Jag skäms.
Den misslyckade svampplockningen har förvandlat mig till en dålig människa och nu har jag sjunkit så lågt att jag plockar s-m-å kantareller hellre än att någon annan ska upptäcka stället. Det finns ingen ursäkt.
Bilden är gårdagens samlade skörd.
Förstora bilden - inte kantarellerna...
Stortorget - dagen innan Malmöfestivalen. Klickbar
Vi går igenom en blåsig stad som domineras av förberedelserna inför morgondagens premiär. Det är med dubbla känslor jag ser fram emot festivalens 25-årsjubileum. Programmet är som vanligt fantastiskt och ledningen anstränger sig verkligen för att få en bra blandning. Ändå hittar jag inte den där riktiga entusiasmen. Det kan vara en privat tunn hinna av sorg på grund av att sommaren är slut som lägger sig över den möjligtvis skimrande feststämningen. Festivalen är en ritualiserad slutpunkt på sommarens lössläppthet och jag är inte helt redo.
Kanske känner jag mig som den engelske gentlemannen i min favorithistoria. Han dör och kommer till Sankte Per som ber honom sitta ner. Per tar fram ett videoband och sätter igång det. Gentlemannen tittar förundrat på programmet och frågar slutligen:
– What´s this?
– This is your life, sir.
– Oh – can I have another one?
Klickbara nyfikna kor från Flensma
Under sommaren har jag envist plågat bloggläsare med bilder på de kor som betar i hagen vid vårt hus. Nu har jag träffat ett nytt gäng i trakten kring Huaröd.
Jag tror att det är deras nyfikenhet som fascinerar mig. Frågan är om studenterna förstår att det är en komplimang när jag liknar dem vid kor.
Vilken är den viktigaste egenskapen för en blivande lärare?
Jag satsar på nyfikenhet.
Jag är tillbaka på min arbetsplats och försöker förstå vad beskedet om varsel och turordningskretsar egentligen innebär. Ryktena surrar och en viss olust är svår att undvika.
I grunden måste avskedande handla om arbetsbrist. OM det inte finns studenter inom ett område bör det resultera i varsel. Den bärande principen är turordning – sist in och först ut – men genom att skapa kretsar går det att manipulera en smula med systemet under neutral flagg. Problemen uppstår när vi blir tvungna att definiera vad som menas med det “ämne” som ligger till grund för indelningen. Ett knep är att göra små kretsar och på det sättet göra sig av med oönskade personer som inte passar in i den slimmade organisation (läs: vi måste öka andelen disputerade). Dessutom ska förslagen förankras i de fackliga organisationerna.
Den andra vinkeln är mer ideologisk visonär – vilka kompetenser behöver vi i framtidens skola/samhälle. Då kanske det blir nödvändigt att behålla personer som bär upp vissa kunskaper och traditioner. Trots att de inte passar in i den nuvarande strukturen.
Jag blir en aning orolig när förslaget presenteras och jag inser att de praktiska och estetiska ämnena drabbas oproportionerligt hårt. I kretsen musik: tre (ojdå de var visst bara tre , räknas rytmikläraren?), bild: två (av tre – räknas film hit?), teknik: fyra (hör slöjd hit? Nej, det har vi ju ingen…).
Det som från början såg ut som en neutral och teknisk modell för att göra en kraftig besparing visar sig ha en svårsmält ideologisk kärna som bara delvis är ett försök att anpassa organisationen till Frankes tankar om ny akademisk lärarutbildning. I framtiden kommer lärarna för de yngre åren inte att vara kunniga i bild, slöjd, eller musik. Ingen tror på allvar att “riktiga” musik- eller bildlärare kommer att arbeta i förskola eller grundskolans tidigare år och bilden av den mångkunnige allsidige läraren är överspelad. Trots att Franke delvis vill damma av den gamla lågstadieläraren blir det i en stympad form om de estetiska ämnena skalas bort.
När jag började på lärarutbildningen diskuterade vi ofta begreppet “radikal estetik” utifrån Thavenius texter – idag tycks det mer handla om “minimal estetik”. De 7,5 poäng som finns i förslaget om ny lärarutbildning är en förolämpning på alla plan. Jag säger som Carl Lidbom:
– Trams!
Nästa generation lärare kommer antagligen att ha mött en hel del disputerade lärare under sin utbildning – men vi talar alldeles för lite om vilka moment som tas bort.
Min lille vän har en förvånansvärt fyllig stämma och han berättar gärna om äventyrliga duetter med Nicolai Gedda på världens ledande operascener. En del av dessa framgångar menar vännen beror på att sångstunderna på förskolan höll hög och jämn kvalitet.
Vi har tidigare diskuterat skolornas trötthet på visioner och att många lärare försöker skydda kärnverksamheten från klåfingriga konsulter och politiker. När jag läser om turerna kring Malmö Stadsbibliotek inser jag att skolorna kanske ändå inte är värst när det gäller nervös modernitet.
Jag läser i en uppsats
Malmö stadsbiblioteks verksamhetsplan 2009 formuleras ett helt nytt kunskapsparadigm för biblioteket: ”Stadsbiblioteket vill genomföra ett paradigmskifte. Vi vill bryta med egna och andras invanda föreställningar om vad ett bibliotek är och bör vara och samtidigt vill vi sätta Malmö på världskartan.” Vidare står det att:
Vi vill realisera idén om ”The Darling Library in the world” och därmed ge Malmöborna ett biblioteksutbud, som kan understödja Malmö stads höga ambitionsnivå vad gäller utvecklingen av en dynamisk, tolerant och talangfull kunskapsstad (Kulturförvaltningen, 2009)
Det som på ytan utger sig för att handla om tolerans och mångfald (genom utlåning av s.k.levande böcker) visar sig vara samma gamla trötta managementretorik en gång till. Här ska sättas på kartan…
Vet Malmös invånare om att den byggnad som de trodde var ett bibliotek kanske kommer att vara en gourmetrestaurang inom några år?
Tidigare inlägg med diskussion..
Bibliotekariernas lustiga förändringsblogg, skrämmande rolig!
Jag är imponerad av Skånetrafikens satsning på Sommarkortet. För en förvånansvärt billig penning får man resa tåg 50 gånger mellan 15/6 och 15/8.
Tågen mellan Malmö och Simrishamn är numera någorlunda snabba och elektriska. Snart fylls vagnarna av pendlare och vid stationen väntar anhörig med bil för vidare transport till resans mål. Kanske är jag en dold pendlarnatur? Det är i så fall en sida jag inte har utvecklat – kanske på grund a att jag har två minuters cykeltur till jobbet i Malmö.
Jag blir alltmer intresserad av byn som av någon anledning kallar sig Österlens mittpunkt. Men om man både har bad, skola, förskola, marknad, järnhandel, prylmarknad, järnvägsstation, byalag, galleri, fabrik, bibliotek, brandkår och medborgarhus finns det kanske anledning till viss kaxighet.
Det är något med den här bommens färg och form som antyder energi och självmedvetande. Kanske finns det även ett stänk av andlighet i denna gigantiska pil mot himlen?
Första gången jag såg Bob Dylan hade han precis släppt Slow train coming och spekulationerna om hans religiösa sida skakade oss som trodde att vi visste vem han var.
Jag läser texten och häpnar över ilskan och mångtydigheten:
Sometimes I feel so low-down and disgusted
Can’t help but wonder what’s happenin’ to my companions,/ Are they lost or are they found, have they counted the cost it’ll take to bring down/ All their earthly principles they’re gonna have to abandon?
There’s a slow, slow train comin’ up around the bend.
I had a woman down in Alabama,
She was a backwoods girl, but she sure was realistic,/ She said, “Boy, without a doubt, have to quit your mess and straighten out,/ You could die down here, be just another accident statistic.”
There’s a slow, slow train comin’ up around the bend.
All that foreign oil controlling American soil,/ Look around you, it’s just bound to make you embarrassed./ Sheiks walkin’ around like kings, wearing fancy jewels and nose rings,/ Deciding America’s future from Amsterdam and to Paris
And there’s a slow, slow train comin’ up around the bend.
Man’s ego is inflated, his laws are outdated, they don’t apply no more,/ You can’t rely no more to be standin’ around waitin’/ In the home of the brave, Jefferson turnin’ over in his grave,/ Fools glorifying themselves, trying to manipulate Satan
And there’s a slow, slow train comin’ up around the bend.
Big-time negotiators, false healers and woman haters,/ Masters of the bluff and masters of the proposition/ But the enemy I see wears a cloak of decency,/ All non-believers and men stealers talkin’ in the name of religion
And there’s a slow, slow train comin’ up around the bend.
People starving and thirsting, grain elevators are bursting/ Oh, you know it costs more to store the food than it do to give it./ They say lose your inhibitions, follow your own ambitions,/ They talk about a life of brotherly love, show me someone who knows how to live it.
There’s a slow, slow train comin’ up around the bend.
Well, my baby went to Illinois with some bad-talkin’ boy she could destroy/ A real suicide case, but there was nothin’ I could do to stop it,/ I don’t care about economy, I don’t care about astronomy/ But it sure do bother me to see my loved ones turning into puppets,
There’s a slow, slow train comin’ up around the bend.
I en intervju tycks Dylan mena att tåget inte längre går så långsamt:
Dolen concluded the interview by asking if Dylan still saw a slow train coming, an obvious reference to the Second Coming as reflected in Dylan’s album Slow Train Coming. “When I look ahead now it’s picked up quite a bit of speed,” said Dylan. “In fact, it’s going like a freight train now.”
Smedstorp kanske inte är den bästa platsen för religiösa grubblerier.
Jag är glad att det finns skolor och jag tycker det är viktigt att undervisningen har mål. Jag tror på att pedagoger kan skapa intresse för ett ämne och menar att skolan är ett viktigt instrument för att utveckla individen och samhället.
Puh – nu har jag sagt det och hoppas ingen tvivlar på mina ord!
För oss utbildningsromantiker är sketchen väldigt nära det förbjudna och skrattet riskerar att fastna i halsen?
Vad är det för kurs?
Är de där frivilligt?
Vad är kursens mål och hur tänker eleverna?
Var går gränsen för lärarens ansvar?
Jag associerar till arbetsförmedlingens coachingkurser där folk ska aktiveras och hitta sig själv. Plötsligt framstår den nyttoinriktade yrkesutbildningen med tydliga mål som en ganska bra idé…
Tack Anne-Marie för tipset!
Jag återvänder till Gedings mosse och följer spåret en gång till. Jag har kamrater med mig och vågar mig ut på de svajiga gungande stigarna som löper mellan vattensamlingarna. Det är svårt att föreställa sig denna idyll som bullrande arbetsplats. Berättelserna i hembygdsboken känns overkliga och skolmässiga. Vi fortsätter norrut mot De dödas Lott och svänger av österut mot Holmarna.
Vid ett hus träffar vi Gösta som berättar att han arbetade på mossen i början av 50-talet. Han visar bilder och har sparat de handskrivna lönekuverten med noga angiven timlön: 2,25:-!
I området bodde många hantverkare som hade några kor och en häst. För att dryga ut inkomsterna gick de på mossen mellan april och Kiviks marknad. Framåt hösten kunde de få påhugg i något av sockerbruken och på vintern fanns alltid skogen för dem som inte fick hantverket att gå ihop.
Näckros i Elsies och Göstas trädgård
Sakta förstår jag att de här berättelserna om arbetet vid mossen är verkliga. Böcker är bra, men levande människor är bättre.
Frågan är vad jag ska göra med den insikten på Lärarutbildningen?
Mera På spåret
I en annan tråd har vi diskuterat skolan utifrån aspekten mål och jag tror att vi ibland har närmat oss viktiga frågor.
Jag minns en bok som beskriver en undersökning där barn hade fått rita sina upplevelser av skolan. En förvånande stor del av de insamlade teckningarna handlar om tid. Klockan var den verkliga maktfaktorn och schemaläggaren den som egentligen avgjorde om skolans verksamhet skulle fungera. Lektionerna föreföll vara en evig väntan på den befriande ringsignalen.
Den gamla tanken med timplaner och ämnesfördelning tycks mig svår att kombinera med verklig målstyrning – om vi menar allvar måste vi väl hålla på tills vi är klara?
Det går att beskriva skolans verksamhet som ett stort rutschema som ska fyllas – vart leder den metaforen?
Tysta tankar 