Ständigt denna uppfostran

torso1.jpgLasse Åberg skriver om Malmö stads satsning på att motverka diskriminering genom att utbilda de kommunanställda.

Malmös förtärande problem är segregationen: hur skall ett samhälle långsiktigt kunna fungera om boendet delar staden, ungdomar passerar skolan utan att lära sig det de behöver och en stor grupp friska vuxna försörjer sig på bidrag?
Kan denna segregation förklaras med diskriminering?

Tanken föresvävar i alla fall den politiska majoriteten i Malmö som nu tänker utbilda alla kommunanställda, cirka 20 000 personer, i antidiskriminering. En tjänst med ansvar för detta har just tillsatts.

Samtidigt medger integrationskommunalrådet Kent Andersson (s) att det inte finns någon särskild dokumentation som tyder på ett behov av en sådan utbildning. Och kommunens högsta tjänsteman, stadsdirektören Inger Nilsson, säger i en intervju med mig att hon själv inte har varit i närheten av några fall av diskriminering.
Varför då denna satsning för flera miljoner? Jo, personalutbildning i antidiskriminering var ett av villkoren för att vänsterpartiet och miljöpartiet skulle gå med på en allians med socialdemokraterna efter valet 2006.

Varför blir jag så illa berörd av satsningar som denna? Kanske är det den oändliga godheten som sipprar igenom ambitionen att genom kollektiva åtgärder gå till botten med problemet. Ingen har hittat exempel på vad det är för handlingar som ska förändras – men nån stans gror misstanken om att inte alla 20 000 tänker helt rätt hela tiden.

Jag lider med de kommunanställda som nu ska tvingas vältra sig i verklig och påhittad skuld, samtidigt som de verkliga problemen sopas under mattan.

Ibland tror jag att det är rester av skolans diffusa värdegrunden som likt metangas bubblar upp från träsket och sprider sig in i maktens boningar.

– Vi måste göra någonting, vi måste göra någonting, vi måste verkligen göra någonting. Allt går att utbilda bort. Allt, allt, allt…

Samtidigt pågår det verkliga förtrycket, de diskriminerande handlingarna bakom en falsk tolerans. Anna Larsson skriver en krävande krönika om orättvisor och kvinnosyn inom invandrargrupper. Evin Rubars program, Syndabockarna – dokument inifrån, om skolans flathet inför aga och barnmisshandel är ett annat drabbande exempel.

Men det är naturligtvis lättare att skicka kommuntjänstemän på ideologiska tagelskjortekurser än att göra något åt handlingar bortom samhällets kontroll.

Att vara mentor – lid i natt

koja.jpg

Lärarstudenter hade förr praktik. Idag kallas det verksamhetsförlagd tid och ska vara både teoretiskt och praktiskt. Prestationerna bedöms och betygsätts av mentorn (som är anställd av högskolan) – inte handledare eller arbetslag, Detta ställer frågor om mentorns trovärdighet på många plan och mentorsuppdraget hör till de absolut mest utsatta en lärare kan ha. Några exempel:

  • Finns det tydliga kriterier för bedömningen?
  • Går det att formulera generella kriterier?
  • Förstår studenten, handledarna och mentorn dem på samma sätt?
  • Har mentorn tillräckligt underlag (tid) för bedömning?
  • Är mentorn kompetent i ämnet och åldersspåret?
  • Ska vi kräva in skriftliga uppgifter för att bedöma kvalitet i reflektion?
  • Tolkar mentorn kriterierna på samma sätt som andra mentorer?
  • Är kriterierna relevanta i förhållande till det kommande uppdraget?

Vi mentorer möter ofta hårt motstånd och det finns en hemlig dröm om att genom vetenskapligt förhållningssätt och utförlig dokumentation kunna sova bättre efter att ha satt ett betyg som avgör en students framtid.

En väg att minska utsattheten är att alltid arbeta i par. Då kan vi backa upp varandra i svåra situationer – men inte f-n blir det vetenskapligare eller mer objektivt för det. Följden blir att balansen mellan arbetslaget-studenten och mentorn rubbas till vår fördel. Då tar jag hellre smällarna…

Genuspedagogik 2.0

Genuspedagogik 1.0 var ett statsfeministiskt normativt projekt som genom att dela upp förskoleverksamhet i pojk- och flickgrupper skulle träna bort/belöna fram gamla roller och ersätta dem med nya tidsanpassade trevliga könsroller.

wallboy.jpg

Genuspedagogik 2.0 har andra utgångspunkter. I seminarieserien Man i kvinnovärld funderar vi kring  begreppet “manlighet”. Våra första associationer var:

Ansvarslös
Auktoritet
Detaljfokusering
Dumhet
Egoism
Ensamvarg
Fysisk
Hävdande
Lugn
Lättlurad
Näshår
Rakhet
Snus
Stabil
Stolthet
testosteron
Toffelhjälte
Trygghet
Tävlan

Efter varje ord diskuterar vi om det är en privat eller allmän upplevelse, om det är något vi tycker om, om det går att ändra på, o.s.v. Våra föreställningar om genus är fortfarande sociala konstruktioner och förhandlingsbara – men vi är inte underkastade ett moraliskt tryck att förhålla oss på “rätt sätt”. Rosa/blått-dikotomin kan vara funktionell för någon. Det är tillåtet att njuta av tryggheten i en traditionell roll utan skuld.

Jag är glad över att få träffa studenter i bedömningsfria rum där samtalet sker på andra villkor än i kurssammanhang där ledtrådssökandet och betygsjagandet förgiftar försöken till meningsfulla samtal.

Vår Gud är oss en väldig Borg

borg.jpg

Jag har svårt att få mitt livspussel och min boendekarriär (är detta svenska språkets två fulaste ord?) att gå åt samma håll. Därför är det med närmast förströdd uppmärksamhet jag följer turerna mellan regering och opposition i skolfrågan.

Huvudet säger: långsiktiga lösningar, stabilitet och arbetsro.
Magen säger: skolan är en politisk fråga och konflikterna är meningsfulla.

Bakom diskussionen ligger bilden av skolan som en organisation möjlig att styra – ibland förundras jag över den inre trögheten, men ofta slås jag av med vilken beredvillighet lärarna försöker göra politikerna till lags.

Dagens ofrivilliga tramp i koblaja är väl annars Anders Borgs uttalande i Svd:
Treåringar ska få gratis undervisning på dagis
. Rubriken är från papperstidningen – DN hänger på.

49.jpg1) Vad menar karlen med undervisning? Vad tror han att de gör nu? Vet han om att det finns en läroplan? han avvisar tanken på katederstyrd kunskapsförmedling à la Frankrike men tycks vara helt omedveten om hur verksamheten ser ut i svenska förskolor.

2) I en tid när utbildningsministern talar om lågstadium och småskola, kanske det inte förvånar någon att ordet “dagis” dyker upp. Jag brukar inte reagera, men i det här sammanhanget kanske det vore bra om Borg använde rätt ord – särskilt om han tänker sätta upp pedagogiska program…

3) Vet Anders Borg om att det pågår ett arbete inom regeringen för att avpedagogifiera förskolan? Förslag finns som försvårar för blivande lärare med inriktning mot förskola att forska? Förkortade utbildningar diskuteras och gränsen mellan skola-förskola förstärks. Är det ett kvalificerat arbete att undervisa små barn? Stå upp för det gentemot Björklund & co.

4) När sexåringarna fördes över från förskola till förskoleklass var det under visionen om ett befruktande möte mellan kulturerna. Nu fullbordas skolans våldtäkt av förskolan av en glatt flinande finansminister.

Regeringens trovärdighet i pedagogiska är låg. Struktur och krav kanske fungerar som retoriska figurer i riksdagsdebatten, men nu ger sig Borg ut på tunnare is och då krävs djupare kunskaer om barns utveckling.

Det uppblåsta genusmästrandet

doorboy.jpg

Jag leder en seminarieserie om Män i kvinnovärld och har varit lite vacklande inför frågan. Kanske är mina erfarenheter av att tillhöra en utsatt grupp i förskolan lite gamla och politiserade? Nog är det väl så att alla idag är överens om att männen behövs i skolans och förskolans värld.

Så trodde jag tills jag hittade ett program från UR 2006 där Kajsa Ohrlander (jag har ändrat länken och hoppas det funkar nu) ger själgod naivitet och bakslug härskarteknik både ansikte och underkropp.

Om detta är vad männen på lärarutbildningarna möter – då har slaget bara börjat.

kamikazeblogginlägg

platon1.jpgJag har vissa principer som t.ex.

1) Inte kritisera kolleger – om än avlägsna

2) Inte skriva om böcker jag inte läst

Därför är det med tvekan jag luftar mina funderingar kring Solbritt Schyberg som disputerar på avhandlingen ”Högskolelärares personliga teorier om sin pedagogiska praktik”

Jag gillar ansatsen (att forska om den egna praktiken) och jag tror att slutsatserna är giltiga om undervisningen

– En omedvetenhet. Majoriteten funderar inte speciellt mycket kring hur och på vilket sätt man undervisar. Det är snarast en självklarhet för dem och endast ett fåtal, ofta yngre lärare, problematiserar sin egen undervisning. Samtliga lärare framhåller att det är ett djupt ämneskunnande och engagemang som är grunden för bra undervisning. De ser sig själva som ämnesexperter och de är koncentrerade på innehållet.

– Detta är säkert riktigt men samtidigt är det märkligt att högskolelärare så sällan tillämpar sitt eget vetenskapliga tänkande när det gäller sin egen undervisningspraktik. I allt vetenskapligt arbete måste man vrida och vända på begreppen – men detta gäller inte för de intervjuade lärarna och deras funderingar kring undervisningssituationen.

– En annan viktig slutsats är att lärarna generellt är så lite studentfokuserade. Det är ett fåtal som funderar över vilken studentgrupp de har framför sig och hur studenten tänker om det stoff som presenteras för dem. Tvärtom menar flertalet av de intervjuade lärarna att de har ett viktigt budskap att förmedla och det är upp till studenten att hämta in och reproducera fakta på prov.

Problemet är att de 19 intervjuerna är gjorda 1992 (nittonhundranittitvå!) och i min världsbild borde det ha hänt en hel del sedan dess. Innan jag skriver något riktigt elakt måste jag läsa boken.

Kanske…

Bara en dåre rusar…

… där änglar tvekar.

potatis2.jpgJag leder ett tvärvetenskapligt kvällsseminarium för studenter i termin tre på lärarutbildningen. Tanken är att de vid tre tillfällen möts över ämnes- och stadiegränser kring något ämne med skolanknytning. Min serie heter Man i kvinnovärld – anpassning eller förnyelse.

Nästan all undervisning har en mer eller mindre öppen normativ underton. Vad har kursen för mål och syfte? Vilka arbetssätt används? Hur ska resultaten bedömas?

Sådana frågor passar bra i en tvärsäker värld där alla är överens om vad som är meningen med skolan och livet. Jag har tidigare kritiserat genuspedagogiken för att ha oklara utgångspunkter för sina metoder och nu stod jag inför en grupp studenter och tvingades deklararera en hållning som riskerades att uppfattas som högskolans officiella hållning.

– Bör förskolan motverka traditionella könsroller?
– Vad är skillnaden mellan genus och kön egentligen?
– Finns det något alternativ till teorin om roller? Vadå queer – kan man inte bara vara sig själv?

Jag inser att kursledarens ord är tunga och mina ambitioner med att skapa ett fritt samtalsklimat och ett bedömningsfritt rum inte är oproblematiska. Under ytan vibrerar fördomarna och det finns ett uppdämt behov av att få tala om hur män/kvinnor egentligen är. Stopp – så fritt samtal vill jag inte ha!

Den mest spännande frågan tror jag är huruvida talet om manligt kvinligt i sig själv innebär en cementering av föreställningarna (den dominerande teoribildningen i svensk genuspolitik) eller om artikulationen av våra fördomar (eller erfarenheter) gör det möjligt att se dem utifrån och – hej och hå – dekonstruera dem!

När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det inte för att betona skillnaderna mellan kön. Avsikten var att lyfta fram ett perspektiv som var marginaliserat i skolans och förskolans värld.

Det finns uppenbara likheter med diskussionen om “invandrare”. Bara genom att sammanföra vitt skilda grupper till detta vaga begrepp bekräftas bilden av annorlundahet och utanförskap. På samma sätt riskerar talet om “pojkarna”  att bli ett fördomsfullt bekräftande av bilden av vilda och våldsamma varelser bortom samhällets kontroll.

En annan fara är att pojkarna placeras i en ofrivillig offerposition och att fokus hamnar på frågan om vem det egentligen är mest synd om. Feminismen har länge haft tolkningsföreträde när det gäller frågan om makt och underordning. Vad händer om pojkarna och männen på förskolorna beskrivs som en förtryckt grupp? Går det att förena med bilden av det globala manssamhället?

Det blir lätt väldigt privat och hotfullt ovetenskapligt. Våra erfarenheter berusar oss till tvärsäkerhetens rand. Plötsligt vet vi och känner saker som ligger bortom den språkliga sfären. Jag försöker rädda ansiktet genom att styra samtalet mot de undersökningar som faktiskt är gjorda. Mats Börjessons har skrivit om Kön och skolframgång. Det är en utmärkt sammanfattning av området.

Men jag vill tillbaka till den personliga nivån. Det är där det händer. Det är där vi utvecklas – även på en högskola. Kanske romantiserar jag samtalets kraft, men då är jag i alla fall i gott sällskap. Hej på dej, Sokrates!

P.S. Det är egentligen mot mina principer att förklara bilder. En tänkbar tanke är att vi egentligen är vackra  knölar, både män och kvinnor…

Lärarna – om utövarna av en svår konst

potatis1.jpgHans Lagerberg har skrivit en bok Lärarna – om utövarna av en svår konst som är knepig att genrebestämma. En personlig minnesbok över släktingar som var pionjärer i läraryrket. En historisk genomlysning av hur yrket förändrades ur klass- och genusperspektiv. En resa genom pedagogikens landskap med personliga nedslag. Filosofiska utflykter om kunskapens natur och mening. Demokratin och etiken på allvar. Relationernas betydelse i klassrummet. Det politiska spelet bakom reformerna. Rasande debattinlägg och poetiska funderingar. Allt berättat med en underbart levande ton som bär texten lekande lätt.

Att arbeta med lärarutbildning innebär att alltid ha dåligt samvete när katalogerna med nya läromedel kommer. Många lärare tycks tro att vi har koll på alla nya böcker och att vi lever i någon form av intellektuellt högtryck. Jag hör till dem som ofta ligger lite efter och springer på knäna för att ligga före studenterna när det gäller kurslitteraturen. Därför är det med illa dold stolthet jag kan säga att den här boken tror jag på i utbildningen. Det är inte Studentlitteraturs stereotypa och nervösa frossande i fotnötter och fantasilös layout. Det är inte Brainbooks frälsningsläror och katastrofala brist på vetenskaplighet. Det är inte Bonniers och Libers ibland lite väl hastiga översättningar. Det är inte en pliktskyldig populärversion av en avhandling.

Det är en bok skriven av en levande människa som har något viktigt att säga i ett angeläget ämne. Jag längtar efter att få tala med studenterna om hur läraryrket har förändrats. Politik och historia har aldrig varit roligare eller mer spännande.

Frågan är bara om studenterna ska läsa den i början eller slutet av sin utbildning. Nu finns det något som kallas Allmänna utbildningsområdet (AUO). Där samlas sådant som inte självklart hör hemma inom det som slarvigt kallas “ämne” ( i Malmö “huvudämne”) eller i metodiken . Ofta är studenterna inledningsvis ganska ointresserade av frågor som rör skolans uppdrag, kunskapssyn, ansvarsfrågor, etik, utvecklingspsykologi, värdegrund, internationalisering och professionshistorik. De vill helst bli riktiga lärare omedelbart och den enklaste vägen är att någon visar hur man gör – lockelsen att imitera tydliga förebilder är stark. Handledarna är gudar.

Hans Lagerbergs bok tvingar oss att tänka. Reformpedagogik och aktivitetspedagogik placeras in i sammanhang som gör frågorna om arbetssätt konkreta. Motståndet mot förmedlingspedagogik har starka historiska rötter. De kvardröjande frågorna är:

– Varför har så lite hänt?

– Varför är sorteringsskolan fortfarande utgångspunkten för vårt tänkande?

P.S. Bilden är en pik till dem som tror att läreri handlar om sortering. Jag förstår att det finns ett värde av att sortera potatis efter sort och storlek – men jag tror också på olikheternas kraft i skolan.

Skolan, fransmännen och kyrkogården

 

pere1.jpg

Jag gillar Paris, men jag förstår inte fransmän. Det finns något oändligt pompöst och militaristiskt som tar sig uttryck i arkitektur och stadsplanering. I Jardin de Luxembourg står träden på spikraka led och de hårt tuktade buskarna signalerar underordning och disciplin. pere4.jpgSamtidigt ligger de grovhånglande paren utsprida över gräsmattorna i höstkylan och allt tycks till sist ändå handla om mat och kärlek. Den inte alltid så sofistikerade sensualismen dominerar och försöken att dölja den bakom strama byggnader och högfärdiga miner – nej jag får inte ihop det.

Jag gillar skolan men jag förstår den inte. All vår strävan är fåfäng, och ändå är det lika bra att anstränga sig. Alternativet är så trist. Skolan lever av sin ambition och inre tyngd. Allt vi gör är en del av den stora planen att skapa ett bättre samhälle. Varje dag noterar vi att det inre sönderfallet fortgår och att glappet till de yttre planerna blir större. Ändå fortsätter vi som vetvilliga myror att försöka skapa en mening i förfallet. Vad är det som driver oss? Vad är det som får fransmännen att bygga alla dessa monument?

Allra mest gripande blir motsättningen mellan liv och död på kyrkogården Le Cimetière du Père Lachaise. (virtuell guidning). Här finns patetiska uttryck för de efterlevandes desperata behov av att skapa monument över de bortgångna männen, storslagna byggnader som i sin symmetri skulle kunna motstå döden och förgängligheten. Samtidigt som förfallet finns överallt – gravarna vräks över ända av träden som tränger upp genom marken. Det liknar ett slagfält och är det kanske också.

pere7.jpgJag går genom kyrkogården en våt höstdag och kan inte bestämma mig för om döden är ett skämt och om livet är på allvar. Att som turist samla på upplevelser genom att se berömda personers gravar känns lågt. Existentialismen ställer högre krav på oss. Vi ska delta – inte observera!

När vi stapplar ut efter någon timmes rundvandring hör jag mina två rektorskamrater muttra över förfallet på kyrkogården.

– Här behövs en krisplan, eller i alla fall en likabehandlingsplan…

Tur att jag vet att de skämtar – inför den stora kränkningen Döden hjälper inga planer

Jag vill bli som doktor House

house.jpgForskning är en mäktig tanke. Att samla information, att konstruera hypoteser, att pröva dem, att skapa nya hypoteser – och pröva dem, och en dag hitta förklaringen som gör att du kan bota sjukdomen genom att ge rätt medicin! Det är ett oslagbart koncept och som berättelse är det helt enkelt underbart. Varje tisdag segrar den bistra och buttra doktor House i sin kamp mot sjukdomarna och han gör det genom att fördomsfritt pröva nya tankar.

Inom dramaturgi finns begreppet redundans som ungefär betyder förutsägbarhet. Vi anar hur filmen (och livet!!) ska sluta, men vi njuter av den lilla spänningen som finns i tvivlet. Kommer de att hitta ett botemedel även detta avsnitt? House är en modern hjälte; elak och hänsynslös – men den person du verkligen vill möta den dag du är sjuk. Sanning kostar – lögnen dödar.

Efter denna långa omväg vill jag försöka att konstruera samma romantiska syn på forskningen inom skolans område. Tänk dig serien där barn med läs- och skrivsvårigheter tas in för observation. De skarpa hjärnorna diskuterar olika åtgärdsförslag och och efter sex misslyckade experiment hittar de just den metod som fungerar på just detta barn.

Nästa dag går vi ut med de sensationella rönen i en vetenskapligt granskad tidning som landets alla lärare tar del av. En vecka senare har pedagogiken i västvärlden förändrats. Sanningen segrar och de dåliga pedagogerna drar sig skamset tillbaka.

När regeringen nu anslår pengar till forskarskolor för aktiva lärare – då kanske vi kan uppleva denna berättelse förverkligad på kommunal nivå. Varje dag.

Jag är ganska förtjust i mitt nya ocyniska jag… Hoppas det varar till nästa veckas avsnitt. Just nu vill jag inte tänka på farorna med att överföra en naturvetenskaplig kunskapssyn till humanistiska områden.