Jag funderar över hur vi kan använda blogg, facebook och twitter på lärarutbildningen. Idag har de flesta barn stora erfarenheter av sociala medier och våra studenter tackar bestämt nej till den stendöda  digitala lärplattform vi erbjuder dem. De har egna kommunikationskanaler och ser inga vinster med att bli övervakade i olika forum. Jag förstår dem.

Hur var det pastor Jansson sa:
– Varför kommer de inte när jag ringer i klockan?

Nu arbetar jag på en institution som delvis lever på att erbjuda lärare fortbildning. Samtidigt funderar jag över varför det går så långsamt att införa digitala redskap i skolan. Många klagar över att de inte har utbildning och efterlyser kurser.

Samtidigt som vi på ett ideologiskt plan odlar en starkt ideologisk figur som vi kallar “det kompetenta barnet” som i samspel med andra själv erövrar och konstruerar sina kunskaper, tycks många lärare ha en ganska passiv och förmedlingspedagogisk syn på sitt eget lärande:
– Jag vill att någon ska lära mig!

Så här - fast tvärt om?