Jag är ingen utpräglat hämndlysten person men ibland är rättvisa vackert:
Och nu måste jag nog försvara Jan Björklund
Astrologi är inte min starka sida. På en blogg analyseras utbildningsministern pladdrande i P1 utifrån stjärnornas vandring och jag menar nog att kritiken är på gränsen till ofin. Så lågt skulle inte ens jag sjunka.
Nån som minns den gamla sången:
– Vad är det för vädur vi fått?
Det är bara regn trist och grått…
Anna-Lena Löfgren – Vad är det för vädur vi fått
Peter Mangs musik
Niklas tipsar om Peter Mangs youtubekanal.
Jag vet verkligen inte om jag vill komma den människan så nära som jag gör i sångerna. Samtidigt går det inte att värja sig från frågorna om vem han är och hur han blev sådan.
Är Christer Sveriges roligaste specialpedagog?
Björklund restaurerar geografiämnet:
Att kunna namnet på länder och huvudstäder i Europa, att kunna de största sjöarna i Sverige, att kunna namnen på de svenska landskapen, det är inte gammeldags, säger Jan Björklund. (SR)
Och Cristermagister kommenterar:
Om inte drillning av de svenska landskapen är omodernt, då undrar jag vad som är det…
Blindkartornas tid är ännu inte över.
Skolverkets implementeringsfilm
Jag har tidigare bekymrat mig för att ordet skolutveckling håller på att få en ny innebörd nu när Lgr11 ska implementeras. Perspektivet är uppifrån och ner och lärarna reduceras till objekt för massiva utbildningsinsatser.
Idag ser vi Skolverkets Implementeringsfilm (Länk 11 minuter) och studenterna, som går sista terminen av sin lärarutbildning, är undrande över Niclas Westins framträdande.
Räkna gärna hur många gånger han använder ordet “tydlig” på en minut. Om du missar budskapet upprepas det i slutet av filmen. Jag får en känsla av att vi bara har sett början på denna tjatighet om påstådd tydlighet.
Johan Kants granskning av innehållet förtjänar däremot att läsas två gånger. (Länk)
Studenterna är också bekymrade över vad Allmänna råd egentligen betyder. De är alltså juridiskt bindande och läraren BÖR och KAN följa dem om hon inte lyckas bevisa att andra sätt är bättre.
När ska läraren bevisa det?
Om Skolverkets övriga material håller samma klass är bloggvintern räddad.
Det är alltid värre före!
Nybesiktigad utan anmärkningar. Var firar jag klockan 8.23?
Funderar vidare över Gösta Knutsson. Antagligen är det få studenter som känner till den svenska frågesportens fader och jag anar att deras kunskaper om Pelle Svanslös är skrämmande grunda. Antagligen har de sett en tecknad film från 90-talet och jag misstänker att intresset för berättelsernas anekdotiska bakgrund i det akademiska Uppsala är begränsad.
Hur var det nu med Ingemar Hedenius och Sven Stolpe?
Vem minns Gösta Knutsson?
Jag borde verkligen engagera mig…
…i den nya läroplanen och de icke existerande betygskriterierna.
Johan Kant skriver elakt och roligt om spelet mellan Skolverket och regeringen. Det är verkligen en intressant fråga varför Skolverket har åkt landet runt och försökt implementera något som inte finns.
Den där filmen måste man nog se. Länk
Uppdatering
Nu har jag sett filmen om Implementering – det blir oavsiktligt komiskt att se projektledaren Niclas Westin stapla samma klyschor om tydlighet två gånger.

Pest eller kolera?
Lunaria – varje svensklärares dröm
Vi talar ofta om flerstämmiga klassrum och betydelsen av olikheter i tolkningar av verkligheten. Samtidigt är lärarutbildningen indränkt i normativitet och ibland känns det som om alla tävlar om att bära upp den allra korrektaste åsikten. Kanske ligger det i yrkets natur att vilja vara klok och trovärdig, men jag längtar efter att vi i vår egen utbildning lyckas bejaka den där olikheten som vi så gärna talar om när det gäller barnens nivå.
Jag tror Wilhelm Ekelund sa det bättre – men jag är mer än öppen för andra tolkningar av dikten Lunaria.
Här tätt vid den yppiga klyftan
flammar din ensamma prakt,
sig hög i skuggan reser
din spensliga ljusa växt.
Din gestalt, så lätt och så kraftig,
aldrig beundrar jag nog,
ett ädelt barn du är
af den blomsterrika dunkla jorden,
dess klara safter välla
i din höga friska kropp
så genomskinliga rena,
där spänstigt fri och stolt
i skönhetsbräddad kraft
du öfver svarta grunden strålar
det lefvandes symbol.
Så skild från de andra du synes stå,
så främmande och tyst,
och din blick är egen och kall;
men djupet är tungt af längtan.
Ingen ditt lynne liknar.
Men soliga klyftan upptill
är full af den sorlande sommar,
där dallrar törnros, konvolvel glad
och kaprifol i flamma;
de spela i vinden, de vaja mot hvarann,
de le och sjunga,
och alla blommor äro glada mot hvarandra,
och alla blommor äro vackra mot hvarandra.
Ingen dig ser,
ingen märker dig af de andra.
Hvar har du din vän, du blomma kall?
Eller kanske när allt i slummer sänkts
och sjupen blanka darra
och den tysta klyftan fylls
af svart och hemligt sus,
med stjärnorna du talar?
Wilhelm Ekelund samlade dikter 2
Bilden är tagen av Christian Fischer och licensierad under Creative Commons
Märks det att jag tränar på upphovsrättsfrågor?







