Ibland undrar jag vad som är meningen med skolan. Det har ofta funnits något uppfostrande som jag inte har kunnat sätta ord på, men som har berört mig illa. Vems värderingar är det jag förmedlar? Den där staten som i form av Skolverk producerar olika former av texter och råd – ibland känns det som att den lever ett eget liv…
Bo Rothstein ställer allt på sin spets i dagens Svd. Om demokrati är att folket väljer politiker som ger uppdrag åt tjänstemän – då är det viktigt att inte dessa tjänstemän får alltför omfattande egna agendor. Idag beskriver Rothstein förhållandet som bakvänt. Statliga verk har förvandlats till lobbyorganisationer som riktar sina ansträngningar mot att uppfostra politiker och därmed i sista hand folket.
Som ideologiska statsapparater kan man numera räkna en mängd myndigheter, till exempel Folkhälsoinstitutet, Ungdomsstyrelsen och Nationella sekretariatet för genusforskning. Till gruppen bör också räknas de många nya ombudsmännen, till exempel Homo (Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning), BO (Barnombudsmannen), HO (Handikappsombudsmannen) och DO (Ombudsmannen mot etnisk diskriminering.
Dessa är alla tämligen maktlösa när det gäller tillgång till effektiva lagar och regler för att motverka att enskilda individer diskrimineras. Däremot har de en omfattande produktion av ideologi och satsar stort på opinionsbildning.
Många av dessa myndighetschefer skriver till exempel debattartiklar där de gör sig till uttolkare av sina respektive gruppers intressen. Andra konkreta uttryck för detta är ett ymnigt utgivande av tidningar och tidskrifter.
Man knyter också ofta opinionsdrivande forskare, konsulter och PR-folk till sin verksamhet i olika projekt.
Jag tror han har kraftfulla poänger och känner mig delvis också skyldig. Skolan är kanske den mest effektiva av alla uppfostringsformer. Är jag som lärare fri att driva egna kampanjer (i bloggform) eller är jag uppbunden till den av Skolverket sanktionerade ideologiproduktionen?
När börjar demokratin? Bilden av den professionelle läraren som är en del av samhällsdebatten och aktivt påverkande skolans inriktning på lokal nivå har en mörk skugga av manipulation och maktmissbruk i statens namn. Alternativet är att lyda. Historien förskräcker.
Det var något stillsamt gripande i TV-serien som gör att jag vill veta mer om personerna. Den deprimerade gynekologen, den ömhetstörstande frun, den bufflige företagaren med poetiska drömmar, hans sexuellt frustrerade fru, stackars Sture som dog ensam i garaget och hans magnikt arga fru (Mona Malm som alltid bara är knäckande bra)
Diskussionen har ofta pendlat mellan hämndlystnad och överdriven förståelse. Jag vet inte om sådan här forskning hjälper oss att förhindra kränkningar mot barn. Kanske är det nödvändigt att skala bort medkänslan och rikta fokus mot ondskan – så som den framträder i en tid när religionen delvis har spelat ut sin roll.
Utanför nordöstra Malmö ligger en f.d. flyktingförläggning som heter Mosippan. Idag används den som övergångsboende för människor som är svårplacerade på en överhettad bostadsmarknad. Många barn fastnar i en miljö som ingen vill kännas vid eller ta ansvar för. Nadja Yllners reportage är svårt att glömma. För oss som tror på myten om folkhemmet kan det vara nyttigt att påminna sig om hur lätt det är att hamna i kylan – och hur svagt socialtjänstlagens skydd är när det gäller barnen.
Tysta tankar 