Då kanske jag måste hålla koll på nya sidan:
Å andra sidan misstänker jag att det börjar bli dags att krympa inflödet? Just nu känner jag mig en smula folkskygg och funderar på om skägg verkligen är lösningen på identetsfrågan.
Bästa kursen börjar nu!
Lek, kultur och kommunikation – så heter min favoritkurs och just nu ser jag ljust på framtiden.
Jag försöker smälta intrycken från föreläsningen om Bloggen som pedagogiskt redskap och inser att jag målar in mig i ett hörn när jag hävdar autenticitet som en avgörande kvalitet för bloggen.
Min krävande privata princip är att jag försöker överraska mig själv med oväntade ämnesval och det finns en uppenbar risk att jag har gjort något förutsägbart av det oförutsägbara. I skolans värld råder tydlighet, struktur, mål, syfte och medvetande om mottagaren – jag famlar efter något annat.
Antagligen är det bara jag som skrattar åt att min bajsbruna cykel heter Winther samtidigt som det snöar i stora delar av landet.
Jag lyssnar på Kristina Alexandersson som berättar om webbstjärnan och hur de arbetar med webbpublicering i skolan. Kristina är en extremt inspirerande föreläsare men vi är väldigt olika och jag inser att gymnasiet är en skolform som bygger på tydlighet, syfte och struktur.
Just nu berättar en av hennes före detta gymnasieelever hur det gick till att knäcka sin lärares kod på Twitter. Samtidigt öppnade formen för oväntade möten och ny input.
Jag anar att Kristina förpackar ett ganska svårsmält innehåll i en väldigt mottagaranpassad form. De samlade lärarna nickar instämmande och jag undrar om de verkligen förstår konsekvenserna?
Men det kan också vara så att jag romantiserar “det nya” och autentiska – det kan också vara så att bloggen enbart är ett sätt att göra det gamla vanliga på ett mer effektivt sätt.
Fast jag tror det handlar om tillfälliga positioner. Barnen beskriver undervisningen som klart äventyrlig – typ bungyjump.
Just nu behöver jag inte gå ut. Sakta arbetar jag mig igenom högen med studenttexter och hämtar inspiration från fjärilslarvens orädda klättring på min lille vän.
I eftermiddag smiter jag iväg till Stadsbiblioteket och lyssnar på Kristina Alexandersson. 13.00 Röda rummet.
Jag har hittat ett gemensamt intresse mellan Kristina och mig. Hennes bildspel befolkas av kloner från Star wars som illustrerar komplicerade resonemang på ett spännande sätt. Min lille vän är mer jordnära. (samlade MLV) De kanske borde träffas?
Förhoppningsvis möter jag inga arga studenter som undrar varför jag inte rättar tentor.
Våra studenter har skrivit en hemtenta där de har uppmanats att diskutera nätet som mötesplats. Jag är orolig över att tvingas läsa upprörda och moraliserande redogörelser och hoppas verkligen att de har hittat den här texten:
Att internet skulle vara särskilt farligt för barn är ett påstående utan vetenskaplig grund. Som vuxna behöver vi sluta oroa oss för internet, och istället finnas där för barnen, i alla delar av livet, skriver Elza Dunkels och Marcin de Kaminski.
Hur farliga är jättebjörnlokor egentligen?
Kristina Alexandersson försöker förklara för kolleger vad en blogg är och hon bjuder på generösa exempel på hur redskapet kan användas i skolarbetet.
Jag tänker att hon kanske är alltför angelägen att bevisa nyttigheten och att bloggen i någon mening bör vara en form av subkultur? Eller är IKT bara ett sätt att göra det vanliga skolarbetet på ett mer effektivt sätt?
http://twitter.com/#!/kalexanderson/status/1709761351389184
P.S. Jag var tvungen att testa WordPress nya twitterlänkfunktion…
Lärarförbundet ska ha kongress och släpper lägligt en rapport om yrkets dåliga löner. Rapport dra på stort och siffrorna viner genom luften. Budskapet är att det inte lönar sig med utbildning och jag är osäker på hur de här jämförelserna görs. Samtidigt är det bra att den traditionella logiken (små barn=liten lön) belyses.
Utbildningsministern har beskrivit skolans kris som en fråga om alltför låga krav på barn och framtidens studenter. Jag är nog glad att det finns några studenter över huvud taget.
Jag läser om boken Hjärtestunder och blir både stolt och glad över att känna Eva Mathiasson Thorbert.
Hur känns det att ha skapat en egen pedagogik?
– Jag brukar tänka att har jag bara fått ett enda barn att må lite bättre eller fått något att blomma upp. Eller fått dem att säga nej till något dåligt. Ja, då kan det inte värderas nog.
Vi har haft mycket roligt tillsammans!
I en tid när det mesta finns gratis på nätet känns det snålt att mötas av budskapet att boken är slutsåld på kommunens hemsida. Och var finns hjärtesångerna?
Dock drabbas jag var tionde vecka av återkommande depressioner i samband med kursavslutningarna. Det handlar naturligtvis om bedömning och betygsättning. Jag förvandlas från den uppmuntrande och utmanande pedagogen till en representant för den dömande och sorterande makten.
Just nu sitter jag på en hög med 60 hemtentor och har 15 arbetsdagar på mig att formulera något klokt och rättvist om innehållet i texterna.
Jag tro att det dags för en kaka till…
Tysta tankar 