Jag är extremt klossromantisk. Släng ut allt pedagogiskt träningsmaterial och satsa på klossar.
Man kan aldrig ha tillräckligt många.
Jag möter stressade pedagoger som klagar över att det systematiska kvalitetsarbetet förstört deras arbetsglädje. Dokumentationskraven är en börda och barnen kommer i kläm.
Frågan är om de här aspekterna belyses i avhandlingen? Jag blir nog tvungen att läsa den.
Jag gillar tävlingar. På min gamla förskola gav vi allt när det gällde pepparkakshus. Ibland fick barnen vara med.
När det gäller deg är den naturligtvis hemgjord. I bästa fall vet alla att det är skillnad mellan ätkakedeg och husbyggardeg.
I teveserien En ettas dagbok finns en underbar scen där en beskäftig flicka mästrar fröken:
– Min mamma har sagt att hemgjord deg är myyyyycket godare!
http://www.oppetarkiv.se/video/2740945/en-ettas-dagbok-avsnitt-2-av-6
Jag har lunchat i Trelleborg idag. Hos Huses är portionerna väl tilltagna och andelen hantverkare bland gästerna hög. Lokalen vibrerar av matlust och yrkeskunnande.
Ok – det fanns en viss manlig mystik i rummet.
Ingen har väl missat IT-kommisionens förslag att låta kvinnor som går IT-utbildning slippa betala tillbaka sina studielån.
Minister Kaplan tar förslaget på djupt allvar och talar om betydelsen av ett kvinnligt perspektiv.
Plötsligt är könet väldigt betydelsefullt.
För oss som följt diskussionen om att rekrytera män till förskolan är det förvirrande. Under 15 år har den offciella politiken varit att kön är en social konstruktion och att det inte finns någon anledning att genomföra riktade åtgärder.
Jämställdhetspolitiken i Sverige fokuserar inte på mäns möjligheter att bryta sig in på kvinnligt dominerade områden.
Jag gissar att landets förskollärarutbildningar kastar sig över den här rapporten om VFU från UKÄ:
Länk
Idag skickas det här budskapet ut till 100 000 gymnasieelever.
Det finns andra bilder av maskuliniteten.
Uppdatering:
Jag stöter på ett Tedtalk som diskuterar frågan ur ett historiskt perspektiv.
Vad är vi beredda att göra för att bli omtyckta?
Därför skriver jag sällan om lärarutbildningens olika utmaningar. Alla är inte lika försiktiga som jag.
Lisa Gannå från Stockholms universitet skräder inte orden.
En del känner jag igen. En hel del. Men jag tror adjunkterna har det bättre i Malmö
Tysta tankar 