Min lille vän 54 – hämnaren

Jag befinner mig nära någon form av letargisk nollpunkt men anar att det börjar bli dags att samla ihop mig inför terminsstarten. Det finns saker som inte går att skjuta upp. Frågan är var jag ska hämta energin ifrån?

Det bästa hade naturligtvis varit om jag varit en sådan där god och engagerad person som helst av allt vill tjäna mänskligheten genom goda gärningar i statens tjänst. I ett moln av självuppoffrande svett skulle jag göra mitt yttersta för att förverkliga den proklamerade visionen.

Det näst bästa kanske hade varit om jag såg mitt yrkesliv som ett sätt att förverkliga mig själv. I lätt maskerad form skulle jag kunna få utlopp för min narcissism genom lysande föreläsningar och kreativa kursguider.

Det tredje alternativet skulle kunna vara någon form av personlig hämndlystnad – jag ska visa Björklund & co att adjunkter kan tänka och nu gäller det att stå upp för de viktiga principerna och den hotade kvalitén inom lärarutbildningen

Jag känner inte helt igen mig i något av de skisserade varianterna. Antagligen är det enklare – jag längtar efter mina arbetskamrater och är nyfiken på de nya studenterna. Kanske är min kropp trots allt byggd för arbete?

Alternativet är att inte fundera så mycket över drivkrafterna – just do it!

hämnd

Min lille vän är en utpräglad revanschist – han har svurit att hämnas varje oförrätt och nu funderar han på att söka till lärarutbildningen för att rätta till missförhållandena på sin gamla skolan.

Tyvärr är han inte ensam om denna drivkraft.

För den som inte orkar hämnas själv finns det högre krafter att tillkalla:
Länk till Superhjältar

Avhandling om ansvar, omsorg och respekt i förskolan

Vad gör högskoleadjunkten på sommaren? Jo – då läser han aktuella avhandlingar och försöker knyta forskningsresultat till kursutveckling!

Jag brukar titta igenom Skolportens presentationer och ofta förundrats över hur banala resultaten framstår i sammanfattningarna. En obligatorisk fråga tycks vara “Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?” och det är sällan jag känt stark upphetsning över svaren. Någon gång har jag fallit för frestelsen att raljera.

När jag läser om Rauni Karlssons avhandling blir jag nyfiken.

Länk till nytt fönster

Om jag förstår intervjun rätt tycks hon ha närmat sig ämnet “barns ansvarstaganden” från en feministisk position, men drabbats av vissa insikter under arbetet.

Hittade du något under arbetets gång som överraskade eller förvånade dig?

– Att barnen gör så stark skillnad mellan könen. De grupperar sig som flickor och pojkar även om det ser ut som att de leker i en gemenskap av pojkar och flickor. Könstillhörigheten är ett användbart redskap för dem, när de ska orientera sig socialt och agera i vardagen. Men när enskilda flickor och pojkar leker fungerar samspelet på ett annat sätt. Jag har själv fått en annan förståelse för värdet av ansvar, omsorg och respekt genom den här studien, och för barns agerande, att det är på allvar och att det är viktigt det de gör.

När de flesta genuspedagoger beskriver tendens att barnen delar upp sig efter kön som ett avgörande problem tycks Rauni framhärda i någon form av respekt för att barnens val i leken är viktiga – inte något som ska korrigeras.

Hur tror du att dina resultat kan påverka arbetet i skolan?

– Jag hoppas att man kan använda sig av de resultat som jag fått fram i den vardagliga verksamheten i förskolan och därmed problematisera det som händer i vardagen, till exempel när det gäller jämställdhetsarbete. Att man frågar sig vilken betydelse det har att barn gör könsåtskillnad och vad är det för könsåtskillnad de gör. Det kanske kan leda till att man försöker fånga det som barn ger uttryck för och använder det för att diskutera vad som kan vara av vikt att ta upp om jämställdhet. Det är viktigt att ge en bild av det som barn ger uttryck för och jag hoppas att det tas på allvar och respekteras.

Det finns kanske hopp för forskningen ändå? Jag behöver arbeta på min framtidstro.

barbie

Målen står utanför spelplanen?

mål5

Plura, Morrica och jag har diskutera olika aspekter av skolutveckling och målstyrning i en annan tråd. Ibland känns det som om vi varit överens för att i nästa stund känna avgrunden öppna sig. Följ ett vindlande samtal i de 87 kommentarerna:

Länk

Förhoppningsvis är det inte slut!

“Den heliga familjen” och Göran Skytte

Radioserien Den heliga familjen gapar över mycket och innehållet väldigt spretigt, men det finns en personlig ton som jag gillar. Ett inslag beskriver trenden med misslyckade töntpappor i teveserier och bilden av ett havererat mansideal avtecknas (Flinta, Simpson, Allan Svensson, Sunes pappa, Hitta Nemo, Chevy Chase o.s.v)

vad varje

Jag är imponerad över att intervjuaren inte slår ihjäl Göran Skytte under det s.k. middagssamtalet med riksevangelisten (jo han kallas så). En del åsikter om mansroll och arbetsfördelning är svårsmälta och sättet att formulera dem bedövande pompösa. Men det är ett levande samtal och sådana är jag inte bortskämd med i ett förutsägbart radioutbud.

Hans hyllning till familjen som “genialisk institution” är biologism på hög nivå:
– För vi är ju inte dummare än kanadagässen på min gård!

Jämfört med den självgode Lars Jalmert framstår till och med Göran Skytte som uthärdlig!

Modersmålets sång

sånger

Bland mina loppmarknadsfynd hittar jag SKOLRADIONS SÅNGER Nr 55 från 1942. I den rådande språkdebatten om modersmålets betydelse kanske följande stycke kan passa:

MODERSMÅLETS SÅNG

Hur härligt sången klingar
på älskat modersmål!
Han tröst i sorgen bringar,
han skärper sinnets stål!
Vi hört den sången ljuda
i ljuvlig barndomstid,
och en gång skall han bjuda
åt oss i graven frid!
Du sköna sång vårt bästa arv,
från tidevarv till tidevarv,
ljud högt, ljud fritt
från strand till strand
i tusen sjöars land!

Vad ädelt fädren tänkte,
vad skönt de drömt en gång,
det allt de åt oss skänkte
i modersmålets sång.
Hur våra öden randas,
den sången är oss kär,
Vår själ i honom andas,
vår rikedom han är!
Du sköna sång vårt bästa arv,
från tidevarv till tidevarv,
ljud högt, ljud fritt
från strand till strand
i tusen sjöars land!

Jag googlar vidare och inser att denna sång brukar kallas finlandssvenskarnas inofficiella nationalsång (länk till sång och film) och sjungs den 6/11 på svenska dagen.

Här kan man tala om språkstolthet – nu behöver jag bara ta ställning till den aningen svårsmälta nationalismen.

Hångelmanifestation – Byta namn i mörke?

En vän från Kristianstad har ibland med längtan i rösten beskrivit en lek från tonårstiden som heter Byta namn i mörke. Hans försök att förklara reglerna och innehållet har alltid brutit samman och vi har kanske varit alltför vuxna för att be om en demonstration. Jag tror att det är en kombination av Ryska posten och Hela havet stormar men är fortfarande osäker.

Det känns lite bättre när jag googlat fram att folkdansgillet ordnar kurser på Östra Ingelstorps församlingshem i Livets högtider och att däribland ingår just Byta namn i mörke.

Är det någon som på ett enkelt sätt kan förklara reglerna?

mörke

Jag tror att Prideveckans hångelmanifestationer skulle kunna lära sig mycket här. Fast det kan vara så att det är ljuset som är själva poängen med en manifestation?

“Vi har ju målen…”

Jag träffar min pensionerade kollega och vi pratar om skillnaden mellan effektivitet och produktivitet. Samtalet glider snabbt över till de stora frågorna:
– Vad ska vi egentligen ha skolan till?

I ett annat inlägg har Plura och jag kommit ganska nära samförstånd kring begreppet skolutveckling. Kanske är han en aning mer hängiven måltänkandet än jag. Det kan också bero på att målbegreppet är så mångtydigt.

Jag prövar att förtydliga positionerna i bildform – alla går att förstora.

mål1

Det stora vidöppna målet - inbjudande och solklart

Problemet är att det inte är lika roligt att ensam lägga mål i en tom bur. Även om det är en rökare i krysset inför ett extatisk (men påhittat) Nou Camp.

Det stora målen som skymmer de små

Det stora målet som skymmer det lilla

Den uppenbara faran i att vi fokuserar på det enkelt mätbara och drar långt gående slutsatser utifrån resultaten (se matematikexemplet). Lusten att kopiera Finlands skolpolitik är ett avskräckande exempel.

De mörka och skrämmmande målen som fångar tanken

De mörka och skrämmmande målen som fångar tanken

Ett genomgående problem med fotbollsmetaforen är att det alltid är någon annan som avgör om målet ska godkännas. Barnet tilldelas objektsrollen och läraren blir bedömare.

Till sist tror jag nog att min barndoms bollspel är en bättre förebild för skolan. Vi la ut två tröjor som målstolpar och använde oändlig tid till att diskutera huruvida bollen var ute eller inne.

Myten om fria universtitet och onyttig bildning

I fredagens Svd presenterar Anders Burman tidskriften Psykoanalytisk tid/skrift och han lyckas verkligen reta min nyfikenhet. Mest spännande verkar Sven-Eric Liedmans essä Tid för erfarenheter eller bara tid för yrkesförberedelse? Om universiteten och deras uppgift, som sätter fingret på en verkligt öm punkt i mitt liv:
– Går det att bedriva lärarutbildning inom högskolans ramar?

Länk till understreckare 24/7

Vi arbetar på Lärarutbildningen med något som kallas akademiska professionsämnen. För studenterna och arbetsgivarna är det en dominerande tanke att allt som sker inom utbildningen ska kopplas till den blivande yrkesverksamheten. Varje undervisningsmoment och bok synas genom argusögat NYTTA, och ve den lärare som inte kan knyta en föreläsning eller diskussion till något av kursens explicita mål.

Å ena sidan skapar denna föreställning mycket energi och en tydlig riktning. Frågan om meningsfullhet besvaras alltid med ett kraftfullt:
– Du kommer att behöva det här när du står inför en klass!
Å andra sidan finns det något mekaniskt över den här synen på utbildning som låser tanken. Det finns en uppenbar risk i att vi intar den orolige föräldrens position som av omsorg försöker packa ner sju sorters regnkläder inför barnets utflykt. Ständigt dyker nya krav upp på färdigheter som politikerna menar är nödvändiga för nyutbildade lärare. Det kan vara allt från evidensbaserade antimobbningsmetoder till ekologisk knyppling. Vi plågas delvis av att leva upp till bilden av “den komplette läraren” och rädslan är stor att det ska fattas avgörande bitar i kompetensen. Man skulle kunna beslkriva det som en hopplös kamp.

Vi är alltså långt ifrån den fria bildningsanstalt som Humboldt byggde upp i Berlin i början av 1800-talet och försöken att lyfta den tunggumpade institutionen genom forskning och vetenskaplighet är problematisk.

Anders Burman beskriver hur högskolorna marknadsanpassas och lider av en tilltagande byråkratisering. Försöken till kvalitetssäkring banaliseras genom kvantitativa metoder. Det mest bisarra är kanske rankinglistornas absurda brist på verkligt kvalitetstänkande – vi mäter det som går att mäta!.

Dags att välja väg?

Dags att välja väg?

Så nu står jag vid ett vägskäl – min kära lärarutbildning ska akademiseras och de icke disputerade kommer antagligen att försvinna snett ut till vänster. Om jag hade trott att detta är en början på en förändring mot att utbildningen skulle bli mer intellektuell eller fri, då hade det varit enkelt att lämna fältet för de nya disputerade krafterna som ska bära upp detta. Problemet är att jag ser ingen sådan tendens. Styrningen blir mer detaljerad och forskarna allt mer osjälvständiga i sina beroende av forskningsmedel. Romantiseringen av universitetens som ett autonomt bildningscentrum döljer idag svåra missförhållanden inom de yrkesutbildningar som ska underordnas en akademisk idealism.

Här tvättas bykar!

Här tvättas bykar!

Jag gör ett lamt försök att intressera mig för forskningspolitik och kastas mellan Tore Frängsmyrs kritik av vår nye ministers manifest (Länk svd) och Bo Rothsteins uppgörelse med den tradition som representeras av Lisbeth Larsson i Vetenskapsrådet (Länk till pdf)

Underhållande och en aning skrämmande. Jag tror att det finns ett vagt samband med diskussionen om det som jag kallar Akademiska professionsämnen – vem äger rätten att definiera dessa?

Min lille vän 49 – Drottning Leda

mlvsvan

Tillvaron är ojämn och vännen hänger sig åt mytologiska utflykter. Nu tror han att han är kung Tyndareos i Sparta och att han har kontakt med drottning Leda. Wikipedia berättar mer

Den vackra drottning Leda förfördes av Zeus, som för tillfället var i gestalt av en svan, och födde (ur två ägg) två par enäggstvillingar. Ur det ena ägget kläcktes Helena och Polydeukes (Pollux), ur det andra Klytamnestra och Kastor (Castor). Zeus var far till Helena och Polydeukes vilka därigenom blev odödliga, medan Tyndareos var far till Klytamnestra och Kastor vilka således var underkastade mänskliga lagar..

Leda hade ytterligare tre döttrar med Tyndareos: Timandra, Phoebe och Philonoe.

Bild av Corregio

Vi kommer överens om att vännen är underkastad mänskliga lagar.

Ola har fel, fel, fel!

Jag har tidigare skrivit om den eländiga betygsättningen av lärare som Malmös starke man Reepalu försöker genomdriva. Ola Mårtensson kritiserar idén (länk) och vi är i huvudsak överens – men när han analyserar bakgrunden till påhittet hamnar han ohjälpligt fel :

Självklart ska elever och deras föräldrar kunna påverka skolsituationen. Men att på lösa grunder be barn att betygsätta vuxna är en flumidé som får myspedagogerna att sprattla av lycka i de fotriktiga filttofflorna.

Jag är en flummig myspedagog och vet långt ner i mina fotriktiga filttofflor att den här typen av styrningsidéer har sina rötter i en människosyn som hämtar inspiration från helt andra håll. Det är en företagskultur som tror att man kan skrämma individer till lydnad och där närheten mellan ledning och anställda ersätts av teknologiska instrument och tester. I en sund skola finns ett samförstånd mellan rektor och lärare som gör den här typen av jippon överflödiga. En bra lärare behöver inte kommunala enkäter för att ta reda på vad barnen tycker om undervisningen. Det vi ser är en förlängning av Björklunds test- och kontrollskola. Betygsromantik i dess naivaste form.

Tidigare inlägg

AB lallar med