Några begåvade studenter har bildat band och skrivit musik som de testar på olika förskolor.
Snyggt och välsjunget.
Jag gissar att ni kommer att höra mer av Rimstad Rockerz i framtiden.
Jag inser att många förskollärare tycker om att få presenter. Det är vackert med bevis på uppskattning och mycket grundläggande för mänskligt samspel.
När några män ställer kritiska frågor blir det dålig stämning. Handlar det om svag könsidentitet eller vacklande yrkesroll som gör att vi tvekar inför benämningen “fröken”? Jag tror inte det.
Antagligen är det här smycket inspirerat av tröjor och muggar med texter om “världens bästa Mormor/Farmor”. Just den relationen är svår att överföra till förskolan. Vi bör inte sträva efter att vara “världens bästa fröken”. Jag hoppas att de flesta pedagoger nöjer sig med att vara delar av ett “riktigt bra arbetslag där alla kompetenser tas tillvara”.
Vem satsar på den presentidén?
…men jag tycker nog att det poserande draget är svårsmält här.
En av de mest älskade svenska barnvisorna handlar om en hare som söker hjälp hos en tomte. I texten nämns en jägare som hotar att skjuta haren.
De här våldsamma raderna har länge plågat pedagoger och många har försökt skriva fridfulla versioner om jägare som fångar, kittlar eller “tar” (???) harar.
Jag tröttnade på tramset och skrev en egen version 1996.
Finns på Netflix. Plågsamt allvarlig och väldigt gripande.
Jag läser och nickar igenkännande. Samtidigt blir Mia Heikkiläs text allt mer obegriplig. Det är ingen som vill generalisera eller polarisera frågan.
Länk till tidigare blogginlägg
Jag känner igen en halmgubbe när jag möter en. I det här fallet handlar det snarare om ett fält av nypressade rundbalar.
Zaremba är skoningslös. Bilden av invandrarmannens underläge i vårdnadstvister etsar sig fast.
Jag har länge undrat över varför det varit så svårt att diskutera pojkars och mäns utsatthet i skola och förskola med Skolverket och SKL. Efter den här artikeln av Mia Heikkilä råder det inga tvivel om orsaken till våra svårigheter att kommunicera.
Det finns andra grupper som det går sämre för. Klass och etnicitet samverkar med kön och förstärker svårigheterna i skolan. Killarna får väl skärpa sig.
I en värld av alarmister kanske det är uppfriskande med den här idylliseringen. Eller inte. Jag läser texten som ett ideologiskt försvar av förskolans och skolans svek mot pojkarna. Allt är bra och mer forskning behövs.
Pojkar kan per definition inte vara offer i ett patriarkalt samhälle.
Jag läser Helene Lumholdts sammanställning av Skolverkets insatser för att öka andelen män i förskolan och studsar inför en del formuleringar.
Länk
Jag fick 0,2 tilläggspoäng och kom in på högstatusutbildningen 1976. De flesta av mina studiekamrater hade gått tvåårig gymnasieutbildning (vårdlinjen) och mina 3,5 från treårigt naturvetenskapligt linje räckte inte långt i den konkurrensen. Om jag hade vetat som 14-åring vad jag ville bli kanske jag hade gjort ett mer taktiskt utbildningsval.
Men det gick knappt ett decennium innan det var dags för kvoteringens återinträde. Fast nu gällde det förskolan. Under 1970-talet började enskilda lärosäten ge män extrapoäng att använda i antagningskonkurrensen till förskollärarutbildningen, blott och bart för att de var män. Utbildningsdepartementet skrev i ett PM 1970 att syftet med de förändrade antagningsreglerna var att öka andelen av det underrepresenterade könet. Till en början ledde det också till att fler män sökte, antogs och startade sina studier. Men efter några år minskade kvoteringens betydelse. Män sökte fortfarande in till utbildningen men fler och fler gjorde det på samma villkor som kvinnorna och så värst många blev de aldrig. De som examinerades som förskollärare stannade inte heller länge ute i barngrupperna. De klev vidare upp för stegen och blev daghemsföreståndare eller något annat jobb med ledningsfunktion. De blev chefer i en, i övrigt, kvinnodominerad verksamhet.
Beskrivningen av männen som blir chefer eller slutar är både nedlåtande och fördomsfull. Problemet placeras resolut i knät på männen och ingen diskussion är möjlig om alternativa förklaringsmodeller. Ville inte kvinnor bli chefer? Vem lät männen bli chefer?
Jag arbetade 25 år i barngrupp och känner inte igen mig i de här beskrivningarna som mest tycks bekräfta bilden i Wernerssons och Granboms text: Vi gjorde allt rätt och ändå blev det fel.
Så går det när segrarna skriver historia.
I andra branscher tror jag det hade varit möjligt att diskutera mäns flykt från fältet utifrån andra perspektiv. Blev de verkligen insläppta – eller tilldelades männen en symbolisk funktion?
Exotiska och väldigt lätt att förlöjliga – vem vill representera ett kön?
Jag hittar den här sidan från London och jämför med svenska förhållanden. Det är ett generöst utbud av länkar och artiklar.
Tysta tankar 