Varför vill lärare alltid gå på kurs?

Jag funderar över hur vi kan använda blogg, facebook och twitter på lärarutbildningen. Idag har de flesta barn stora erfarenheter av sociala medier och våra studenter tackar bestämt nej till den stendöda  digitala lärplattform vi erbjuder dem. De har egna kommunikationskanaler och ser inga vinster med att bli övervakade i olika forum. Jag förstår dem.

Hur var det pastor Jansson sa:
– Varför kommer de inte när jag ringer i klockan?

Nu arbetar jag på en institution som delvis lever på att erbjuda lärare fortbildning. Samtidigt funderar jag över varför det går så långsamt att införa digitala redskap i skolan. Många klagar över att de inte har utbildning och efterlyser kurser.

Samtidigt som vi på ett ideologiskt plan odlar en starkt ideologisk figur som vi kallar “det kompetenta barnet” som i samspel med andra själv erövrar och konstruerar sina kunskaper, tycks många lärare ha en ganska passiv och förmedlingspedagogisk syn på sitt eget lärande:
– Jag vill att någon ska lära mig!

Så här - fast tvärt om?

Så här - fast tvärt om?

Jag har aldrig haft en kostym

En hel del uddakavajer har passerat förbi, men den där heltäckande uniformen har jag lyckats undvika. Kanske vårdar jag myten om min egen individualitet och det finns en risk att jag läser in alltför stor betydelse i klädesplagget som politisk vuxensymbol – men utan kostym är jag fortfarande ung.

I alla fall i mina egna ögon.

Tack Morrica för tipset

“Sverige ska vinna nobelpris”

Jag läser folkpartiets valaffischer och studsar till inför Jan Björklunds storslagna utspel:
“Sverige ska vinna nobelpris”

Tror Fp att det är en tävling?
Tror Fp att länder kan få nobelpris?

Kan någon informera vår leende utbildningsminister om hur det ligger till? Senast vi försökte belöna oss själv genom att ge Harry Martinsson och Eyvind Johnsson priset i litteratur höll det på att gå riktigt illa. Prisets status tog skada och pristagarnas heder hämtade sig aldrig riktigt.

Enskilda personer (inte länder!) gör sig förtjänta. Pristagaren utses av en jury.

Inte ens jag (som gillar att tävla) tror att den här metaforen leder till bättre skolresultat. Det är bara dumt. Fast det kanske är ett vallöfte? När? Vem? Vilket ämne?

Druvfingersvamp (?????) och teambuilding

Efter en vecka av bild, musik, drama och teambuilding i skogen börjar studenterna undra. Men böckerna då?

Kanske riskerar vi att skapa orimliga förväntningar på varierande undervisningsformer- men jag tror att de har fått en bra start på sina högskolestudier.

Och jag hittade druvfingersvamp (tror jag) i skogen!

– Hade jag ingen aning om…

Vuxna vet inte särskilt mycket om barns lekar och bilden av den idylliska barndomen hindrar oss från att se vad som händer bakom kulisserna. I dagens Sydsvenska presenteras en bok om barns maktlekar och samtidigt hålls en konferens i ämnet som ordnas av ALMAEuropa.

Några vanliga maktlekar:

  • Nadish eller slavlek. En person utses till kung eller härskare och får bestämma vad de andra ska göra. Den som inte lyder blir slagen. Det är nästan alltid samma personer som är härskare respektive slavar.
  • Svimningsleken, strypleken eller blackout. Lekar som går ut på att få en deltagare att svimma genom att strypa luftintaget.
  • Ryckleken. En deltagare slänger fram en arm framför någon som passerar. Om den som passerar rycker till får han eller hon ett slag på överarmen.
  • Gul bil eller boxdelivery. Om man ser en gul bil får man slå sin kompis på armen. Den som slår först slipper bli slagen.