Nyårsdag känns som helt fel tillfälle att ta till de moraliska brösttonerna när det gäller föräldrars ansvar och barnuppfostan. Mark Goulston ger sin amerikanska skräckversion av curlingdebatten och han beskriver farorna med att inte låta barn ta ansvar.
Samtidigt är det här en dag som är gjord för eftertanke och jag måste erkänna att vi nog skämt bort våra barn ibland. Och ändå blev de alldeles underbart kloka och ansvarstagande vuxna.
Tysta tankar 
Nyckelordet är nog ‘ibland’. Om en människa aldrig fått öva sig på att ta de konsekvenser som blir följden av ett bristande ansvarstagande blir det tyngre att lära sig när man börjar bli vuxen.
LikeLike
Jag minns fortfarande befrielsen när jag drog den lättsinniga slutsatsen att “nu är de vuxna – så nu gör det inget att jag skämmer bort dem”.
Men som förälder är man väl dömda att famla mellan villkorslös kärlek och käcka uppfostringstips.
LikeLike
Intressant sätt att se på saken. Jag har en annan filosofi: när jag tar på mig ansvaret att vara förälder lovar jag personen jag är förälder åt att, efter bästa förmåga, lära denne att hantera världen och utrusta denne med alla de verktyg jag någonsin kan för att kunna göra detta. Om jag inte gör det (t ex genom att curla sönder barnen eller göra dem illa på annat sätt) har jag brutit mitt löfte.
LikeLike
Jag tror att föräldrar är programmerade att älska sina barn på ett ganska irrationellt och delvis själviskt sätt. Ibland lyckas vi balansera den driften med lite förnuft och lyckas ta på oss de uppfostrande och livsförberedande sidorna som du beskriver. Men jag är inte säker på att föräldrarna verkligen ska få det stora förtroendet att avgöra vad barn behöver.
Någon form av löfte känner jag igen – kanske mer till mig själv än barnet.
I princip är jag för att barn frigör sig från sina föräldrar, men är glad att jag sluppit enkelt undan den där processen.
LikeLike
Barn behöver frigöra sig, och föräldrar behöver släppa taget. Ibland är det svårare, men man måste.
LikeLike
Att skämma bort barn med kärlek är bara bra, men när det gäller just att vara förälder finns det olika sätt att skämma bort, beroende på vad man lägger in i ordet skämma bort, det finns olika anledningar till att skämma bort och innerst inne så tror jag att föräldrar gör sitt bästa utifrån de förutsättningar de har.
LikeLike
Det har du sannolikt helt rätt i, Stråhatt, men det innebär ändå inte att det alltid blir bra. När föräldrars förutsättningar inte räcker till, oavsett som det beror på ekonomi, social situation, medicinska orsaker eller något helt annat, behöver vi hjälpa till. Det är tråkigt att det som så poetiskt beskrivits som ‘it takes a village’ ska vara så skambelastat och utpekande att man knappt kan prata om det. Egentligen är det en självklar tanke – själva tanken med att leva i ett samhälle är att vi ska hjälpas åt, göra stora saker och ting tillsammans för att kunna bemästra även uppgifter som är övermäktiga en enskild individ. Döda, stycka och ta vara på alla användbara delar av en mammut, t ex, beskydda en flock boskap dygnet runt, bygga en motorväg, hålla igång ett akutsjukhus i glesbygd eller lära barn allt det de behöver kunna för att kunna leva och må väl i det samhälle vi konstruerar (ja, presens, ett samhälle är precis som demokrati en process och inget man blir klar med)
LikeLike
Ja, fast skämma bort och curla, är det samma sak?
LikeLike
För somliga är gränsen däremellan glasklar, för andra är den osynlig.
LikeLike
Men den här artikeln – ger den oss redskap att förstå skillnaden?
I så fall kanske det går att stå ut med moralismen?
LikeLike
Moralism är ofta väldigt farlig
LikeLike
Intressant fråga. Om vi tänker att det är föräldrars rätt/skyldighet att att skämma bort/skydda sina barn. Medan samhället/byn då skulle ikläda i sig en form av fostrande och bestraffande roll. Jag tror att det finns primitiva samhällen som uppvisar sådana här mönster i mer eller mindre tydlig grad.
I skolan möter vi ibland den motsatta figuren. “nej se fostran håller vi inte på med – det är ju föräldrarnas ansvar!”
Men idealet är så klart där föräldrar och samhälle delar på ansvaret i harmoni.
LikeLike
Jag är inne på Morricas linje och har alltid settföräldraskapet som ett jobb. Det absolut viktigaste jobb man tar på sig och ett där man måste ha slutmålet i sikte. När det gäller att dela ansvaret i harmoni är det ett ideal som är alldeles för förhärskande. Jag skulle vilja se mer samhälleligt ansvar och mindre harmoni. Som det är nu är barn sina föräldrar ägodelar nästan hur de än behandlas.
LikeLike
Ja, föräldrarskap är mycket mer än att arbete, det är ett ansvar som man aldrig kan säga upp sig från. När samhället tog hand om 7 smutsiga, slagna och svältfödda barn så var det redan en ny liten individ på gång som fick pröva på tillvaron på samma ställe i tre år innan samhället gjorde en ny insats. Att samhället tar sitt ansvar i större utsträckning behöver inte innebära mindre harmoni och samarbete med föräldrarna men absolut mycket mindre av påklistrat allt är så bra. Socialsekreteraren som sitter och säger “att en mamma behöver sitt barn” har verkligen vänt på sitt uppdrag på ett oförsvarligt sätt.
Sen tycker jag förstås att det är sorgligt med mamman som helt fokuserar på plikten mot barnen och trots att lekarna är härliga och barnen är glada så längtar hon därifrån. Jag funderar på Mats inlägg och om inte de allra bästa föräldrarna hittar möjligheter att slappna av, släppa ansvaret och bara glädjas med sina barn.
LikeLike
Lyckoforskarna säger att det går på ett ut om man skaffar barn eller inte. Det är förstås bra om man kan njuta av sitt föräldraskap, men den dag man sätter ett barn till världen har man ett stort ansvar och det får man inte smita undan de gånger glädjen lyser med sin frånvaro.
LikeLike
Jag håller med dig, Helena. Jans ord om att ‘släppa ansvaret’ är kanske inte alls menade som de låter, men de låter som en önskan att vara ‘kompis’ snarare än ‘förälder’ som dels lägger ett tungt ansvar på barnet som person, och dels kan bli ödesdiger den dagen det som verkligen behövs är en förälder.
LikeLike
De lyckligaste föräldrarna är inte de som smiter undan sitt ansvar eller drar sig undan när det är motigt eller när glädjen lyser med sin frånvaro. De lyckligaste föräldrarna är de som kan ta vara på de stunder som dyker upp till att vara kompis, tävlingspartner och vanlig människa. De föräldrarna har mycket kraft att ta fram när det blåser motvind och en historik av att vara mycket förälder när barnet behöver det.
LikeLike
Vi har en tendens att bli lite allmänna och jag tror att de flesta är överens om att ansvar är bra och något som en förälder inte kan smita ifrån utan svåra konsekvenser.
Min ursprungstanke handlade nog om behovet av distans. När jag var tonåring kändes det som ett överlevnadsvillkor och jag minns uppbrottet som dramatiskt. När jag tänker på mina barns väg har det varit betydligt mer lågmälda uppbrott.
En besvärande tolkning är att jag inte har varit en auktoritet att revoltera mot – och då är frågan om det är bra eller dåligt. (Obs – det är ett teoretiskt resonemang och jag vill inte diskutera min föräldragärning. Vi kan väl låtsas att det är ett påhittat exempel?)
LikeLike
På A svarar jag att jo, det kan bero på att den påhittade faderen i exemplet inte varit en auktoritet att revoltera mot, utan istället en klok förälder som haft insikten att kliva undan och låta barnen pröva sina vingar när de var flygfärdiga.
På B svarar jag att huh, det kan bero på att den påhittade faderen i exemplet inte varit en auktoritet att revolutionera mot, utan istället en abdikerande vuxen som klivit undan och vänt ryggen till och låtit barnen trilla i backen och slå sig fördärvade om de gett sig på att flaxa innan de är flygfärdiga.
LikeLike
Intressant poäng i att göra två så likartade scenarion där det viktiga resultatet ändå är så totalt motsatta varandra.
Kliva undan för barnets skull eller för sin egen är nog peripetin?
LikeLike
Tja, jo, det är ju så här i världen – saker är inte alltid vad de ser ut att vara. Det är förledande enkelt att dra slutsatser endast utifrån sina egna erfarenheter, bara för att situationen ser ut att vara densamma, men resultatet kan bli förödande.
LikeLike
Äsch – den här halvprivata låtsasteoretiska nivån blev besvärlig.
Samtidigt är det just i den här skärningspunkten föräldraskap är som mest utmanande. Kroppen skriker skydda – intellektet säger att du inte kan eller får.
LikeLike