Jag läser Helene Lumholdts sammanställning av Skolverkets insatser för att öka andelen män i förskolan och studsar inför en del formuleringar.

Länk
Jag fick 0,2 tilläggspoäng och kom in på högstatusutbildningen 1976. De flesta av mina studiekamrater hade gått tvåårig gymnasieutbildning (vårdlinjen) och mina 3,5 från treårigt naturvetenskapligt linje räckte inte långt i den konkurrensen. Om jag hade vetat som 14-åring vad jag ville bli kanske jag hade gjort ett mer taktiskt utbildningsval.

Men det gick knappt ett decennium innan det var dags för kvoteringens återinträde. Fast nu gällde det förskolan. Under 1970-talet började enskilda lärosäten ge män extrapoäng att använda i antagningskonkurrensen till förskollärarutbildningen, blott och bart för att de var män. Utbildningsdepartementet skrev i ett PM 1970 att syftet med de förändrade antagningsreglerna var att öka andelen av det underrepresenterade könet. Till en början ledde det också till att fler män sökte, antogs och startade sina studier. Men efter några år minskade kvoteringens betydelse. Män sökte fortfarande in till utbildningen men fler och fler gjorde det på samma villkor som kvinnorna och så värst många blev de aldrig. De som examinerades som förskollärare stannade inte heller länge ute i barngrupperna. De klev vidare upp för stegen och blev daghemsföreståndare eller något annat jobb med ledningsfunktion. De blev chefer i en, i övrigt, kvinnodominerad verksamhet.

Beskrivningen av männen som blir chefer eller slutar är både nedlåtande och fördomsfull. Problemet placeras resolut i knät på männen och ingen diskussion är möjlig om alternativa förklaringsmodeller. Ville inte kvinnor bli chefer? Vem lät männen bli chefer?

Jag arbetade 25 år i barngrupp och känner inte igen mig i de här beskrivningarna som mest tycks bekräfta bilden i Wernerssons och Granboms text: Vi gjorde allt rätt och ändå blev det fel.

Så går det när segrarna skriver historia.

I andra branscher tror jag det hade varit möjligt att diskutera mäns flykt från fältet utifrån andra perspektiv. Blev de verkligen insläppta – eller tilldelades männen en symbolisk funktion? 

Exotiska och väldigt lätt att förlöjliga – vem vill representera ett kön?