Jag har tidigare kritiserat skolans värdegrund för att vara vag och motsägelsefull.
Desutom har jag motsatt mig den otidsenliga idén om att staten ska trycka på individer uppfattningar om hur vi ska förhålla oss till varandra. (Läs mer om Tännsjös kritik)
Nu överger jag båda dessa positioner och hyllar tanken på att skolan behöver ett nationellt dokument som beskriver vilka värden det är som ska genomsyra skolans verksamhet. Det är alltså inte upp till varje kommun att bestämma vilka etiska grundprinciper som ska ligga till grund för undervisningen.
Skolan skall främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling skall prägla verksamheten. Ingen skall i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder eller för annan kränkande behandling.
Tendenser till trakasserier och annan kränkande behandling skall aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.
Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. Medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet som är viktig att utveckla, tillsammans med förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där.
Just nu lider jag med de lärare och skolledare som försöker ta sitt uppdrag på allvar i en kommun som öppet signalerar ett helt motsatt förhållningssätt.
P.S. Så var det med den tystnaden.
P.S.S. Roligast är ändå Ljungmans uppblossande omtanke i Svd:
– Vår uppfattning är även att byggnaden inte är fräsch.
Tysta tankar 