Så har min stad blivit med tunnel. Jag fryser mig igenom invigningen och deltar halvhjärtat i firandet. Till sist kommer Kungen själv och talar vänligt, om än en smula svävande, till folket.
De lokala artisterna gör en hyfsad version av Cat Stevens Peace train. Vi går hem och lyssnar på det här: Dolly Parton – Peace Train/Isitimela Sokuthula
Jag städar skrivbordet och hittar ett halvläst nummer av pedagogiska magasinet. Den finländske hjärnforskaren Matti Bergström beskriver baksidan av katederundervisning och plötsligt blir jag en aning mindre trött på tjatet om Finlands fantastiska utbildningssystem och exempellösa framgångar i PISA-mätningar. Det finns sprickor i muren. Länk
Detta betyder att nutidens västerländska kunskapsskola, där målet är att ge barnen största möjliga mängd fakta, måste byta inriktning. Vi lever i en ”informationsålder”, men borde vara på väg mot en ”värdeålder”, eftersom ett urval av värderingar blir det viktigaste även för barn. Därför måste vi bort från en skola med katederundervisning, där eleverna inte får reflektera över vad de tycker om undervisningen. Våra barn tycker inte om kunskapsskolan utan trivs vid sina datorer, där de fritt får välja den kunskap och de värden de vill. Och till slut väljer de alltid rätt! På detta sätt räddar de oss från att bli ”värdeinvalider”, en utbredd social sjukdom som är ödesdiger för mänskligheten.
Jag funderar på att hitta på någon form av omröstning men kommer inte på någon bra och nyanserad fråga. Det är nog bäst att lämna ett öppet svarsalternativ här!
Fler reklambilder här
Jag går en högskolepedagogisk kurs och om några år kanske jag kan kalla mig senior adjunkt. Det betyder ungefär överårig påläggskalv i utrotningshotad yrkesgrupp.
Idag föreläser rektor Lennart Olausson om universitetens historia och det är spännande att jämföra de olika idéerna om vad som har varit lärosätenas huvuduppgift genom tiderna. Lunds universitet startades på 1600-talet med det uttryckliga syftet att göra svenskar av danskarna med hjälp av tyska lärare (eller var det tvärtom?)
Vi diskuterar det moderna humboldtinspirerade universitetet där forskarna är en sorts fria andar som tjänar vetenskapen under rituella former. Verksamheten sker med oklar anknytning till samhälle och yrkesliv utanför murarna, men åtnjuter naturligtvis starkt statligt beskydd.
Malmö högskola intar en delvis annan position och rektor beskriver det som en postmodern kontextualiserad hållning. Omvärlden sipprar in och påverkar vår verksamhet och myten om den fria och oberoende forskningen känns avlägsen. Vi vill gärna vara en del av det nya och den uttryckliga ambitionen är att bygga många broar mellan högskola och näringsliv i någon form av partnerskap.
Utanför högskolans murar är inte respekten för formell kompetens lika stor och det är inte govt att en avhandling öppnar dörrarna. Vi opererar på en marknad och bygger ett varumärke. Frågan är hur långt vi vågar gå i vår iver att omfamna det entreprenöriella?
Förlaget Bakhåll skickar varje månad ut ett paket till sina medlemmar. Ofta är det klassisk undergroundlitteratur och det är genomgående hög kvalitet på böckerna. Kafka och Dostejevskij möter Kerouac och Sture Dahlström.
I dagens paket introduceras Arthur Cravan – Poeten med världens kortaste hår.
En bok om och av poeten och boxaren Arthur Cravan, dadaismens store pionjär. Flera år innan dadaismen fick sitt genombrott som konströrelse var Cravan igång med sin rabiata antikonsttidskrift Maintenant som han sålde från en grönsakskärra på Paris gator. 1916 gick han en match mot världsmästaren Jack Johnson. Han förlorade på knock i sjätte ronden. Samma år lämnade han Europa med båt över Atlanten. En tid umgicks han med dadaisterna i New York – Picabia, Duchamp, Man Ray. Han slog sig ner i Mexiko. Han gifte sig med författaren Mina Loy. 1918 försvann han spårlöst. Han sa till Mina att han bara skulle segla en sväng och gav sig ut mot horisonten i sin lilla segelbåt. Sedan den dagen är han försvunnen, ingen vet vad som hände med honom. Översättning och med förord av Stina och Olle Orrje. (Utkommen.)
I jul tänker jag inte läsa kurslitteratur.
Jag har haft Göran som chef. När det var oroligt i organisationen var det skönt att höra mannen med den sonora basrösten reda ut komplikationerna och vi brukade lämna de här mötena i trygg förvissning om att det fanns någon som hade kontroll.
Jag tror att det vore bättre om lärarlegitimation var något man kunde söka efter tio år av förtjänstfull lärargärning. Då skulle man kunna tala om status och karriär.
Min vän Mikael är i Egypten och jag läser med oro om hajar som tuggar på ryska och östeuropeiska turister. Jag är inte förvånad över att de brutit mot det lokala matningsförbudet.
När en Pojkaktiga orkester spelar brukar vi alltid avsluta konserten med den här låten:
Vi avslutar kursen om entreprenöriellt lärande och samtalet ramlar in på matematikämnet. En kursdeltagare menar att just de lärarna är mer fokuserade vid bok , prov och betyg än andra och att det därför skulle vara svårare att arbeta tematiskt tillsammans med dem?
Jag redogör för svårigheterna att locka studenter till matematiklärarutbildning och vi muttrar maktlöst. Hur ska vi göra ämnet attraktivt?
Hans Rosling visar att matematik är ett sätt att göra världen begriplig.
Frågan är om det går att beskriva olika lärargrupper status på ett meningsfullt sätt?
Jag läser ett upprop som uppmanar staten att dela med sig av sina kulturskatter och nickar våldsamt (typ headbanging)
(Länk till Svd, Kristina Alexandersson)
Minnesinstitutionerna vill sprida materialet, men vågar inte. De är rädda att bryta mot upphovsrätten, till och med när de äger materialet eller det inte längre omfattas av upphovsrätten! Kommer någon att kräva ersättning för material man lagt ut på nätet? Ingen vet. Det här borde Upphovsrättsutredningen (2008-2011) ta upp. Bristen på besked skapar rädsla.
Några har brutit dödläget genom att publicera på sajter som har många besökare. Riksantikvarieämbetet använder Flickr, medan Nordiska museet och Regionarkivet i Västra Götaland har lagt ut tusentals bilder på Wikipedia. De är inspirerande undantag. De flesta andra vågar inte eller tycker att det är för krångligt. Lösningen är enkel: Gör det obligatoriskt för minnesinstitutionerna att nätpublicera en viss andel av sitt material varje år.
Om staten gör sitt för att skapa ett fylligare Creative Commonslicensierat material på nätet lovar jag att utbilda framtidens lärare inom fältet upphovsrätt.
Det lär jag väl bli tvungen att göra ändå…
Tysta tankar 