Jag bläddrar i bildarkivet och fastnar bland kvinnorna i
Goa. Antagligen är det kylan och snön som får mig att längta efter
färg. Befunky
hjälper till att skapa distans. Kanske är det fel att estetisera
försäljerskornas hårda liv, men det är väl ungefär det bilder är
till för?
I år går det inte att undvika att förhålla sig till kungahuset. Uppslagna förlovningar, bröllop, skandalböcker, jultal och som kronan på verket – årets hyllningsprogram i statstelevisionen.
Min lille vän är ganska bekymrad. Hur okritisk kan en tevekanal bli?
Kristina Alexandersson tänker ta en ny bild varje dag på sina små vänner.
Riktigt så ambitiös är inte jag . Dessutom lyckats hon dra en försiktig gräns mellan den seriösa webbinformatören och den lättsinniga fotografen.
Sådana gränser är inte min starkaste sida. Men det kan bli.
Tidigare inlägg om min lille vän.
Känslan i rummet är fnissigt skräckslagen. Vi sitter runt teven hos min farmor och ser naturligtvis Hylands hörna. När Per Oscarsson klär av sig upphör tiden att existera. Någon flämtar upprört och jag sneglar på min far för att kolla vad han ska tycka. Han sneglar i sin tur på sin mor som inte är lika oskyldig som hon verkar. Bara min lobotomerade släkting skrattar högt.
Efteråt fylls tidningarna av upprörda kommentarer. Hur ska vi kunna uppfostra våra barn när kändisar får säga fula ord i teve?
Jag hoppas de sänder Doreen Kanters intervju med Per Oscarsson i repris snart. Den gav mig en nyanserad bild av den gamle provokatören (Länk)
Jag tror att lärarutbildare bör vara förebilder och nu har jag lekt lite med två spännande program som IT-mamman tipsar om:
http://twitter.com/#!/itmamman/status/21197908829282304
http://chogger.com/ är ett enkelt sätt att göra seriestrippar.
http://converttocartoon.com/ gör om foton till bilder i serietidningsstil.
Mitt första försök:
Förstora
En annan gång kanske jag behöver förklara det här med berättelsernas värde. Ibland tror jag att alla förstår att det är en central färdighet att sätta samman text och bilder.
Min lille vän har varit passiv länge – kanske är det dags för en come back? (Länk till tidigare bilder)
Nyårsdag känns som helt fel tillfälle att ta till de moraliska brösttonerna när det gäller föräldrars ansvar och barnuppfostan. Mark Goulston ger sin amerikanska skräckversion av curlingdebatten och han beskriver farorna med att inte låta barn ta ansvar.
Samtidigt är det här en dag som är gjord för eftertanke och jag måste erkänna att vi nog skämt bort våra barn ibland. Och ändå blev de alldeles underbart kloka och ansvarstagande vuxna.
Östen Warnerbring – Femton minuter från Eslöv
Resande har blivit svårare i år
SVT sänder teaterversionen av Scener ur ett äktenskap på nyårsafton.
Kanske är det en onödigt spännande sändningstid för den här formen av uppgörelser. I mitt febriga tillstånd blir det för mycket. Men det är bra teater – och väldigt ansträngande.
Replikerna är huggna i sten och spelstilen underligt distanserad.
Jag är drabbad. Manlig självömkan har aldrig skildrats så skoningslöst.
Det är svårt att inte teaterversionen i ljuset av den klassiska uppsättningen.
…än rejäl bonnaförkylning?
Jag har faktiskt några principer för den här bloggen
1) Försök skriva om saker av allmänt intresse – gärna utbildningspolitik och pedagogik
2) Undvik alltför privata ämnen
3) Tyck inte synd om dig själv
4) Anklaga inte familjemedlemmar som har rest långt för att smitta dig
5) Skryt inte över att 25 år på förskola gett dig livslång immunitet
Jag hittar mig själv på botten av självömkans brunn och den enda sammanhängande tanke jag lyckas formulera är:
– Jag behöver näsdroppar!
Nu vet vi vad läkemedelsindustrin sysslar med.
Själv tillber jag även starkt thé med riven ingefära och pressad citron. Jag vill vara frisk i morgon!
Har du något bättre råd?
Hans Rosling gör det igen!
Varför tar inte drottningen emot mig?
Jag brukar läsa The Guardian och Times på nätet. Ofta hittar jag djupsinniga analyser och likheterna med den svenska skoldebatten är slående. England har testat detaljstyrning och rigorösa inspektioner. Nu försöker högerregeringen backa sig ut ur den statliga tvångströjan och sneglar på svenska friskolor i ett försök att återupprätta det lokala kvalitetsarbetet. Samtidigt drabbas landet av offentliga nedskärningar i en omfattning som vi har svårt att föreställa oss. Ofta presenteras drastiska sparförslag som visar sig vara omöjliga att genomföra och regeringen har tvingats till ett antal förnedrande reträtter.
Allt detta har nu kommit i skymundan av den stora cricketmatchen mellan Australien och England om The Ashes (länk). Efter 25 år av förnedring verkar det som om England är på väg att ta en gruvlig hämnd på lillebror och tidningarna är parodiskt nationalistiska. Jag anar vidden av rivaliteten och i The Times antyder en krönikör att det även handlar om olika former av manlighet. Australierna har framställt sig själva som mer virila och aggressiva, medan engelsmännen då tilldelats rollen som “old poms”. Nu har stunden kommit att visa vem som är de verkliga karlarna.
Familjens sömnschema är förryckt. Matcherna börjar halv ett på natten och varar i fem dagar (gånger fem). Jag får pedagogiska genomgångar om wickets och innings – men spelet fortsätter att vara ganska obegripligt. Det enda som jag verkligen känner igen mig i är segerglädjen och tror att gesten “the sprinkler” kommer att bli en klassiker.
