Skollöftet

Thomas de Ming formulerar knivskarpt det som jag länge har försökt haspla ur mig.
Länk till Skollyftet

Jag tror helt enkelt att det är dags för oss alla som tycker och tänker i skoldebatten att lämna skyttegravarna och istället ge våra barn och ungdomar ett skollöfte som kan göra verklighet av skollyftet. Skollöftet skulle kunna formuleras som: ”Vi lovar att snabbt lära oss hur vi kan utveckla skolan så att den är anpassad till dagens samhälle. Vi lovar också att ha ert bästa för ögonen och inte fastna i kampen mellan nostalgiska tillbakablickar eller modepedagogiska nymodigheter. Vi lovar att skapa världens bästa skola för lärande hos både elever och lärare”.

Jag skulle varit så lycklig

Det finns olika teorier om kulturellt kapital. Jag tror att några av oss har erövrat livslång immunitet och rör oss nu obehindrat mellan de höga och låga världarna.

I kväll steker jag fläskfilé och lyssnar på Mix Megapol som spelar 80-talshits. Jag hör till dem som beundrat Kylie Minogues guldkortbyxor på stadsmuséet i Manchester.

Den här bloggen har fortfarande ingen stil. Kanske passar det bättre med lite opera?

Manlighetens gåta – igen

Jag är svag för England.Delvis för att dottern bor där,men också på grund av den där konstiga blandningen av lekfullhet och pompositet som man hittar inom överklassen. Ibland. Kanske.

Den här bilden från the Guardian gör mig matt av lycka.

Klicka på Eywitness överst på sidan och njut av de fantastiska bilderna.

Bakgrundens betydelse – och så multiplicerar vi

Vem fyller de lediga platserna på högskolan?

Vem fyller de lediga platserna på högskolan?

Ibland är det lätt att blogga. Emma Leijnse sammanfattar i dagens Sydsvenska bakgrundens betydelse för studieresultatet:

Bakgrunden spelar roll

Hemmiljön allt viktigare för betygen.

Men mest av allt, mer än de andra två orsakerna tillsammans, betyder föräldrarnas utbildningsnivå.

Bara var tjugonde elev med högutbildade föräldrar klarar inte behörigheten till gymnasiet. Av de lågutbildades barn är det mer än var tredje. Betygsskillnaden mellan de båda grupperna är mycket större än den mellan killar och tjejer, eller den mellan svenska barn och barn med invandrarbakgrund.

Om man lägger ihop de här tre faktorerna, var och en ganska tydlig, så får man två motpolsgrupper i den svenska skolan. I ena änden har vi de svenska flickorna från välutbildade hem. I den andra änden finns pojkarna med utländsk bakgrund och lågutbildade föräldrar. Det finns få siffror som lägger ihop alla dessa tre faktorer, men en har vi hittat: hur många som går ut gymnasiet med högskolebehörighet.

Av de svenska tjejerna med högutbildade föräldrar är det 85 procent. Av killarna som är födda i utlandet är det 20.

Jag läser och muttrar instämmande. Ibland behövs journalister när inte forskarna lyckas presentera sina rön på ett övertygande sätt.

Idén om att skolan ska skapa “förutsättningar för likvärdighet” känns allt mer främmande. Den kompensatoriska tanken är skör.

Förslagen är många:

1) Bättre lärare med mer ämneskunskaper! Jaha – vilken forskning stödjer den tesen när det gäller just de svaga gruppernas prestationer?

2) Vi måste höja förväntningarna på barnen! Jaha – hur undviker vi att klampa ut i moralismen?

3) Vi ändrar metoder och övergår till katederundervisning? Jaha – skulle det verkligen öka motivationen?

Det enda förslaget som inte hörs är en djup diskussion om skolans innehåll. Synen på skolan som god och neutral kunskapsinstitution förlamar debatten om vad det är för kunskaper det är vi vill att barnen ska ta med sig från sin utbildningstid.

Genuspedagogerna tror sig oblygt kunna anpassa pojkarna så att de klarar av skolan bättre. Vilket parti reser förslag om klasspedagoger och invandrarpedagoger? Eller det kanske vi redan har – fast de kallas specialpedagoger?

Skolans innehåll tycks vara omöjligt att förändra.

Vem är jag?

Catia Hultquist skriver om sina tveksamheter inför att dela med sig av spellistor på Spotify och Facebook. Jag känner igen mig och funderar vidare över det här dilemmat – vill jag att andra ska tro sig veta vem jag är? Hur utsatt blir jag om de känner till mina musikaliska favoriter?

När jag var tio år lånade vi en stuga i mörkaste Småland. Vid torget i Fliseryd låg ett konditori med jukebox. Jag hade en krona och gick fram till maskinen. Nu var stunden kommen att visa vem jag egentligen var genom att välja en sång som uttryckte min personlighet. Sommaren 1965 dominerade Beatles listorna och jag längtade efter att höra deras senaste skiva.

Från ett bord blängde ett gäng smålandsraggare nedlåtande på mig. Jag ville verkligen inte att de skulle skratta åt min musiksmak.

Elvis Presley är också trevlig. Men jag önskar att jag hade vågat välja en annan sång.

 

Behöver feminismen Pär Ström?

Jag läser Pär Ströms senaste text på Newsmill och blir beklämd. Ja, han argumenterar slarvigt och provocerande. Ja, han har en skränig hejaklack som ibland slår över i kvinnohat.

Men, det finns något djupt ovärdigt i att låta  Per Ström legitimera en låg debattnivå.

Jag minns när Robert Bly kom ut med boken om Järn Hans. Den blide poeten mötte starkt fientliga reaktioner och hans försiktiga förslag om att män skulle träffas i skogen och spela trummor beskrevs i hatiska former. Vad var det som väckte så starka reaktioner?

När Susan Faludi i Ställd beskrev mäns situation ur andra perspektiv än som förtryckare och förövare väckte det också kluvna känslor inom feminismen. Skulle det nu vara synd om männen?

Inom genusvetarkretsar har Bertill Nordahl låg status. Han skrev några debattböcker om de manliga pedagogernas situation. Vilse i damdjungeln innehöll en hel del slagkraftiga formuleringar och vi var en del som kände igen oss. Idag får jag frågan: “Du är väl inte en sådan där Nordahlian?” (sådana debatterar vi inte med)

Själv blir jag kallad “förskolans John Wayne” av Torbjörn Messing och anar att det inte är en komplimang. Kanske spelar vi ett spel som bygger på att inte mötas? Hur tar vi oss ur de här deprimerande rollerna.

På tisdag ska jag debattera genus- och skolfrågor med Gudrun Schyman och Ingemar Gens. Det kanske är ett bra tillfälle att bryta upp  positionerna?

Den naive fiskaren

Jag läser Zarembas summering av skoldebatten och häpnar över det självbelåtna anslaget “I ett av reportagen lade jag ut ett bete för att få syn på vad ”katedern” symboliserar i skolvärlden”.

Det är en ny form av journalistik och jag är inte säker på om reportage bör ha den karaktären. Retstickor bör hållas i skolgårdens bortre hörn. Nu möter vi honom som stjärnreporter i en stor tidning.

Länk