Hjälp – jag drunknar i hembygdsromantik

drunkning.jpg

Jag har fastnat i hembygdsträsket och hittat en underbar sida med bilder och lärarhandledning för alla tänkbara ämnen, teman, tider och grupper. Läs mer här

Bruno Liljefors 1896

Här är det laddat med dramatik! En sådan här plansch kunde ju inte lämna någon skolunge oberörd; flickan som håller på att drunkna och i sista stunden räddas av en trygg Sankt Bernhardshund. Känns temat igen? Ja, det håller fortfarande ett sekel senare, till exempel i tv-serien om Tjorven och Båtsman.

****************************

Citat ur Ambrosius lärarhandledning år 1904:

Stackars lilla Karin! Hon orkar inte hålla sig uppe med en arm, och dessutom är pilkvisten alldeles för klen för att bära henne. Hon känner ingen botten under fötterna i det djupa vattnet, hon håller på att drunkna…. Men hunden, som låg på gräsvallen vid stranden af ån, såg när Karin föll i vattnet…. Ögonblickligen hoppar han ned i vattnet, hugger tag i hennes klänning och simmar i land med henne. Så blef Karin räddad, och det hade hon hunden att tacka för.

Sensmoral:

Hur kom det sig att Karin föll i vattnet? Hon var olydig mot sin mamma. När barn är olydiga går det illa för dem. Karins mamma hade förbjudit henne att ensam gå ut på den smala båtbryggan. Ån är djup… Karin glömde sin mammas förbud, gick ut på bryggan, kastade i sina barkbåtar, och lät dem flyta med strömmen. Hvad de seglade lustigt, det ena skeppet efter det andra, nedåt ån! Men så kom olyckan. Karin råkade falla i vattnet. Hur det sedan gick, veta vi.

Hembygdskunskap – blir det roligare?

Regeringen och lärarutbildningsutredningen blickar bakåt efter lösningar på framtidens skolproblem. Jag försöker följa med och funderar över vart min barndoms roligaste skolämne Hembygdskunskap tog vägen?

plansch.jpg

Efter några minuter med Google vet jag att ämnet infördes 1919 men försvann 1955. Jag började skolan 1962 och har fasta minnen av en blå bok i ett ämne som inte fanns? Levde skolämnet kvar vid sidan om Lgr62 och den nya grundskolan? Jag har vaga minnen av något som kallades OÄ (orienteringsämnen) men inser att dagens diskussion om vad ett ämne egentligen är inte är ny.

Vad är då hembygdskunskap? Nationalencyklopedin förklarar:

”ämne i folkskola och grundskola med uppgift att ge eleverna omgivningsorientering om ting och förhållanden med inriktning på deras intressen under de första skolåren. Undervisningen, som har sin utgångspunkt i elevernas upplevelser, iakttagelser och frågor, vill vidga elevernas föreställningar om hur människor lever tillsammans och om samspelet i naturen”. (Nationalencyklopedin, band 8, 1992)

När jag har prövat tanken på kolleger har jag fått ganska nervösa reaktioner.
– Är det något nationalromantiskt halvrasistiskt?
– Det låter inte särskilt globalt…
– Vilket universitetsämne ska det bygga på?

Samtidigt gillar jag NE:s försök att knyta sin definition till barnens “upplevelser, iakttagelser och frågor”. Går det arbeta på detta sätt i en målstyrd likformig skola med mätbara mål i tidig ålder? Den frågan lämnar jag över till Utbildningsdepartementet.

Tekniksskräck – så gjorde vi

vald.jpg

Jag möter studenter som oroar sig över medieutbudet. Våld och sex invaderar barnens liv och de engagerade lärarna mobiliserar för att möta hoten från internet. Jag förväntas uppmuntra detta engagemang och anstränger mig för att dela deras moraliska upprördhet. Det är något rörande med all denna pompösa godhet som vårdar gränsens mellan de goda och onda krafterna.

När våra barn var små försökte vi leva upp till myten om de ansvarstagande föräldrarna. Hoten kom i första hand från teven som spred sitt passiviserande gift över landet. Den farligaste formen av teve kallades kabelteve. De familjer som skaffade denna nymodighet kunde säga farväl till gemenskap och mänsklig samvaro. Djävulen invaderade hemmet. Samtidigt motionerade socialdemokratin med Maj-Britt Theorin i spetsen om förbud mot paraboler. Det känns mycket länge sedan.

Ett ännu värre hot mot barnens hälsa var videoapparaten. Vi trodde länge att dessa enbart kunde spela våld- och sexfilmer. Samtidigt lät det lite lockande att kunna ta makten över sitt tittande. Därför var det med yttersta tveksamhet vi tog beslutet att skaffa video. Beslutet var dock inte helhjärtat och för att behålla en viss värdighet (och inte bli beroende) valde vi att hyra apparaten tillsammans med grannen. Varannan vecka kunde alltså våra barn se Bamse och den lilla åsnan med hjälp av en videobandspelare som dessutom hade fjärrkontroll – med sladd!

Denna oro kanske gick att förstå – riktigt tokigt var beslutet att dela en cd-spelare mellan två lägenheter. Snart nog hade vi dock utvecklat ett beroende av cd-skivor. Och det blev fort värre…

Måltrötthet i sista stadiet

vg.jpgJag läser Hans Lagerbergs Lärarna – Om utövarna av en svår konst och slås av hur tåliga lärarna har varit genom tiderna. Just nu är det tydliga mätbara mål, betyg och centraliserade planer som skapar jubel på den politiska arenan. Ingen talar om individualisering eller elev- och föräldrainflytande. Marknaden och centralstyrningen regerar.

Lagerberg skriver:

Lärarna behandlas som kunder som kommer in i en butik och möter skylten “Här har vi förtroende för varann, var vänlig visa upp medhavd väska!” Utvärdering och kvalitetssäkring har blivit modeord.

Jag skulle gärna säga att livet på Lärarutbildningen följer en annan logik. Det skulle jag verkligen vilja säga.

Tanken går till 50-talets planhushållning i Kina. Snart samlas vi på fälten för att smälta ner våra hushållsredskap. Allt för att bevara myten om den stora goda planen.

På gravstenen står det:

Han uppnådde i alla fall målen

Skrothandlarens son

I senaste numret av Pedagogiska magasinet (sidan 92) skriver Christer Wallentin om sin far skrothandlaren som hade en särskild förmåga att uppskatta vikt med ögat och därigenom kunde göra snabba affärer.

korv.jpgI lärarutbildning och skola talar vi ofta om olika kunskapsformer och betydelsen av att inte nedvärdera andra språk än det skrivna. Ändå drabbas jag hårt av orden. Vi som jobbar inom systemet är hårt präglade av att skriftspråket är det högsta, det viktigaste och det fina. Tal, bild, musik, drama, kroppslighet, intuition – allt det som gör livet värt att leva anses ofta vara en sorts förstadium för det skrivna.

De som inte behärskar skrift på akademiens villkor riskerar att marginaliseras.

Samtidigt ska skolan samverka med det omgivande samhället. Där finns en annan värdeskala och en mer nyanserad syn på vad kunskap är.

Jag tänker på Christer Wallentins ord:

En människa kan mycket mera än hon tror

när jag läser studenters texter. Ofta tycks de vara uppskrämda av kraven på att uttrycka sig i en skriftlig form som är starkt normativ. Vi lärare får inte syn på deras fulla kapacitet. Språket begränsar och sorterar, förminskar och förtrycker.

I något fall skapar det även tydlighet och samförstånd.

P.S. Bilden är tagen från ett bageri i Paris och föreställer korvar gjorda av marsipan. Snart är det jul – trevligt pyssel!

Wiehe, Dylan och språket

bobdy.jpg

Mikael Wiehe skriver i Sydsvenskan om den svåra konsten att översätta Dylan. Efter tre skivor finns det erfarenheter värda att fundera över. Översättning är en svår konst och fällorna verkar vara många. Längtan efter att hitta den röda tråden och göra en exakt trogen översättning – samtidigt som det är tomrummen och motsägelserna som är själva essensen av Dylan. Slutklämmen är svårslagen:

Kanske är det dessa tomrum i Bob Dylans texter, musik och liv, och folks möjlighet att själva fylla i, som är en del av förklaringen till hans storhet. Var och en kan skapa sin egen Bob Dylan. Var och en kan göra en Bob Dylan efter sitt beläte. Vi blir alla medskapare. Vi blir Gud!

Själv hör jag också till de hjälplösa beundrarna som slukar Uncuts genomgångar av vilka som är de 100 bästa låtarna. Min inre nörd tycker det är enormt viktigt att ta ställning till om Blonde on blonde eller Blood on the tracks är hans bästa album. Själv håller jag på den senare och tänker viga sommaren åt att översätta You gonna make me lonesome when you go. Särskilt raderna om Verlaine och Rimbaud utmanar mig på många plan. Vilka svenska poeter passar in här?

I’ve seen love go by my door
It’s never been this close before
Never been so easy or so slow.
Been shooting in the dark too long
When somethin’s not right it’s wrong
Yer gonna make me lonesome when you go.

Situations have ended sad,
Relationships have all been bad.
Mine’ve been like Verlaine’s and Rimbaud.
But there’s no way I can compare
All those scenes to this affair,
Yer gonna make me lonesome when you go.

Läs hela texten

Annars läste jag samlade Dylanintervjuer (ett exempel, ett annat i Stockholm!)i somras och blev helt bedövad av hans humor. Dylan var verkligen inte arrogant eller elak. Han försökte bara svara på helt idiotiska frågor utan att förnedra sig.

– What´s your songs about?
– Well, some of them are about five minutes and some can even be about seven…

Jo – bloggen har ju ett tema: Utbildning. För mig är det inspirerande att möta en person som vägrar vara förebild. (Jag vet det är en paradox!) Många lärare går vilse i sina tankar om att vara en förebild för barn. Jag tror det räcker med att vara någorlunda ärlig, kompeten och intressant. Sen är det upp till barnen att bedöma om det finns något djupare att hämta.

De förutsägbara medierna

vio.jpg

Den förfärliga knivskärningen av en rektor i Stockholm skapar behov av syndabockar. Svt/rapport har gjort en slarvig kartläggning och konstaterar att lärarstudenterna vid ingen av Sveriges största lärarutbildning får några kunskaper om vad de ska göra vid våld eller hot om våld.

“Lärarutbildningarna förtíger effektivt att en tredjedel av landets lärare har utsatts för våld eller hot om våld”. (Är det inte lite slarvigt att föra samman dessa två frågeställningar?)

Jag vet att studenterna vid Malmö Högskola läser bl.a. Juridik för pedagoger (Erdis) och Ansvarsfrågor & sekretess (Svensson, Bengtsson).

De tillfrågade studenterna vill veta “exakt vad de ska göra” och “vilka metoder som fungerar”.

Varför blir jag så trött av denna bedövande tilltro till snabba lösningar?

Regler är viktigt

bil.jpg

– fast regler kan vara ganska olika. I Paris vet jag inte om det är förbjudet att parkera inom nio meter från hörnan.

Jag är på väg in i den extrema pragmatismen. Bara det funkar – då är jag med på allt.

Runt om mig möter jag en övertro på att språket är ett meningsfullt sätt att reglera verksamheter. Det måste alltid finnas en formulerad plan som går att utvärdera utifrån vissa kriterier. Ofta känns det som om planen är viktigare än människorna.

Vi borde parkera oftare i hörn. Men å andra sidan:

– Hur skulle det se ut om alla gjorde det?

Jag menar om alla parkerade i samma hörn…

Vårdad klädsel – korkat sunt förnuft

hund.jpg

Idag lyssnade jag på Radio Malmöhus (confession time…) som berättade om försäljaren Markus Persson (Sydsvenskan  AB). Han hade färgat håret rött och nu försvarade chefen Stefan Dinesson beslutet att skicka hem honom med att upprepa mantrat: Klädseln måste vara vårdad – vi har våra regler.

Reportern framhärdade i att få en beskrivning av vad som menades med denna vårdade klädsel och då kom den – alla dumma frasers urmoder – alla fördomsfulla idioters halmstrå – alla makthavares mystiska själrättfärdigande…

– Det förstår väl alla att det är sunt förnuft som avgör!

Jag känner hur det rycker i revoltnerven och vill genast pröva alla gränser. Samtidigt funderar jag över hur stark trycket är på lärarstudenterna som kommer ut på skolor att anpassa sig till den rådande skolkoden. Ofta behöver ingen säga till dem. Det sker med en smygande automatik och en dag står de där. Sunda och förnuftiga. Grå, grå, grå…

ind.jpg

Ingrid Pramlings vrede…

buttonboy.jpg…flammar stolt i det senaste numret av Pedagogiska magasinet. Under rubriken Sveket mot de små barnen uttrycker hon precis den besvikelse mot regeringens förskolepolitik som jag i mitt koleriska grundläge misslyckas med att förmedla. (Jag borde träna på min kyla.)

Må politikerna darra när professorn talar. En genomskinlig och hycklande retorik som talar om de små barnens betydelse – men i verkligheten sänker statusen för de som arbetar med dem. Usch – starta mig inte!

Resten av numret är som vanligt också lysande och bildredaktören Katta Nordenfalk lyfter texterna till de oväntade höjderna. Sällan känns fackföreningsavgiften så väl använd.

P.S. Länken är till ett coolt format som jag inte sett förut. Antagligen behöver du en ny version av Java…