Jag är verkligen glad över att ha blivit mainstream. Det fanns en tid då den här typen av texter inte var möjliga på Aftonbladets ledarsida.
Bloggstatistik
- 1 299 286 hits
Senaste kommentarer
Mats om Hångelmanifestation – By… Lennart Palm om Hångelmanifestation – By… Mattias Besell om Sanningens minut Otto von Plös om Vad var det som hände? Anonym om Att hämta kraft i det pri… Anders Björklund om ”Skamvrån gjorde oss til… Ola Andersson om ”Banta med Demis Ro… Magnus om Berlin 2019 – 2 Mats om En dag på Caroli city –… Martin om En dag på Caroli city –… Anonym om Jag är väldigt förtjust i… Mats om Jag är väldigt förtjust i… Sirkka Ivakko om Jag är väldigt förtjust i… Nanaz Fassih om Att tala MED föräldrar –… Mats om Erotisk jazz -
Senaste inläggen
- Varför vill jag inte kallas fröken?
- Efter Pedagogiska magasinet
- Det saknas inte goda råd
- Vart tog artiklarna från Lärarförbundets tidningar vägen?
- I förvirringens tid
- Svordomar i förskolan?
- Att hämta kraft i det privata
- Jag är väldigt förtjust i midsommardans
- Kultbandets årliga kultspelning!
- Lite statistik
- Berlin 2019 – 2
- Berlin 2019
- Att tala MED föräldrar – inte OM!
- Ojdå!
- Orkestern som vägrar att dö
- De dolda strukturernas begränsade inflytande
- Jag har nästan gett upp debatten om skolan och genus
- Denna valrörelse…
- Människan och naturen
- En kväll när stearinljuset inte fladdrar
- Loppmarknadssommar
- Fridolin presenterar den nya läroplanen
- Den glömda frågan
- Årets söktal
- Berlin, extra allt
- Kastanienallé by night
- Boros i Berlin
- Vem får skämta om vad?
- Lärarbristen en gång till
- Ett konstigt land
- Kanske borde jag gå vidare nu
- Ibland tycker jag att förskolan slösar med barnens lektid
- Att träna risktagande
- Vi läste mycket för våra barn
- När Twitter är som bäst
- Hurra?
- En farlig känsla
- SKL om lärarbristen
- Barnskötarnas återupprättelse
- Det händer att jag tvivlar på examensarbetets betydelse
- Jag har skådat barnmusikens framtid…
- Vem vill vara mansrättsaktivist?
- Detta Lärarförbund
- Journalister är inte kommunikatörer
- Hjälp till att sprida – skriv under!
- Jag är arg och besviken
- Två artiklar på samma dag!
- Är det så en tågolycka ser ut?
- De orimliga kraven på skolan
- Om könsbalans i förskolan
Twitter
- Visa mig ”porten utan ansvar”! Det verkar vara ett toppenställe. https://t.co/cDHyrbsO98 7 hours ago
- Den som inte skrattar åt det här klippet måste vara en väldigt fin människa. twitter.com/nenadblagojevi… 12 hours ago
- RT @JaneyLlou: @MxOolong @MichaelRosenYes And that’s why I’ve got this up in my classroom https://t.co/8Q5NTvzFwf 1 day ago
- Kan vi diskutera innebörden av att beskriva något som High Chaparral? Hur många har ens sett serien? lararen.se/nyheter/maria-… 1 day ago
- Idag är internet roligt. twitter.com/443socialclub/… 3 days ago
Meta
Det finns en besvärlig dimension i detta.
Min kära Pappa dog för några månader sedan. Mamma lever vidare. Min syster hjälper till på bästa sätt. Jag försöker också hjälpa till. Men faktum kvarstår. Min mamma och min syster har en hel verklighet med relateranden och viktighetsfrågor i symbios som jag aldrig har en chans att nå in till.
Jag tycker inte synd om mig själv men faktum är att jag känner mig som ett UFO när dom sätter igång och pratar om ditten och datten och tillsammans avgör vad som är VIKTIGT.
Jag går ner i källaren o kollar värmepumpen, avfuktaren, avloppsröret i matkällaren och sen går jag ut i garaget o fixar en stund. Gräsklipparna skall fungera.
När jag kommer in igen har dom just beställt fönsterputsning. Rena fönster är så VIKTIGT att jag inte har en chans att konkurrera på viktighetsskalan.
Jag bara gissar att denna dimension också existerar inom Förskolan.
GillaGilla
Du beskriver en smygande exkludering och kanske också barnets längtan efter att bli sedd. Jag känner delvis igen mig och funderar ofta över den där osynliga gränsen. Ibland tror jag att det går att träna upp förmågan att röra sig mellan världarna. Men det verkar inte finnas någon manual.
GillaGilla
Jag beklagar sorgen. Var rädd om dig.
GillaGilla