbla negationer.
Jag vet inte om den nya versionen är bättre. Har aldrig träffat någon “vanlig man”.
Jag är verkligen glad över att ha blivit mainstream. Det fanns en tid då den här typen av texter inte var möjliga på Aftonbladets ledarsida.
Han är pådrivande i arbetet för att rekrytera män till barnomsorg/förskola på Irland.
Att bli exkluderad från omvårdnad är inget svenskt fenomen. om nu någon trodde det.
Jag är väldigt rädd för personer som är rädda för religioner och sexuella inriktningar.
Serien är från ETC och har hyllats som “klockren” på Facebook. Jag funderar över vad det är som gör att debatten om män på förskolan måste föras på en så erbarmligt låg nivå?
Det borde finnas fler lägen än likhetsfeminism och styckmordssexism. Vem tjänar på den här polariseringen?
Kan verkligen männen i förskolan vara ett så allvarligt hot att de måste förlöjligas? Jag tycker att det räcker med den statliga mobbningen från Delegationen i högskolan.
Länk.
Ibland fick jag följa med mamma på husmorsfilmer. Det var en härlig tid.
Jag tror att föräldralediga män har mycket att vinna på att träffas. Om vi nu ska omdefiniera maskuliniteten kan vi göra något roligt av det.
I princip är jag mot könsseparerade grupper. Men bara i princip.
Frågan är om män i förskolan också behöver en egen dans?
Jag väljer en milt avvaktande hållning till debatten om Jan Lööf. (Rättare sagt jag stödjer honom helhjärtat men orkar inte bemöta alla rasande påhopp från dem som anser att han är ett hot mot demokratin och barns rättigheter).
På Sydsvenskan snurrar tivolit vidare. Malena Jansson och Per Svensson gör de sedvanliga piruetterna , men underhållningsvärdet uteblir. Föreställningen lyfter inte.
Den retoriska höjdpunkten är kanske när Jansson slår till med beskrivningen av bokens värderingar som “unkna”. Det är ett märkligt ord som återkommer i debatten. Jag undrar över den här längtan efter friskhet och renhet? Är det den moderna hygieniska drömmen som spökar? En del av oss vill inte vara ständigt fräscha. Vi har andra intressen.
Samtidigt lyssnar jag på Rakel Chukris och Kalle Linds beskrivningar av kulturstrider (jag trodde nog att Sydsvenskans historia i genren skulle nämnas) och kan inte undvika en viss trötthet. Jan Lööf lever inte riktigt upp till bilden av pompös lättkränkt man.
Frågan är hur alla ingenjörer som heter Ture Björkman ser på hans konstnärsskap. (Jfr Skrotnisses äventyr).
Jakten på stereotypier går vidare.
Tysta tankar 