Christermagister tar upp ett mycket viktigt ämne. Håller skolans dokumentationskrav på skrämma lärarna till undergivenhet gentemot högljudda föräldrar? Det tycks vara viktigare att bevisa att man har vidtagit åtgärder än att de gett resultat. Kartan är viktigare än verkligheten.
Vi riskerar att gå från ”En skola för alla” till ”En skola för alla som har en bra advokat”.
Annika Norlins (Säkert) nya skiva har kommit.
Länk till spotify
Aldrig ett ointressant ord eller tonfall. I utmärkta tidningen Filter berättar Annika att hon håller på att utbilda sig till psykolog.
Hmmm… Vad ska det vara bra för?
Konstnärslön vore ett bättre alternativ! DN
Skolvärlden har en bra sammanställning över var de olika partierna står i de centrala skolfrågorna.
BETYG?
Centerpartiet (C): Ja, sifferbetyg från årskurs 6.
Folkpartiet (Fp): Ja, från årskurs 6 i helt ny betygsskala A-F.
Kristdemokraterna (Kd): Ja, årskurs 6 med bokstavsbetyg.
Moderaterna (M): Ja, från årskurs 6.
Miljöpartiet (Mp): Betyg bara sista terminen i nian som urvalsmetod.
Socialdemokraterna (S): Ja, kan acceptera från årskurs 6, men då med fler betygssteg med nationellt fastställda kriterier.
Vänsterpartiet (V): Ja, men bara i nian och då inte graderade utan intyg på att man uppnått målen.
STATLIG GRUNDSKOLA?
C: Nej, kommunerna ska huvudmannaskapet oavsett om det är en kommunal skola eller friskola.
Fp: Ja, kommunaliseringen har fått katastrofala följder, inte minst för läraryrkets status och attraktionskraft.
Kd: Nej, staten tar redan ansvar genom lärarutbildningens utformning och uppföljning.
M: Nej, däremot ska vi ha en stark skolinspektion med muskler att sätta åt de skolor som inte följer styrdokumenten.
Mp: Nej, staten ska garantera hög kvalitet och likvärdighet i hela landet genom lagar, förordningar och inspektion.
S: Nej, men staten bör ta ett större ansvar för att säkra kvalitén och likvärdigheten.
V: Ja, åtminstone behövs ett större statligt ansvarstagande för att likvärdigheten ska kunna öka.
Och nu känner jag att dimmorna lättar och solen bryter fram över landskapet. Med ett saligt och lätt debilt småleende skrider jag fram mot valurnan.
Jag tyckte mycket om Bitterfittan av Maria Sveland och såg fram emot uppföljaren. Efter att ha läst Rakel Chukris recension är jag inte lika förväntansfull (länk):
Den politiska ambitionen lägger sig som teflon över berättelsen. ”Bitterfittan” var ett blod- och svettfyllt utsnitt ur verkligheten, men ”Att springa” har proppats full med karikatyrer. Det krävs stor välvilja för att orka sig igenom de fyrahundra sidorna. Resultatet är en grovhuggen feministisk grundkurs, förtäckt till roman. Men det var kanske meningen.
Tillhör vi fel målgrupp?
Våra studenter är sällan sociologiskt skolade och deras kunskaper om historiematerialstiska teorier är begränsade. Karl Marx betonade det ekonomiska kapitalets avgörande betydelse för hur vi kan förstå samhällets utveckling. När studenterna möter Bourdieus teorier om socialt och kulturellt kapital sker det ofta i en form av igenkänning.
– Aha, är det därför jag klär mig så, äter sådan mat, lyssnar på sådan musik…
Det riskerar att bli reduktionistiskt och banalt. De franska exemplen är inte helt överförbara och jag tror att Sverige är ett mer rörligt samhälle med större frihet för individen att välja sin livsstil. Men det är en bra ingång till att diskutera maktens undflyende natur. Vi är sällan så fria som vi tror.
Jag vaknar till radioprogrammet Kropp och själ som skakar liv i en fjärde dimension av makten – det erotiska kapitalet. Vissa människor tycks genom sin utstrålning ha stora möjligheter att uppnå en ledande ställning.
Frågan är om de här teorierna lyckas ta sig in i högskolans värld? Vad ska vi göra med makten?
Jag är väldigt förtjust i sittbadkar och tänker att den här teckningen från Blandaren är 79 år gammal.
Jag läser de nya studenternas utvärderingar från teambuilingsdagen i Törringelund:
“Dagens lärdom, ingen kan allt men alla kan något! En grupp människor har alla olika potentialer, som är mer eller mindre användbara beroende på vad det är man ska göra. Det gäller bara att ta tillvara på dom!”
Vi borde vara i naturen oftare. Och det gäller alla yrken och åldrar. Freud hade nog mer än en poäng.
Jag är lite vilsen på loppmarknaden och den riktiga köpfesten uteblir.
Till sist hittar jag en samlingsvolym Blandaren 100 år och jag njuter av den aktuella studentikosa humorn från 1937 och de spännande illustrationerna.
Omslag genom 100 år – förstora!
Förstora!
Jag läser i Sydsvenskan om stadsdelen Möllevången och funderar över vad det är som håller på att hända.
Norra Möllevången är både Vänsterpartiets och Miljöpartiets starkaste fäste i Malmö. Och Pensionärspartiets svagaste. I de gamla arbetarkvarteren försöker unga akademiker, kulturarbetare och låginkomsttagare behålla områdets identitet.
Det är oklart vad som menas med “områdets identitet” men jag anar att många har ganska romantiska föreställningar om att kunna förena arbete och kultur, svenskar och invandrare, fattigt och rikt. De billiga krogarna och myten om en avslappnad livsstil lockar hit tusentals smålänningar med musiker- och konstnärsdrömmar. Samtidigt befolkar de Malmö högskolas mer frisläppta utbildningar och min unge släkting som läser freds- och konfliktforskning beskriver dem förvånat:
– Alla är så vänliga!
Sydsvenskan slarvar som vanligt bort materialet på nätet genom en slarvig presentation. Samla porträtten av stadsdelar och lyft det statistiska underlaget!
Idag klockan 13.00 debatterar Malmös politiker på Stortorget. Jag anar att några partier har dubbla känslor inför tanken på att möta Sverigedemokraterna. För fyra år sedan avstod Vänsterpartiet och Miljöpartiet lämnade scenen demonstrativt. Det var inte så lyckat.
Det mörka molnet över Stortorget
Jag läser Fredrik Ekelunds senaste bok och inser att det är alldeles för nära. Vi bodde 100 meter från varandra och beskrivningarna från våra kvarter är smärtsamt detaljerade. Fiskebäcksgatan och Sorlabäcksgatan var världen och Fredriks försök att göra den större och begriplig var också mina. Jag är (fortfarande) två år yngre än Fredrik och minns de stora killarna som avlägsna hjältar – samtidigt var gemenskapen stark på fotbollsplanen och det fanns alltid plats för en offervillig målvakt.
Händelserna kommer ibland alltför nära och jag fastnar i ett petigt avkodande av personer. De flesta har sina egna namn (eller smeknamn) och jag pusslar med ledtrådarna och mina minnesfragment.
Det går inte att skriva om boken som litteratur. Hur recenserar man en barndom?
Ärlig?
Jonas Thente sammanfattar i DN
Det är med andra ord just så patetiskt, fånigt och hjärtskärande smärtsamt som det låter. För min del så tycker jag att det är just det trevande och ofullgångna som gör Ekelunds bok till en bra roman.
”Mer liv än detta har jag aldrig upplevt”, skriver Ekelund på ett ställe om pojklördagarnas fotbollsmatcher.
Han har säkert rätt.
För vem vill sätta sig till doms över sina egna minnen, om de är lyckliga?
Sydsvenskan låter Björn Wiman recensera:
Hans barndomsminnen är givetvis inte mer eller mindre intressanta än andras; vad det kommer an på är som alltid förmågan att gestalta dem. Energikällan i hans bok är ljuset från det förlutna, inte som i mycket annan självbiografiskt färgad romankonst, mörkret.
Det gör ”Fadevår, tack för ljuset!” intagande, om än mer på ett personligt plan än på ett konstnärligt. Någonstans inom oss är Bosse Larsson ändå alltid vattenkammad och det är aldrig för sent att få en lycklig barndom, kanske framför allt inte om man råkar bo i en stad ovan molnen.
I Expressen skriver Nils Schwartz en oblygt självupptagen recension och framhåller bokens svarta sidor.
Åskmolnet på Ekelunds ljusblå barndomshimmel uppenbarar sig först mot slutet av romanen. Det är inte oförsynt att avslöja det – tvärtom tror jag att berättelsen lyser starkare om man från början anar de mörknande skyarna vid horisonten.
Jag håller med. Livet bakom radhusfasaden var skört.
Tysta tankar 