Heteronormativ reklam?

Jag är intresserad av lek och tycker den här reklamen är underbar i sitt allvar. Pelle Billing ställer frågan om den kan uppfattas som heteronormativ i sin romantisering av bandet mellan far och son.

Men vänta – hur kan vi veta att barnet är en pojke? Kan det vara så att problemet sitter inne i våra huvuden?

40 000 miljarder kronor?

Margareta Sandstedt (sd) bekymrar sig för EU:s strategi. Vi som ser det här klippet oroar oss för andra saker. Observera hur hon tittar noga på papperet innan hon läser upp siffran.

Roligare än så här blir det inte i riksdagen:

Vad händer på Expressen

Jag har nästan hämtat mig från Johannes Forssbergs obehagliga feltolkning (länk) på ledarsidan av vad jag har sagt om pojkars betyg (Länk) när jag hittar Gunilla Brodeijs text om alfahannarna som breder ut sig i Stjärnorna på slottet.

Länk

Det här spelet om vem det är mest synd om börjar bli riktigt påfrestande och jag menar att det är hög tid att byta tonläge. Att forskningen visar på mäns hälsoproblem behöver inte medföra att Pelle Billing dansar på “statsfeminismens grav”. Var fick hon det ifrån?

Traste Lindéns Kvintett – Dansa På Din Grav

eller:

Vårt förhållande till “genier”

Roland Persson håller en mycket provocerande installationsföreläsning om vårt förhållande till genier. Sverige verkar inte vara en bra plats för mångsidigt begåvade personer.

Länk till UR

Frågan är vad som händer när de här barnen möter svensk skola. Roland Persson antyder att det inte är alla lärare som uppskattar att ha ett geni i klassen.

Johannes Forssberg tramsar till det på Expressens ledarsida

Jag läser Expressens ledarsida och blir lite illa berörd av debattekniken.

Johannes Forssberg har läst TT-artikeln och citerar lösryckt några meningar för att därefter gå över till att hitta på meningar som han markerar med citationstecken. Antagligen försöker han göra någon form av drastisk tolkning som han kan polemisera mot men det känns lite ovärdigt: Länk

Mats Olsson, lärarutbildare vid Malmö Högskola, skyller problemet på kvinnoväldet under de tidiga skolåren, och menar att lösningen är att “sluta se maskuliniteten som ett problem”. Jag tror tvärtom att “maskuliniteten” är problemet. Snarare än att bejaka pojkars “maskulina rätt” att bete sig som idioter borde man redan i förskolan uppmuntra deras sociala utveckling i stället för deras bröl.

Jag skyller inte problemet på kvinnor men är bekymrad över att staten inte ser bristen på mångfald som ett problem och att den dominerande kulturen beskriver sig som normal och neutral. Ur det här perspektivet blir all kritik kränkande och ryggmärgsreflexen blir:
– Vad är det för fel på mig????

Samtidigt beskriver han sin egen skoltid på ett lite rörande sätt och mellan raderna lyser en ånger som jag inte vet vad jag ska tänka om. Jag skulle gärna vilja veta mer om hur Johannes Forsberg hamnade i det här utanförskapet? Vad var det som fick honom att hänsynslöst demonstrera sitt förakt mot sociala spelregler? Blev han verkligen uppmuntrad i det här mönstret? Av vem? För mig låter det som ganska omogna protester mot en skolsituation som inte utmanar hans kapacitet.

Mest nyfiken är jag på varför han kopplar de här sidorna till maskulinitet?

Ett av maskulinitetens många ansikten

Ett av maskulinitetens många ansikten

Jag har skrivit lite för mycket i ämnet för att känna mig bekväm i hans tolkning av mina åsikter (Länk)

Myten om den könsneutrala vården

Jag läser en riktigt bra text om de orättvisa genusstrukturerna inom vården.

Länk till Sydsvenskan, börja här

Här handlar det om att öka kvalitén och se de egna fördomarna. Den här checklistan tror jag att många skulle ha nytta av:

Förstora

Förstora

– Vi missar mäns depressioner. De uttrycker kanske inte nedstämdhet på samma sätt som en kvinna, utan beskriver aggressivitet och irritabilitet. Det har jag blivit mer lyhörd för sedan vi började arbeta med genusfrågor, säger Kerstin Jigmo.

Frågan är varför det tycks vara tillåtet att tala om könsskillnader inom vården men inte i skolan. Det vore absurt om en utredning kom fram till att männen lider av en “antivårdkultur” och borde skärpa sig – men i skolans värld är det helt möjligt. Länk till artikel om DEJA

1968 – studentrevoltens år?

Jag var 13 år och mer förvirrad än någonsin. I historieböckerna (länk) kommer antagligen andra händelser  än Frank Sinatras inspelning av Cycles att dominera.

Just nu känns den här sången märkvärdigt aktuell.

So I’m down and so I’m out
But so are many others
So I feel like tryin’ to hide
My head ‘neath these covers
Life is like the seasons
After winter comes the spring
So I’ll keep this smile awhile
And see what tomorrow brings

I’ve been told and I believe
That life is meant for livin’
And even when my chips are low
There’s still some left for givin’
I’ve been many places
Maybe not as far as you
So I think I’ll stay awhile
And see if some dreams come true

There isn’t much that I have learned
Through all my foolish years
Except that life keeps runnin’ in cycles
First there’s laughter, then those tears

But I’ll keep my head up high
Although I’m kinda tired
My gal just up and left last week
Friday I got fired
You know it’s almost funny
But things can’t get worse than now
So I’ll keep on tryin’ to sing
But please, just don’t ask me how

Nej – jag har inte fått sparken och jag är fortfarande gift.

En refererenspunkt: Rickie Lee Jones – Cycles

Vår store ledare och inspiratör?

Jag missade Brutus Östlings foton på Kommendanthuset och försöker trösta mig med en påkostad utställning om Malmö stads satsning på temat Hållbar utveckling. Det går inte så bra:

Länk

Förstora

Förstora

Det finns något självförhärligande i tonen som gör mig tveksam. Den store ledaren Repaluu och de duktiga tjänstemännen solar sig i glansen från varandra.

Behöver jag påpeka att miljöarbetet är viktigt?

Tidigare bedrevs här en mycket spännande pedagogisk verksamhet i samarbete mellan SIDA och Malmö stad. Min negativa reaktion kan bero på att jag saknar Zenit!

Att se på schlagerfestivalen ensam…

…låter inte som en höjdarkväll. Twitter ger upplevelsen en oväntad dimension.

#mel2011

Christer Sjögren sjunga Bowie? Couldn´t see that coming… En känsla jag delade med många andra på Twitter som pendlade mellan hat, förtvivlan och uppgivenhet. Sågningarna tävlade i elakhet – det räddade kvällen.

 

Den glade och patriotiske ministern

Länk till RapportinslagSvd -förslaget

Jag möter en ovanligt munter minister i Rapports 18-sändning som presenterar förslaget om nationella prov i fler ämnen. Jan Björklund slår med ett skälmskt (?) leende fast  att:

– Det jobbas för lite i svensk skola!

– Eleverna måste anstränga sig mer!

– Nationella prov i fler ämne  leder till större ansträngningar!

– Fler prov ger  bättre resultat och ni vet hur det går för Sverige i den internationella konkurrensen om vi inte skärper oss

Jag menar att det måste finnas en balans mellan undervisningstid och examinationstid. Idag riskerar lärarnas arbetstid att fyllas av administrativa uppgifter. Amerikanska undersökningar visar att en stor del av det som skulle vara undervisningstid ägnas åt provförberedande åtgärder som på sikt innebär ett förytligat lärande. The Wire säsong fyra är en lysande gestaltning av problemet.

Huffington post om faran att undervisa mot prov

Min oro handlar framför allt om att vi försöker kombinera två svårförenliga system. Om proven konsekvent används som bedömningsunderlag och rättas av utomstående skulle det kunna innebära en verklig maktförskjutning. Barnen skulle tvingas att ta ansvar för sina studier och de undervisande lärarna kan skaka liv i den  handledarfunktion som idag riskerar att komma i skuggan av bedömningsfunktionen.

Läraren får i ett renodlat  system respons och coachning utifrån sina elevers resultat. Men det är inte givet att läraren ska garantera att barnen ska lyckas. Dagens komplicerade ansvarssystem med IG-varningar och stödåtgärder är svåra att förena med ett utvidgat elevansvar. Det är proven som gäller.

Barnet måste få rätt att misslyckas.

Det amerikanska exemplet förskräcker. (Länk igen)