I år går det inte att undvika att förhålla sig till kungahuset. Uppslagna förlovningar, bröllop, skandalböcker, jultal och som kronan på verket – årets hyllningsprogram i statstelevisionen.
Min lille vän är ganska bekymrad. Hur okritisk kan en tevekanal bli?
Kristina Alexandersson tänker ta en ny bild varje dag på sina små vänner.
Känslan i rummet är fnissigt skräckslagen. Vi sitter runt teven hos min farmor och ser naturligtvis Hylands hörna. När Per Oscarsson klär av sig upphör tiden att existera. Någon flämtar upprört och jag sneglar på min far för att kolla vad han ska tycka. Han sneglar i sin tur på sin mor som inte är lika oskyldig som hon verkar. Bara min lobotomerade släkting skrattar högt.
Efteråt fylls tidningarna av upprörda kommentarer. Hur ska vi kunna uppfostra våra barn när kändisar får säga fula ord i teve?
Jag hoppas de sänder Doreen Kanters intervju med Per Oscarsson i repris snart. Den gav mig en nyanserad bild av den gamle provokatören (Länk)
En annan gång kanske jag behöver förklara det här med berättelsernas värde. Ibland tror jag att alla förstår att det är en central färdighet att sätta samman text och bilder.
Min lille vän har varit passiv länge – kanske är det dags för en come back? (Länk till tidigare bilder)
Nyårsdag känns som helt fel tillfälle att ta till de moraliska brösttonerna när det gäller föräldrars ansvar och barnuppfostan. Mark Goulston ger sin amerikanska skräckversion av curlingdebatten och han beskriver farorna med att inte låta barn ta ansvar.
Samtidigt är det här en dag som är gjord för eftertanke och jag måste erkänna att vi nog skämt bort våra barn ibland. Och ändå blev de alldeles underbart kloka och ansvarstagande vuxna.
Kanske är det en onödigt spännande sändningstid för den här formen av uppgörelser. I mitt febriga tillstånd blir det för mycket. Men det är bra teater – och väldigt ansträngande.
Replikerna är huggna i sten och spelstilen underligt distanserad.
Jag är drabbad. Manlig självömkan har aldrig skildrats så skoningslöst.
Det är svårt att inte teaterversionen i ljuset av den klassiska uppsättningen.
Jag har faktiskt några principer för den här bloggen
1) Försök skriva om saker av allmänt intresse – gärna utbildningspolitik och pedagogik
2) Undvik alltför privata ämnen
3) Tyck inte synd om dig själv
4) Anklaga inte familjemedlemmar som har rest långt för att smitta dig
5) Skryt inte över att 25 år på förskola gett dig livslång immunitet
Jag hittar mig själv på botten av självömkans brunn och den enda sammanhängande tanke jag lyckas formulera är:
– Jag behöver näsdroppar!
Nu vet vi vad läkemedelsindustrin sysslar med.
Själv tillber jag även starkt thé med riven ingefära och pressad citron. Jag vill vara frisk i morgon!
Jag brukar läsa The Guardian och Times på nätet. Ofta hittar jag djupsinniga analyser och likheterna med den svenska skoldebatten är slående. England har testat detaljstyrning och rigorösa inspektioner. Nu försöker högerregeringen backa sig ut ur den statliga tvångströjan och sneglar på svenska friskolor i ett försök att återupprätta det lokala kvalitetsarbetet. Samtidigt drabbas landet av offentliga nedskärningar i en omfattning som vi har svårt att föreställa oss. Ofta presenteras drastiska sparförslag som visar sig vara omöjliga att genomföra och regeringen har tvingats till ett antal förnedrande reträtter.
Allt detta har nu kommit i skymundan av den stora cricketmatchen mellan Australien och England om The Ashes (länk). Efter 25 år av förnedring verkar det som om England är på väg att ta en gruvlig hämnd på lillebror och tidningarna är parodiskt nationalistiska. Jag anar vidden av rivaliteten och i The Times antyder en krönikör att det även handlar om olika former av manlighet. Australierna har framställt sig själva som mer virila och aggressiva, medan engelsmännen då tilldelats rollen som “old poms”. Nu har stunden kommit att visa vem som är de verkliga karlarna.
Familjens sömnschema är förryckt. Matcherna börjar halv ett på natten och varar i fem dagar (gånger fem). Jag får pedagogiska genomgångar om wickets och innings – men spelet fortsätter att vara ganska obegripligt. Det enda som jag verkligen känner igen mig i är segerglädjen och tror att gesten “the sprinkler” kommer att bli en klassiker.
Christopher Dawson skriver om lärares skräck för Wikipedia och jag känner mig delvis träffad. Vi försöker få våra studenter att använda säkrare källor men undviker den svåra frågan om källkritik. (Länk)
However, Wikipedia deserves the same place in most modern assignments that Britannica did in most of ours. It was a starting point and a collection of additional references for our research. It gave us the general background we needed to dig further. Wikipedia does the same, with remarkable reliability given the success of the crowdsourcing model. Wikipedia, however, makes most of those primary sources and deeper research possibilities available within just a few clicks. We don’t need to teach our kids not to use Wikipedia. We need to teach them to make those extra few clicks and decide for themselves if the Wikipedia entry has merit. It’s a skill that is broadly applicable in an age of information overload and Google’s billions of search results.
Klicka pålänken här och försök förstå mångfalden i fenomenet Wikipedia – det kan ta en stund!
Tysta tankar 
