Att arbeta med utbildning innebär en förhoppning om långsiktighet. Själva idén om att det finns kunskaper och färdigheter som är värdefulla och möjliga att återskapa är i grunden pretentiös, men helt omöjliga att klarar sig utan. En utbildning utan vision är ingenting.

När jag tänker på de förändringar som föreslås i lärarutbildningen ser jag mig en aning som den förvirrade vinbergssnäckan som har kämpat sig upp på rälsen till museijärnvägen mellan S:t Olof och Brösarp. Framtidsutsikterna är inte lysande.

Sitarversionen

Kubansk version

Verkligt svart version

I Sydsvenskan skriver Trevor Dolan om att det är skolan som ska motivera eleverna och föreslår mer utvecklingspsykologi under utbildningen.

Länk

Ständigt dessa beskäftiga forskare som tror de vet svaret på allt…

Uppdatering:

Leif Åhlander besvarar Dolans svepande anklagelser på ett nyanserat sätt. Det utvecklingsarbete som bedrivs i samverkan mellan verksamhet och forskning tycks mig en aning mer trovärdigt än Dolans patentare.

Det är, som Dolan påpekar, ”fullt möjligt att göra Rosengårds skolor relevanta, meningsfulla och intellektuellt berikande”. Men vägen dit är mer komplicerad än vad Dolan vill göra gällande.

Kompetensutveckling är en del i det arbetet. Därutöver görs dagliga överväganden från pedagogernas och skolledarnas sida för att gagna elevernas lärande som anpassningar till flerspråkiga elevers behov och förutsättningar, olika former för inflytande, gruppsammansättningar kopplade till elevernas uppgifter och uppföljningar av elevers resultat och därmed lärares arbete för att bara nämna några exempel.

Trots detta behöver vi ständigt stärka vår förmåga att ge ytterligare stöd och utmaningar till eleverna i Rosengårds skolor.

Det besvärliga, men samtidigt utmanande, i arbetet med elevers och även pedagogers lärande är dock att det inte finns en utan flera vägar till framgång.

Länk till Sydsvenskan