Folkpartiets kanonförslag

Sydsvenskan bjuder på den generösa rubriken “FP vill lära unga att läsa böcker” och blåser därigenom liv i den periodvis avsomnade kanondebatten. Två skräckinjagande topplistor (barnens och lärarnas) presenteras över vilka böcker som skulle kunna ingå och jag värjer mig mot den här formen av ultrapopulism. Inte heller den samlade litteraturvetareliten torde erbjuda ett trovärdigt alternativ

Om vi ska återupprätta läraryrkets status måste det vara en rättighet att efter 4,5 års högskolestudier ha mandat att avgöra vilka böcker det är som barnen behöver för att uppnå målen i ämnet svenska. Det handlar om professionalitet och yrkesstolthet.

Och att möta barnen där de är.

En medgångssupporters bekännelse

Skolans värdegrund ställer krav på oss. “Allas lika värde” är en väldigt storslagen paroll och de flesta av oss försöker bryta ner det till en vardaglig nivå och mer gripbara regler som till exempel: “Var en god kamrat”.

Idag tänkte jag skriva om mitt förhållande till Malmö FF. Efter några år av lidande ligger vi äntligen högst i tabellen och mitt fotbollsintresse vaknar. Jag inser att jag hör till den föraktliga skaran medgångssupportrar som gärna vill vara med i de framgångsrika stunderna, men inte har tillräcklig uthållighet när motgångarna kommer.

Den 15/9 möter MFF Helsinborg i en tidig seriefinal och vi har biljetter.

Som jag ser det...

Som jag ser det...

Smart som en råka?

Vi diskuterar ofta kunskap och olika definitioner av intelligens eller kompetens. Vad vill vi att barn ska kunna och vad är skolans uppgift?

Ibland blir det väldigt ideologiskt och vi glömmer bort att det till sist är kunskaper som ska användas i något sammanhang. Den evolutionära aspekten (Hej, hej Anders) är att säkra artens överlevnad och då kanske vi måste fundera över vad det är för egenskaper vi tror är möjliga att utveckla.

I Sydsvenskan diskuteras forskning om råkors intelligens och jag blir inspirerad av de här teorierna.

Fem saker som råkor gör och som visar att de är smarta:

1. Använder hjälpmedel. En råka kommer inte åt mat som flyter på vatten nere i en behållare. Då fyller råkan på med stenar så att vattennivån stiger och den kommer åt maten. Råkan väljer stora stenar så att arbetet går fort.
2. Tillverkar verktyg. De böjer till exempel till en ståltråd så att den kan användas för att fiska upp mat.
3. Luras om det behövs. Om någon ser var de ska gömma mat så låtsas de bara att de gömmer maten där. Och väljer sedan ett annat ställe.
4. Samarbetar. De drar – samtidigt – i ett snöre för att komma åt en belöning. Sedan delar de på belöningen. (Det gör inte schimpanser efter att ha hjälpts åt att komma åt maten, den som får tag på maten behåller den.)
5. Tröstar varandra. Råkor lever i livslånga par och om någon av dem bråkar med en annan råka så kommer deras partner efteråt och ger tröst.

Särskilt punkt fyra tror jag är en stor utmaning i skolans värld.

Docent Månsson

Jag missade Annika Månssons docentföreläsning (jag har faktiskt lektioner ibland!), men förstod av docentnämndens ordförandes beskrivning att det gick bra och att de nu överlämnar åt rektor att fatta beslutet. (Länk för den som verkligen är intresserad av de formella turerna kring utnämningen)

Vi andra gläds med Annika och hoppas att hennes (och Ann-Christine Vallberg Roths) viktiga forskning om individuella utvecklingsplaner i förskolan får många läsare!

Individuella utvecklingsplaner för yngre barn i ett kritiskt ämnesdidaktiskt perspektiv

Maken Nisse fotograferar och Jonas gratulerar

Maken Nisse fotograferar och Jonas gratulerar

Kön och genus – genus och kön

De flesta barn föds med ett  definierat biologiskt kön. Sedan börjar kampen om den sociala konstruktion vi kallar genus. Populärt uttryckt handlar det om att “göra” kön eller att konstruera en identitet som är begriplig för oss själva och omvärlden.

Idag finns det ingen enkel väg och starka krafter slåss om tolkningsföreträdet. Å ena sidan deklarerar genusvetarna betydelsen av att förklara krig mot de förtryckande könsrollerna som tvingar in oss i stereotypier. De kämpar för rätten att slippa göra kön.

Å andra sidan finns de som menar att barnets väg mot vuxenlivet innehåller en rad experiment med positioner och då ingår rätten att få göra kön som en del av de förhandlingar som vi konstruerar oss genom.

I dagens Sydsvenska möter vi en förälder som avgjort hör till den första kategorin. Barnet Vide ska uppfostras könsneutralt och nu söker mamman likasinnade för att starta en förskola utan könsroller. (Länk till artikel)

Genusvetaren Kristina Hultberg är milt avvaktande (Länk). Det finns hopp för genuspedagogiken.

Den inåtvände twittraren

Nätet har fortfarande dåligt rykte. När jag försöker förklara för mina kolleger vad sociala medier egentligen är tittar de medlidsamt på mig och antyder något om bekräftelsepunderi och narcissism. Vad ska det egentligen tjäna till – allt det här kommunicerandet?

Historien om den första telefonen i Sverige är sedelärande. Två grevar byggde en ledning mellan sina slott och efter ett tag blev de två bybefolkningarna nyfikna och ville vara med. Några gjorde motstånd:
– Vad ska vi prata med dem om?

Den inåtvände twittraren ger några goda råd hur man ska uppföra sig på nätet.

Jag är ganska passiv på Facebook och helt ny på Twitter, men en sak har jag förstått: Det du ger, får du tillbaka.

Fast det visste ju redan Jesus.

Underskattad teveunderhållning

Det fanns en tid då Per Dunsö och Ola Ström dominerade barnteve. Då tyckte jag att det var ganska amatöristiskt och fånigt. När jag återser Ulla-Bella och Knegoff är det med blandade känslor. Antingen har jag blivit mer korkad – eller så är serien roligare än jag minns? Ett tredje alternativ är att jag är en sentimental idiot.

Så lärde jag mig samarbeta

Jag växte upp i ett nybyggt radhusområde som kallas Nya Bellevue. Det är ganska enkla hus, men nu räknas det som fint att bo där – åtminstone om man hör till rätt stadsdel (Limhamn) och skola (Djupadal).

Varje dag efter skolan följde samma ritual. Släng väskan, ett stort glas oboy, på med skorna och iväg till fotbollsplanen i Bågängsparken. Vi var många barn och jag antar att arkitekterna skrattade högt när de kom på den galna idéen att bygga en rund fotbollsplan med två korsande spelplaner. Det gick alltså att spela två matcher samtidigt och maktens regel var enkel. Om det blev trängsel på mittfältet fick de yngre vänta på sin tur. Dessutom hade staketet stolpar på insidan som gjorde varje försök till vallning riskabla. Man riskerade att få sina dribblingsförsök i nacken.

Ändå har planen fostrat berömdheter som Anders Palmér och författaren Fredrik Ekelund. Nu läser jag att han tänker berätta sanningen om “rundan” i sin nya bok Fadevår, tack för ljuset. (Länk). Tusan också – det är ju min berättelse!

Nu väcks allt till liv igen. Nu väcker jag allt till liv trots att spåren av oss är borta, föräldrarna, kioskerna, macken, de hundratals barnen som myllrade omkring i sextiotalsfresken. Ingen av oss från då bor kvar i radhusmattorna där vi bodde – eller? Minns man oss idag i dessa hus som så försynt vittnade om stadens och Sveriges optimism? Finns barn där nu som upplever samma ljus, samma känsla av ljus och löfte som jag – vi? – gjorde då?
Fåfäng dröm: jag vill att vi samlas här, där, på Rundan, och återupprättar oss, alla, vad blev det av våra liv, våra drömmar, infriades alla löften som fanns i luften vi andades? Kan inte föräldrarna återuppväckas och komma dit de också?
Eller?
Fadevår, låt allting leva i evighet, amen.

Fredrik Ekelund återskapar en barndomsvärld i sin nya bok; han frammanar berusningen, glädjen och ljuset som föddes i honom bland kompisarna och på fotbollsplanen i Malmö. Dit flyttade han med familjen från Uppsala i början av sextiotalet.

Jag älskar malmöskildringar och är skräckblandat nyfiken! (Provläs)

Hans, Leif och Mats

Hans, Leif och Mats

Registered to vote today – felt like a fool

Paul Simon – Sure Don’t Feel Like Love

Paul Simon uttrycker det krasst. Det är inte alltid som vi hittar sambandet mellan politik och kärlek. Samtidigt är det nu jag måste lägga band på min misstänksamhet och demonstrera min tilltro till demokratin – så som den gestaltar sig i vårt folkliga val den 19/9.

Jag rabblar mitt mantra:

  • Folk är kloka
  • Kommunpolitker är goda
  • Landstingspolitiker är godare
  • Rikspolitiker är godast
  • Partier är bra
  • Gemensamma valplattformar är bättre
  • Blocköverskridande överenskommelser är underbara

(Det sista borde jag funder vidare på?)

Så – vad ni än gör… Glöm inte rösta!

Men å andra sidan – varför vill inte Carl Bildt debattera med Urban Ahlin? Studio ett – verkligen hörvärt!

Ulf Bjereld redogör för de sorglustiga turerna kring vår arrogante utrikesminister.

Uppdatering 7/9: Olle Lönneaus beskriver belastningen Bildt

 - Jag debatterar helst med kommunister!

- Jag debatterar helst med kommunister!