Jag leder en seminarieserie om Män i kvinnovärld och har varit lite vacklande inför frågan. Kanske är mina erfarenheter av att tillhöra en utsatt grupp i förskolan lite gamla och politiserade? Nog är det väl så att alla idag är överens om att männen behövs i skolans och förskolans värld.
Så trodde jag tills jag hittade ett program från UR 2006 där Kajsa Ohrlander (jag har ändrat länken och hoppas det funkar nu) ger själgod naivitet och bakslug härskarteknik både ansikte och underkropp.
Om detta är vad männen på lärarutbildningarna möter – då har slaget bara börjat.
Tysta tankar 
Jag har fixat länken . Är det bara jag som tuggar fradga inför självgodheten och bilden av den könsneutrala “gode” pedagogen?
När vågar genusvetarna tala om innehåll? Vad som händer i verksamheten? Gör det ont att beskriva enkönade arbetsmiljöer som torftiga?
I stället fokuseras “det goda bemötandet” och “det goda förhållningssättet” utifrån ett starkt traditionellt kvinnligt normativt perspektiv.
LikeLike
Hej Mats!
Jag ser inte och hör inte vad du hör och ser här. Jag måste känna respekt för det. Antar att egenintresse många gånger är drivkrafter till div ställningstaganden. Jag hör i stället en historisk reflektion kring hur “problemet” genus (utifrån dikotomierna demokratiskt – hierarkiskt, lyssnande – talande, passivitet – aktivitet), som emellanåt likställts med kön har flyttat in i skolan. Och därmed har inte sällan ‘Manlighetens’ kvaliteter framhållits som lösning på “skolproblem” som orsakas av det ‘kvinnligas brist’ (oordning, kravlöshet, flum). Det jag hör är ett teoretiskt resonemang skiljt från vad verkliga män och kvinnor i skolarbete repersenterar.
Jag undrar: är de barriärer i skolmiljön som stänger ute män andra än de barriärer som stänger ute kvinnor i manligt dominerande yrken?
Föreställningar om gränserna för sitt köns genus är antagligen lika verksamma i valet av yrkesbana. Vilka sanktioner utsätts den för som bryter mot förväntade genuskonstruktioner?
Men, det som ev skiljer sig åt i faktorer som påverkar valet är väl status och lön (antagligen väldigt sammankopplat med genus, för all del).
Nåt mer?
Antagligen finns det två vägar att gå för att bryta mönstren: antingen en förändring av föreställnigar kring kön över hela spektrat: yrke, familjeliv, bla bla bla. Eller en förändring av status och lön för skolrelaterade yrken, möjligen med en efterföljande hierarkisering.
LikeLike
Jag är nog en extrem pragmatiker i fallet – helt ointresserad av eventuella konstruktioner eller inte. Bara med en stark upplevelse av att något var fel för mig när jag gick in och försökte anpassa mig – men väldigt rätt när jag utifrån ganska intuitiva antagande hittade på någon form av “manlighet” som jag förankrade i mina erfarenheter.
Jag ser en programmatisk dubbelbestraffning av männen som ger sig in kvinnovärlden (och det fungerar säkert på samma sätt för andra könsbrytare) som gör det svårt att prata om verkliga kvalitetsfrågor utifrån ett barnperspektiv.
Jag utsattes inte för sanktioner när jag började arbeta som förskollärare 1978 – tvärtom blev jag överbelönad och lite lat av allt beröm. jag förstod inte att jag utnyttjades som symbol för något. Projektet “omdefiniera manlugheten” är alldleles för stort för att läggas på en spolings axlar. Så trots det uppdämda behovet av goda förebilder hävdar jag rätten att vägra reducera sig till symbol.
Det som gör mig rasande är Ohrlanders försök att skapa en bild av könsneutralitet – då blir ju anpassningen en teknisk fråga. På samma sätt som det i akademiens värld ibland är tabu att diskutera värderingar inom vetenskapen. den objektivt gode pedagogen äger ju fältet och kan manövrera ut hotfulla grupper efter behag.
Du märker att jag har ett konfliktperspektiv. Könsbrytaren väljer om han (hon) ska ta postionen:
1) symbol
2) Infiltratör
3) Invasionsstyrka
Jag ser mig helst som en invasionsstyrka med rätt att operera bakom fiendens linjer.
Kanske kan en sådan strategi verka väl konfontationsinriktad och utifrån ett likhetsfeministiskt perspektiv ser jag också problem – men jag har inte tid att vänta på höjd status eller öppnare tolkningar av roller.
Öppenheten kommer när jag upptäcker att jag kan röra mig mellan hårt- mjukt, aggressivt – empatiskt, manligt kvinnligt kodade . Då uppfinner jag min egen frihet. För mig finns inte lösningen i statligt sanktionerade Alfons- eller Pippiförebilder. Normativiteten byter bara kläder.
Till sist är frågan bara praktisk – jag tror på könsblandade arbetsplatser. Som lärarutbildare känns det svårt att försöka locka män till en utbildning där jag anar att de kommer att misslyckas i sin verksamhetsförlagda tid. Om de inte är extremt väl förberedda på dubbelspelet kring genus.
LikeLike
Är det så att manliga studenter misslyckas med sin vfu?
Nu måste jag tänka … vända på alla perspektiv, det är inte så lätt. JAg försöker jämföra, med hur det kan vara för kvinnor på mansdominerande arbetsplatser. Tar de konfliktperspektiv? Nej, de anpassar sig väl. Hur skulle ett konfliktpersektiv som hävdade “kvinnliga” kvaliteter kunna se ut? Skulle det vinna någon terräng? (Guerillakrig som det i Korea?).
Kan det vara värre för en man att anpassa sig till “kvinnliga” normer därför att det också innebär en nerflyttning i maktordningarna?
Näe, jag försöker tänka, men ser inte att det här med synen på omsorg och lärande kan förändras i grunden utan att gängse genuskonstruktioner förändras.
Tills dess får praktiken halta, och varje pionjär i någon av dina tre beskrivna positioner gör sitt för att bidra till den förändringen.
LikeLike
Pratar vi om historiesyn nu? Om överbyggnaden (genuskonstruktionen) ska ändras först, eller om basen (omsorgs- och lärandeutövandet) är grunden för en förändring?
Så komplicerad marxism klarar inte mitt lilla söta huvud av just nu. Antagligen måste man bestämma sig för i vilken del man vill verka – som högskolelärare tillhör jag väl överbyggnaden, men jag resonerar hela tiden som om jag står mitt i striden – praktiken.
Märker att jag har en tendens att romantisera konflikten – kanske är det nödvändigt för att inte idyllbilden av den goda skolan ska rulla vidare.
Men nog är de flesta överens om att de kvinnliga poliserna har förändrat synen på yrket? Har yrket sjunkit i status av det? Jag tror att förhållandet är omvänt?
LikeLike
Skjuta på Idyllbilden av den goda skolan?
Det va intressant! Har inte tänkt på det så.
Men det är klart …
Frågan är vad man ska säga att man har istället? 😉
LikeLike
Jag tänker att skolan angrips från alla håll, lärarna gör så gott de kan och nu angrips de kvinnliga lärarna underifrån av en grupp som de normalt förknippar med makt.
Reflexen är att försvara sig – eller låtsas som att konflikten inte finns.
Idyllbild kanske är ett dåligt ord – men jag tror på att myten om den gode könsneutrale pedagogen som uppfostrar det könsneutrala barnet i den bästa av alla världar är farlig. Jag fungerade i alla fall inte inom de ramarna.
Men andra män tycks trivas ganska bra – så det finns en uppenbar risk att jag gör mina privata erfarenheter till ett samhällsproblem…
LikeLike
Jag får som oftast en ryggradsreflxiv sorg i strupen när jag ser ordet statsfeminism i allt fler sammanhang. Kanske är det främst sammanhangen där det förekommer som sölat ner de visioner jag själv är beredd att försvara. Men så nedvärderande det är, och som det har legitimerat den backlash vi ser på jämställdhetsområdet.
Genom Sophie Elkans biografi läste jag om grupper av kvinnor i Sverige strax före sekelskiftet, och jag häpnade av hur radikala de var, hur de drev det verkliga “könskriget” i jämförelse vårt försök ter sig beskedligt.
Det här med genuspedagogik är i min värld svår att särskilja från den övergripande visionen i Läroplanerna om den demokratiska strävan, svår att skilja från strävan mot likvärdig utbildning.
I grunden ser jag att jämställdhetsarbetet handlar om den långsamma process det är och har varit att ge barn och barndom mer makt och större inflytande. Att det är tätt förknippat med den målsättning som funnits att förändra vuxnas ibland konservativa förhållningssätt som emellanåt verkar begränsande på barnen.
Det är vi väl alla överrens om?
Kanske är det genom de misslyckade försöken med delade pojk och flick grupper som nyare bättre modeller kan förtsätta utvecklas och växa?
LikeLike
Jag håller med – det vore förmätet att beklaga sig över statens ambitioner när man som jag i allra högsta grad är en del av densamma.
Jag är kanske extra stingslig eftersom projeketet jämställdhet berör mig på så många plan.
Och jag ser skolornas längtan efter enkla metoder för att snabbt få resultat på svåra områden – då kanske man får tåla ett och annat lärorikt övergrepp på vägen. I all välmening.
LikeLike