I en polariserad värld döms du efter dina vänner

orkan

Jag förundras över den hätska tonen i den genusvetenskapliga debatten. Tanja Bergkvists blogg är rolig och oförutsägbar. Hennes attacker mot genusvetenskapens dominans inom högskolan är dräpande och hon rör sig oblygt mellan höger- och vänsterpositioner. Själv skulle jag nog inte blivit lika glad över att få pris av Ian Wachtmeister. Länk

Pelle Billing har en mer eftertänksam ton och försöker verkligen förstå hur förhållandet mellan mansrörelse och feminism blivit så komplicerat. Länk

Både Pelle och Tanja tangerar en lös rörelse som ibland kallas antifeministisk och jag gissar att genusvetenskapen har som övergripande strategi att i-n-t-e diskutera med den. I utkanterna finns en massa kvinno- och sossehatare som jublar över att få ge igen efter år av plågsam politisk korrekthet – men den här uppdelningen är farlig och föder hämndlystnad.

Jag tror det finns en möjlig väg mot samförstånd,  men  är djupt medveten om att de flesta anser att här gäller det att välja sida.

På sidan Feminetik finns ansatser till en öppen och konstruktiv debatt bortom skyttegravarna. Länk

mlv

Min lille vän på danskurs

Delegationen för jämställdhet i högskolan delar ut pengar

Jag är ingen dålig förlorare, men kan inte låta bli att fundera över hur Delegationen för jämställdhet i högskolan fördelat sina 25 miljoner kronor. I en debattartikel förklarar Pia Sandberg Wiklund och Pontus Ringborg vilka brister som de bortvalda ansökningarna uppvisar.

För det andra brister det i analys av varför (min kursivering) en låg andel kvinnor eller män på ett visst utbildningsområde är något som bör åtgärdas.

Jag har varit med i en referensgrupp som utifrån ett regeringsuppdrag skulle förslå åtgärder för att förbättra könsbalansen vid lärarutbildningarna och menar att just denna frågan lyftes bort från alla diskussioner. Eftersom män och kvinnor  ur ett likhetsfeministiskt perspektiv definitionsmässigt ä-r lika var det politiskt omöjligt att beskriva (eller analysera villkoren för) vad det var för kvaliteter männen skulle tillföra. De fackliga representanterna blockerade effektivt dessa diskussioner.

På lärosätena görs många insatser för att utjämna obalans mellan kvinnor och män. Ofta är den enda grunden ett outtalat antagande att kvinnor eller män i kraft av sin könstillhörighet tillför något speciellt.

Här talar utredarna med dubbel tunga och är utstuderat dubbelbestraffande. Den som diskuterar femininiseringen av högskolan (eller utbildningsväsendet i stort) riskerar att bli betraktad som essentialist eller (ännu värre) biologistiskt anfrätt. Utredarna väljer att förlöjliga dem som tror att män är bärare av någon särskild kvalitet och solidariserar sig samtidigt med den rådande maktordningen.

På samma sätt är det naturligtvis sant att studenter med invandrar- eller arbetarklassbakgrund inte med automatik tillför något “speciellt” – men det är ett rimligt antagande att just dessa grupper bär upp erfarenheter som är underrepresenterade i högskolevärlden.

Därför är det viktigt att stödja de ansatser till nätverksbyggande för manliga studenter som finns på en del lärarutbildningar. Delegationens nedlåtande ton rimmar illa med rapporten Man ska bli lärare och de förslag till åtgärder som fördes fram där.

aa

Vilken roll spelar könet?

Den konstigaste bilden i mitt album

män

Min farbror (längst upp till vänster) var på gymnastikläger i Tyskland någon gång i mitten av 30-talet. Jag har inte fantasi nog att tänka på kommande massgravar vid östfronten eller nazistiska krigsförbrytelser. För mig handlar bilden om aningslös och fnissig manlig gemenskap.

Några år senare kommer G. att ramla ner från romerska ringar och skada hjärnan. 1949 får Egas Moniz Nobelpriset för utvecklandet av lobotomi och min farbror hör till de tidigaste offren för denna grymma och slumpmässiga form av neurokirurgi.

Det finns något lockande i tanken på att skära av förbindelsen mellan känslor och skuld. Tyvärr är det just detta samband som gör oss till människor.

Allvarligt talat – det här med akademisering…

stenIdag har jag har försökt handleda 25 blivande lärare inför deras första examinationuppgift som är en sammanfattning av kursens olika moment. Det är en hemtenta och de har haft nio veckor på sig att fundera över frågorna. En stor del av studenterna kommer direkt från gymnasiet och vi försöker övertyga dem om att det är stor skillnad gentemot högskolevärlden där kraven sägs vara helt annorlunda.

Jag tror att frågorna är lagom utmanande och ställer ganska höga krav på eget tänkande – samtidigt ska den här texten vara ett första steg mot det som ska bli deras examensarbete om tre år. Studenterna förväntas anpassa sig till det som vi lärare kallar akademiskt skrivande med allt vad det innebär av formalia och referenshantering. En positiv beskrivning är att vi försöker lära dem reflektionens och argumentationens ädla konst.

Uppgiften handlar delvis om vilka faktorer som styr barns utveckling och klasstillhörighetens betydelse för lärandet utifrån begreppet “En skola för alla”.

23 av 25 studenter är de första i sin familj som läser på högskola.  Det betyder att de inte kan gå till sina föräldrar och be om hjälp när det kör ihop sig. Plötsligt förstår jag att Malmö högskolas ambition med breddad intagning faktiskt innebär att vi möter studenter utan studietradition. Det är en stor utmaning att bereda plats för deras erfarenheter inom högskolan ramar. Många kommer med underliga frågor som:
– Får man skriva “jag”?
– Får man tänka själv?
– Måste man använda svåra ord?

Jag inser att vi har lyckats skrämma upp studenterna rejält och att en stor del av deras energi går åt till att försöka förstå vad som är tillåtet.

Vill jag vara en del av den här disciplineringen? Mina försök att förklara begreppet “dold läroplan” blir obehagligt självironiska när jag tänker på vad det är vi utsätter studenterna för. Jag vill gärna tro att sorteringen av studenterna är nödvändig för att bevara läraryrkets status – men innerst inne är jag orolig över att det är fel studenter vi sorterar bort.

I min mardröm belönar vi de lydiga som lyckas låtsas att de tänker självständigt – på våra villkor.

I en tidigare tråd diskuterade vi betydelsen av föräldrarnas utbildning när det gäller barns prestation i matematik i årskurs tre. Mitt antagande är att detsamma gäller för högskolestudier. Plötsligt ser jag vilket stort äventyr en klassresa egentligen är.

Läroplansförslaget – Barnstugeutredningen is back?

bu

Mina kolleger träffas och diskuterar det nya förslaget till läroplan för förskolan. Vi häpnar över likheterna med de tänkesätt som fanns i barnstugeutredningen (1972) och pedagogiska programmet (1989). Innehåll och arbetssätt – det är mycket som går att spåra tillbaka till klassisk förskolepedagogik.

Värt att notera är skillnaden i utredningsväsendets  jämförelsevis långsamma och grundliga sätt att arbeta. Utredningen tillsattes 1968 i god parlamentarisk anda, presenterades 1972 och när jag började 1976 betraktades den som alldeles “ny” och omfamnades med stor värme av metodiklärarkåren.  Daniel Kallos från Lund var inte lika uppskattande – för en pedagogikprofessor var det en njutning att sätta tänderna i den förvirrade blandningen av icke förenliga teorier och jag minns fortfarande föreläsningen (eller slakten) i E122 på Heleneholm som en uppvisning i kritisk retorik.

Nåja – lite spridda tankar:

I ett tidigare inlägg har jag diskuterat problem med att förskolläraren tilldelas ett särskilt ansvar att kontrollera resten av arbetslaget. Att vara chef utan befogenheter ökar inte tydligheten i organisationen.

Under den fantasieggande rubriken Helhet och allsidighet läser jag följande kittlande text i det nya förslaget till läroplan för förskolan. (länk)

Förskolan ska främja barns utveckling och lärande genom att ge varje barn rika tillfällen att:

  1. • utvecklas rikt och allsidigt utifrån sina förutsättningar,
  2. • utveckla sin identitet och känna trygghet i den,
  3. • utveckla sin nyfikenhet och sin lust att leka och lära,
  4. • utveckla självständighet och tillit till sin egen förmåga,
  5. • utveckla sin förmåga att fungera i grupp, hantera konflikter och förstå rättigheter och skyldigheter samt ta ansvar för gemensamma regler,
  6. • känna delaktighet i sin egen kultur och utveckla känsla och respekt för andra kulturer,
  7. • utveckla sin motorik, koordinationsförmåga och kroppsuppfattning,
  8. • uppleva sambandet mellan ett hälsosamt liv och välbefinnande.

Det rycker i dekonstruktionsnerven – samtidigt finns det något troskyldigt och rörande i den här typen av formuleringar som kanske kan fungera i mötet mellan pedagoger och föräldrar?

Den otympliga huvudkonstruktionen, att barnen ska “utvecklas” genom att ges rika tillfällen “att utveckla” diverse sidor, är lite udda, men det är mycket bra att fokuset placeras på verksamheten. Det går inte att missförstå vem som är adressat för dessa ord. Målen handlar om personalens ansvar.

Jag drömmer om en verksamhet där status erövras just genom att vi mäter dessa “rika tillfällen” – inte fokuserar på bedömning av barnets prestationer.

Några snabba frågor:

Vad är “rika tillfällen”?

1) “Utvecklas från sin förutsättningar” – hur skulle det annars vara? Vem polemiserar man mot?

2) “Identitet och känna trygghet i den” – adjö postmodern identitetsupplösning. Nu handlar det om att återupprätta individen och jaget. Välkommen tillbaka utvecklingspsykologi och socialisationsteorier. Gäller detta även könsidentitet? Klassidentitet? Etnisk identitet?

3) “Utveckla sin nyfikenhet och lust att lära” – tidigare trodde vi att barn föds med den här lusten att erövra omvärlden. Nu ska pedagogerna lära oss att lära – jag anar det fenomenografiska tungsinnet.

4) “självständighet och tillit till den egna förmågan” – jag ska inte överdriva de individualistiska perspektivet, men skolan ses som ett stöd och träningsprojekt av Björklund.

5) “gruppen” – ja det finns kvar spår av kollektiv fostran. Är det makarenko som har återuppstått?

6) “Kultur” – wow, tänk att de vågar använda detta ytterst problematiska begrepp utan att problematisera det. Djärvt – på gränsen till dumdristigt! Varning för exotisering.

7 & 8) Jaha – det var en ganska fysisk hälsouppfattning. Estetiken (och särskilt den radikala) lyser med sin frånvaro här. Kroppen och hälsan kommer före själen i framtidens förskola. Kampen mot flummeriet går vidare i förskolan.

Diskussionen om hur vi ska lyckas utbilda lärare som kan matcha det här dokumentet har bara börjat. Jag är inte lika kritisk som det kan verka.

Vad säger man?

Rektorn på Sundsgymnasiet i Vellinge kåserar i en artikel om dyslexi som påhittad sjukdom och jämför med anal galvanism.

Länk till artikel

Det borde han nog  inte ha gjort. Kommunen tar avstånd.

Länk , Svd länk).

När jag läser bloggkommentarerna slås jag av den uppgivna tonen. Få verkar vara arga eller förvånade. Detta kanske är det mest oroande. Efter Uppdrag gransknings program om särskoleplacering av friska barn behöver Vellinge inte mer negativ uppmärksamhet.

Jag är en aning bekymrad över hur lärarna i kommunen påverkas.

sand

Det mesta är skrivet i sand - förstora

Min proletära ungdom

Vi diskuterar identitetsutveckling och frågan om klassbakgrundens betydelse för framtida yrkesval. I den socialdemokratiska mytologin är vi fria att göra klassresor där vi av egen kraft lyfter oss från den miljö vi formats i. De flesta sociologiska studier är ganska cyniska och bevisar ofta kraften i den sortering som finns inbyggd i samhällets struktur. Utbildningsframgång och gymnasieval hänger starkt samman med föräldrars inkomst och utbildningsbakgrund. Skolans försök att dölja detta är en kamp mot väderkvarnar och lägger ett orimligt stort ansvar på den enskilde lärarens axlar.

Skolverket har upptäckt detta och beskriver förhållandena med bedövande klarsyn. Kanske var skilsmässan från Skolinspektionen nödvändig för att den här typen av analyser skulle kunna skrivas

Vad påverkar resultaten i svensk grundskola

Vad påverkar resultaten i svensk grundskola? Kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer.
Skolverket har i en omfattande kunskapsöversikt kartlagt orsakerna till de försämrade skolresultaten i svensk grundskola.

Länk

Själv försjunker jag i mina två studiebesök i den proletära världen. Som artonåring sommarjobbade jag på tvätten i Arlöv. För mig var det de längsta sex veckorna av mitt liv och  enbart tanken på att jag snart skulle återvända till skolans trygga värld  fick mig att stå ut. Andra sommarvikarier var överlyckliga över att få ett jobb – deras föräldrar hade jobbat där i 30 år och nu såg de fram emot att göra detsamma.

Den andra djupdykningen var ett sommarjobb som tågstädare på SJ. Jag hade tagit studenten och var därigenom en suspekt typ:
– Ju mer man läser, desto dummare blir man.
Det var ganska slitsamt men det fanns olika typer av arbetsuppgifter. Att fylla på vattenkaraffer var enkelt och inbjöd till att fuska (man behövde inte tömma ut a-l-l-t vatten).Den beryktade “trattaturen” var ökänd och få akademiker tog sig igenom den med bevarad stolthet. På den tiden fanns det sittvagnar av typ B7 med torrtoaletter (ett hål rakt ner mot banan) och jag ska inte gå in på detaljer när det gäller svårigheterna att hålla dessa öppningar mot evigheten rena.

B7 sittvagn

B7 sittvagn

Bild från Järnväg.net

Mona på defensiven i skolfrågan

Socialdemokratin försöker skydda sig mot attacker från Björklund genom att mumla om kunskaper och prov.

– Det får vara slut med att socialdemokrater hoppar högt när någon säger att kunskap är viktigt. Man måste ha prov och man måste utvärdera barnen för deras egen skull och för föräldrarnas. Dock inte i ettan.

Kanske är det orimligt att Mona ska tala om v-a-d det är för kunskaper hon tycker är viktiga – men nog måste det vara ett minimikrav att förstå skillnaden mellan att utvärdera barnet och dess prestationer?

Länk

mm

Jag och min lärarkavaj

Modemagasinet Stil sänds på lördagsmorgonen och Susanne Ljung gör ett bra program som väcker mitt intresse för klädernas betydelse.  Veckans avsnitt handlar om Woody Allen som stilikon och jag medger motvilligt att jag är under påverkan. Min slitna bruna manchesterkavaj med skinnkrage och armbågslappar är nog en perfekt identitetsskapare för en lagom nonchalant universitetsadjunkt.

Länk läs

Lyssna