Sydsvenskan skriver om hur olika de politiska blocken ser på jämställdhet i Malmö.
Stefan Lindhe:
Om Moderaterna hade haft makten, hur skulle ni gjort?
– Jag tror mycket på att arbeta med attityder. Att rekrytera fler män till skolan och fler kvinnor till mansdominerade yrken. Vi skulle arbeta mer praktiskt inom utbildningsväsendet till exempel. I dag kan barn och unga i Malmö gå igenom hela sin utbildning utan att träffa en enda manlig lärare.
Martina Nilsson (V) fokuserar på genuspedagogiska åtgärder:
I förskolan är det stora skillnader på hur flickor och pojkar behandlas. Pojkar kan få order om att ta på sig mössan. Till en flicka säger man: det är himla kallt ute, ta på mössan, jag vill inte att du fryser. Man lär flickor att vara mer omvårdande och pojkar mer utåtagerande. Det påverkar språkutvecklingen, visar studier.
…men drunknar i skadeglada formuleringar om sambandet mellan traditionell undervisning och främlingsfientlighet. Ordning och reda innebär i det här fallet en viss misstänksamhet mot svenskarna som stör den sanna finskheten?
Jag tror vi låter skoldebatten vila. Högerpopulismen är tillräckligt sorglig ändå.
Ohlin, som under många år personifierade alternativet till Socialdemokraterna, ogillade emellertid begreppet borgerlig. Det är inte, skrev han i sina memoarer, ”en terminologi som hör hemma i en objektiv framställning”.
Ohlins aversion mot ordet är förståelig. Det har en marxistisk klang: bourgeoisien, eller borgerskapet, var Karl Marx benämning på kapitalismens härskande klass.
(…)
Och utöver en gemensam antisocialistisk grundhållning har de partier som avses så olika idémässiga rötter att ett samlingsnamn blir missvisande: en värdekonservativ kristdemokrat representerar en annan sorts borgerlighet än en kulturradikal folkpartist; en urban moderat och en centerpartist på landsbygden gör olika prioriteringar.
Jag tror att många gärna vill se dagens upphetsade skoldebatt som opolitisk. Den handlar om barnens lycka, lärarnas status och nationens framtid. I en stor opolitisk omfamning förfasar vi oss över Zarembas skräckskildringar och värms av att tillhöra den goda sidan – vi som vill att det ska vara ordning och att barnen ska lära sig något.
Men frågan återstår: är det verkligen en borgerlig politik att vilja öka kontrollen och förstatliga skolan? Idag beskrivs misslyckandena som en följd av socialdemokratins dåliga politik och den usla forskningen. Hur ser den borgerliga visionen ut? Friskolor till alla?
Per T fortsätter:
Bertil Ohlin hade rätt. Termen borgerlig är ett elände. Det är något med själva ordet som spökar; det är liksom belastat av en förlorarstämpel från det förflutna som inte ens alliansen har lyckats radera.
För om man blundar och tänker på ordet borgerlig, vad ser man då för sitt inre?
Flimrande bilder från den ena valvakan efter den andra där molokna partiledare konstaterar att det inte blev maktskifte den här gången. Heller. Thorbjörn Fälldins svettiga anlete. Ola Ullsten, hjälplös som en tappad äggula. En arrogant Carl Bildt som pekar ut den ”enda väg” som slutar vid 500 procents ränta. En förvirrad Olof Johansson, vilt fäktande mot Öresundsbron.
Till de här bilderna fogar jag en stridslysten och segerviss utbildningsminister i färd med att återskapa gårdagens skola.
Om jag förstår inlägget rätt så är vi som är kritiska mot dem som är kritiska därmed “bevarare”. Några av oss är dessutom blinda.
Zaremba är naturligtvis den store hjälten och Aftonbladets serie #skolraset en viktig vinkel. Nu har kvällstidningen krupit till korset och ändrat inriktningen mot #skolgranskningen. En eftergift till oss “bevarare”?
Jag förstår inte den dubbla negationens logik och tror mig kunna vara kritisk mot skolan och samtidigt vara kritisk mot dem som kritiserar skolan utifrån ideologiskt tveksamma positioner. Fiendens fiende är inte alltid din vän. LRradicals är styrda av sitt hat mot SKL och alla angrepp mot den kommunala skolan är då ett sätt att flytta fram positionen.
Uppdaterad igen:
Nu finns bilden på andra våningen vid stora trappan! (se kommentar)
Uppdaterat:
När jag gick min förskollärarutbildning på Heleneholm i slutet av 70-talet fanns det en bild som jag ofta stannade upp framför. (uppdatering – jag minns fel! bilden kom till Lärarutbildningen senare) Det var något med blicken och kniven hos det där barnet och cowboyen bakom den högst materiella taggtråden som fångade mig.
När vi flyttade till vårt nya fina hus Orkanen i hamnen var det inte mycket som fick följa med. Konsten valdes av Statens konstråd och placerades ut under högtidliga former. I det nya fina huset fanns inte plats för politiska bilder från 70-talet. Men konsten tar underliga vägar och i en mycket avskild trappuppgång i en hemlig del av huset sitter tavlan idag. Studenterna riskerar inte att möta bilden. Titeln Entartete kunst syftar på nazismens försök att kategorisera modern konst som “urartad”.
Det finns något väldigt dubbelbottnat i behandlingen av tavlan.
Tysta tankar 