Sam Aalto skriver på Newsmill om kritiken mot hans utseende.
Om vi kan skapa en öppnare syn på hur lärare får vara finns det också förutsättningar att kunna acceptera barnens olikheter.
Diskussionen om skolans uppdrag går vidare och i matchen mellan fostran och kunskap väljer jag idag – kunskap.
Barn, föräldrar, kollegor och politiker bör ta alla tillfällen att träna sin tolerans.
- Vilket parti röstar du på?
Alla rosälskare vet att när björkens blad är stora som musöron är det dags att beskära.
Jag tycker att det har varit lite väl ilsken stämning på bloggen på senaste tiden. Nu har jag en vänlig dag.
Eller förmiddag.
Åsa Lindeborg granskar Maciej Zaremba 2008 i Aftonbladet.
Jag tror Zarembas verkliga ärende är större, och samtidigt hans gamla vanliga: Att håna idén om jämlikhet. Han låtsas, än en gång, ställa sig på den svages sida (på så vis får han ett tyst ängsligt bifall även av vänstern) – i syfte att slå mot välfärdsstaten och demokratin. ”Hos de svagas riddersman finns paradoxalt nog ofta ett folkförakt”, skriver Wijk som öser ur den prisade kulturskribentens fatabur: Zaremba menar att folkhemmet vilar på ”en perverterad jämlikhetsidé” och ryser vid tanken på den medeltida bytraditionen där de fria bönderna hade en röst var – den som han (felaktigt) tror ligger till grund för den svenska rösträtten.
(….)
Den gången var det de kränkta bosnierna Zaremba ömmade för så pass att han ropade efter domstol. Nu drar han ut till försvar för de jagade lärarna som inte vågar öppna käften av rädsla för att bli anmäla av folk som känner sig – kränkta. Skickligt får han läsaren att tro att lärarstuderande dyslektiker, homosexuella och svenskar med invandrarbakgrund utgör en allvarlig fara för rättssäkerheten, åsiktsfriheten och samhällsmoralen. En handfull rättshaverister blir argument mot en hel jämlikhetslagstiftning.
Återigen visar Zaremba sig ha näsa för sånt som ligger i tiden. Den oförvägne sanningssägaren är den borne opportunisten. Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet.
Jag föredrar nog en skabbig kvällstidning framför den här inskränkte hycklaren.
Min kamrat Per Germundsson disputerar på fredag kl 13.00 i Örebro.
Syftet med avhandlingsarbetet är att utifrån teoribildningen sociala representationer fördjupa kunskaperna kring mötet mellan yrkesgrupperna socialsekreterare och lärare vid samverkan kring målgruppen barn som far illa eller riskerar att fara illa. Avhandlingen avser fånga parternas uppfattningar om varandra och det man samverkar kring samt diskutera möjliga konsekvenser av dessa uppfattningar i kontexten interprofessionell samverkan kring barn som far illa.
Ett svårt och viktigt ämne. Jag önskar att jag vore där. Kanske någon bloggläsare kan rapportera?
Den här delen av lärares uppdrag är svår att sköta från katedern.
De svenska pedagogernas storhetstid inträffade under 1940- och 50-talen. Forskarna medverkade i de utredningar som föreslog de stora skolreformerna och bidrog därmed bland annat till att den nioåriga enhetsskolan inrättades. På den tiden kunde forskarna hjälpa politikerna att se längre.
På Svenska dagbladet är tonläget annorlunda. Under rubriken “Fler lärare måste bli forskare” skriver en namnkunnig samling:
Det är angeläget att förstärka den forskning som handlar om klassrumssituationen, ämnesdidaktisk kompetens, undervisningsmetoder, hur lärare undervisar och hur elever lär. En starkare koppling till sådan forskning från olika vetenskapliga områden höjer lärarnas kompetens och förmåga att använda olika verktyg i undervisningen beroende på situation och elevernas behov. Det behövs också fler forskarutbildade lärare.
Ytterligare en utmaning är att lärare, skolledare och företrädare för huvudmännen behöver ta del av relevant forskning och använda den i verksamheten i ökad utsträckning. Det ska löna sig att ta fram arbetssätt som utgår från forskningen och därmed öka kvaliteten på undervisningen.
Idag har jag ingen åsikt. Låt elefanterna dansa.
Jag vaknar till Ekots rapportering om brister i brandskyddet på många skolor.
Vem blir först med att göra en koppling till kommunal vanskötsel och Lärarförbundets svek?
Är det inte dags att damma av Expressenjournalisten Ulf Nilsson? Han brukar inte lägga fingrarna emellan.
Igår såg jag Malmö FF besegra Halmstad och idag vinner Manchester united över Chelsea.
Fotboll är nästan lika spännande som utbildningspolitik och på twitter är “inspel” det nya modeordet.
Själv längtar jag efter en befriande facklig crossboll. Spelet behöver öppnas upp på flankerna. Någon måste göra en oväntad löpning mot den fria ytan bakom backlinjen.
Publiken börjar bli otålig.
Jag möter kloka personer som inte ser kopplingen till oreflekterad maktutövning, faktatragglande och förmedlingspedagogik. Hamnar i hopplösa diskussioner om betydelsen av fakta. Älskar frågesporter och är stolt över min breda bildning. Känner mig förflyttad 40 år tillbaka i tiden och famlar efter tröst på nätet. Det måste finnas värdigare sätt att förhålla sig till utveckling och lärande.
http://twitter.com/#!/briankotts/status/56427426460336128
Alfie Kohn släpper in lite luft i den pedagogiska gravkammaren.
Jag börjar vänja mig vid att följa seminarium över nätet. Idag hålls Digidel2013 på Kungliga biblioteket.
Jag är där.
Nästan.
Svensk skolpolitik bygger i hög grad på PISA-undersökningarnas sätt att mäta kvalitet. Nu höjs röster som menar att vi inte kan lita på siffrorna.
– Konsekvensen av mina analyser är att det inte går att säga hur rangordningen ser ut. Danmark kan hamna var som helst på Pisas lista, säger Svend Kreiner, professor i statistik vid Köpenhamns universitet.
(…)
I Danmark pågår diskussioner om hur man ska förhålla sig till Pisa-undersökningen i fortsättningen. Här i Sverige har Skolverket läst Svend Kreiners rapport och Anita Wester som ansvarar för Pisa på Skolverket är bekymrad över vad det skulle betyda om Pisa-resultaten inte stämmer.
– Skulle det visa sig att Pisa inte är tillförlitligt måste vi ompröva mycket av det här och det gäller alla länder, inte bara Sverige. Visar det sig att det är så skakigt, med variation i det möjliga utfallet, då är det inte trovärdigt och då blir ju hela målet och syftet med sådana här studier inte meningsfullt.
Vågar vi hoppas på en notis i DN?
Men anledningen av DN:s ynkliga dementi av den felaktiga ingressen i den tredje Zarembaartikeln:
http://twitter.com/#!/ZoranAlagic/status/57478376415432705
Zoran menar att det är vanligt att redigerare tar sig sådana friheter. Jag är förvånad över de påstådda rutinerna vid Sveriges största morgontidning och undrar om inte ansvariga redaktörer bör stå för misstagen. Det kanske är tidningsbudets fel?
http://twitter.com/#!/ZoranAlagic/status/57558389596749824
Jag tycker det är lite rörande när presschefen bedömer värdet av sina slutsatser.
Tysta tankar 