Min nye vän – massagestolen

Det finns en vrå som stressade adjunkter kan dra sig undan till. Den omtänksamma enhetsledningen har hyrt in en massagestol och jag smyger mig dit för att pröva underverket (och läsa en uppsats).

Efter att ha prövat alla programmen (wooops – kan det vara farligt?) är jag som en ny människa – Bourdieus teorier har aldrig framstått som mer glasklara och briljanta. Mitt fysiska kapital (kroppen) är återskapat och jag njuter av dess förräntning.

De här luftiga tankarna om socialt och kulturellt kapital kanske är starkt präglade av franska värderingar och hierarkier. Det krävs en del arbete för att översätta begreppen till svenska förhållanden. Igår åkte jag tåg och hamnade vid sidan om tre tonåriga prinsessor från öfre Östermalm som var på väg till Båstad för att fira sportlov. Det var som att kika in genom nyckelhålet till en annan värld. Mer exkluderande och öppet elitistiskt kan ett tänkande inte vara.

Tack för att ni gick av!

Att ligga i Borås?

b 004

I Skåne talar vi om att “ligga i Lund” och menar då studenter som befinner sig i ett tillstånd av studier och festande som ofta tenderar att bli ganska långdraget. Statyn utanför högskolan i Borås kanske förställer en ovanligt lugn student – men jag tror inte man talar om att “ligga i Borås” på samma sätt. Jag gillat statyn och tycker att det verkar vara en ganska avslappnad stämning på högskolan.

Jag var inbjuden av det manliga nätverket för att tala på en konferens om män i skola och förskola. Samtidigt passade vi på att prata om nätverkstanken – hur gör man för att skapa kontinuitet på en lärarutbildning? Jag behöver inspiration och är jättetacksam mot Fredric  Gieth och studenterna för att jag fick komma.

Ämnet är känsligt och alla som beträder fältet riskerar att bli avslöjade som essentialister om vi talar om manlighet i allt för romantiserande drag. Samtidigt blir det väldigt underligt om vi undviker att beröra frågan om vad det är för kvaliteter som männen egentligen förväntas tillföra?

Min utgångspunkt är oblygt privat och jag försöker göra en berättelse av hur mina tankar om manlighet har konstruerats. Jag märker att åhörarna blir förvirrade och mitt teoretiska lättsinne irriterar dem som är vana vid akademiens positioneringar. Är det verkligen möjligt att byta åsikt mitt under en föreläsning? Kan jag vara medveten om att genus är en social konstruktion och ändå förhålla mig så positiv till dessa energigivande mönster? Könsroller är ju onda och enligt läroplanen ska vi m-o-t-v-e-r-k-a dem.

Som tur är kommer professor Elisabet Öhrn efter mig och ställer skåpen på rätt plats igen. Jag förstår att Bertill Nordahl inte är särskilt populär i göteborgska genuskretsar och Elisabet citerar med avsmak:
– Männen som kommer in på förskolan förgiftas av östrogenångorna (“och riskerar att förvandlas till slappetasker”) Det sistnämnda ville Elisabet inte citera utan valde att med bibehållen värdighet och göteborgsk elegans beskriva som ” bli ifrågasatta i sin manlighet”.

Om någon som var där läser detta är jag nyfiken på hur ni tänker – så känner jag ofta efter en föreläsning.

Den sär-skilda skolan

Våra studenter brottas med begreppet “En skola för alla”. När resten av världen går mot inkludering i skolan – då trampar Sverige under Björklund åt det motsatta hållet och utsätter de annorlunda barnen för en allt mer oblyg exkludering.

Se programmet Uppdrag granskning om Den särskilda skolan!

Gör det noga!

SvD följer upp

De tystlåtna forskarna

d1

Hur recenserar man en debatt? Jag var väldigt förväntansfull inför diskussionen på Malmö högskola som enligt inbjudan skulle handla om varför forskarna inte delar i den politiska debatten om skolans framtid.

Bengt Persson från högskolan i Borås har skrivit en kraftfull artikel i GP som beskriver forskarsamhällets försiktiga hållning som ett resultat av bidragsberoende. Osjälvständigheten är då ett moraliskt problem och om de som utger sig för att vara objektiva och reflekterande i själva verket är ängsliga opportunister har vi ett allvarligt dilemma. Detta tema berördes sparsamt i debatten.

Lärarutbildningens dekan Johan Elmfeldt menade att man kan faktiskt hålla med Björklund – även som intellektuell (VSB)! Förhållandet mellan vetenskap, ideologi och makt diskuterades inte. Marxismen är nog död och tyvärr tog den med sig förmågan till kritisk analys av den egna verksamheten.

Ingegerd Tallberg Broman beskrev den tveksamhet som akademiker känner inför det snabba tempot i medierna och att en del av tystnaden kan bero på att det enbart finns 100 professorer inom pedagogiken. Kanske är det förmätet att ställa krav på högre grad av offentlighet från dessa hundra, men idag är det enbart två som väljer att öppet ställa sig utanför gemenskapen (Scherp och Kroksmark). Vilket pris har de fått betala för sina kritiska uttalanden? Vilka belöningssystem finns inbyggda under ytan? Vem kan tyda syltburkens (Vetenskapsrådets) logik?

Talet om “den mediala logiken” är ett försåtligt sätt att göra sig själv till offer. Idag finns det ingen anledning att truga och fjäska för debattredaktörer. Särskilt inte på en högskola som har 15 informatörer anställda som kan hjälpa de försiktiga forskarna att föra ut sitt budskap.

Historieprofessorn Mats Greiff lyckades med ett nödrop avhålla sig från att nedvärdera den pedagogiska forskningen – grattis!

Magnus Jiborn från Sydsvenskan försökte förklara hur en debattredaktion fungerar och att det finns vissa former som skiljer sig från det akademiska språket. En tidning är nyhetsdriven och en redaktör söker det som väcker debatt. Jag har goda erfarenheter av att samarbeta med journalister som kan hjälpa till att förtydliga budskapet.

De fackliga representanterna från LR och LF ville nog hellre prata om andra saker. Det råder ingen brist på käpphästar.

Debattledaren Lars Mogensen höll ihop det väl. Samtidigt som det bakomliggande ljuset avtog framträdde  debattdeltagarnas ansikten och åsikter tydligare.

Jag undrar vad Christer tycker?

d2

Dagens omvärdering – nätsex

Våra studenter hade en temadag om digitala mötesplatser för unga och jag är bekymrad över att de flesta lämnade dagen med en ganska negativ känsla. Det är lätt att förfasa sig över jakten på bekräftelse och tillsammans kunde vi kloka och mogna önska att allt var trevligt och oskyldigt.

Min primitiva och inte så vackra åsikt är att “allt som inte fanns när jag var barn borde förbjudas”. Det kan gälla såväl  tecknade filmer på andra dagar än julafton som tevespel. Ibland anstränger jag mig för att verkar modern och öppen – men oftast slår min djupare misstänksamhet igenom.

Hanna Fridén skriver en övertygande debattartikel om värdet av att barn får utforska sin sexualitet på nätet.

Länk

Jag tror att alla, erfarna som oerfarna, har mycket att lära sig av sex på internet. Det är kravlöst, du kan vara vem du vill, och du får tycka om precis vad du vill. Det finns ingen som kommer snacka skit om dig för att du är slampig eller vill konstiga saker. Jag har många kvinnliga vänner som aldrig riktigt levt ut sin egen sexualitet, tagit plats i sängen, vågat förmedla vad de vill eller ens fått en orgasm. Tänk om de hade vågat prova sig fram på internet? Skulle det här kanske ha hjälpt dem att våga?

Jag tycker att föräldrar, ungdomar och vuxna måste öppna sin ögon. Seså nu! Logga in på en sexchatt någonstans och gör det där som du alltid velat testa på. Kanske är det något så enkelt som en fantasi om oralsex, kanske handlar det om att du vill klä ut dig, kanske handlar det om att du vill njuta av en hel hög med älskande människor på en gång. Och du har allt det här inom ditt räckhåll; så vad skrämmer dig?

Det kan nämligen inte vara riskerna, då du varken kan bli våldtagen, få könssjukdomar eller råka ut för en oönskad graviditet på internet. Det kan du däremot i verkligheten, så varför inte våga på en säkrare nivå?

Jag kippar efter andan och inser att nu har jag verkligen fått lära mig någonting igen. Frågan är hur den här insikten kan omsättas i undervisning? Och varför vi är så beroende av bilden av den oskyldiga barndomen?

Den oskyldiga barndomen

Den oskyldiga barndomen

Malmö högskolas årshögtid

Förhållandet mellan Malmö och Lund är komplicerat. Vår ambition att vara annorlunda och mer folkliga riskerar att urholkas när akademiseringen vinner mark på olika nivåer.

Förra året var jag på årshögtiden och det var en tillställning som jag fortfarande inte riktigt har smält. De sektliknande formerna för hur de nydisputerade lämnar det vanliga livet för att låta sig  invigas i de utvaldas krets känns fortfarande helt befängda och jag är aningen förvånad över att vuxna relativt bildade människor tar på sig dräkter som jag inte skulle vilja påträffas död i?

Den här oblyga elitismen hittar jag inget stöd för i våra visionsdokument. Vem försöker vi imponera på?

En blomma i den miljö högskolan hör hemma

Förra året löpte rökmaskinen amok under föreställningen. Det jag trots allt såg genom dimmorna  gav inte mersmak.

Samuel Fröler – urrrrrk!

Just när jag nästan  förlåtit Lena Endre för hennes vidriga reklam för pensionssparande dyker Samuel Fröler upp och använder hela sitt skådespelarregister för att sälja idén om den trygga ålderdomen  tillsammans med SPP:

“…när du sitter där vid sommarstugan i solen och inte bara är relativt nöjd, utan ehhhh (pauspauspauspauspaus) ABSOLUT nöjd”

Den tillgjorda konstpausen är mer än min mage tål!

Länk på egen risk

Staten borde kräva tillbaka de pengar som skådespelarutbildningen har kostat samhället. Fröler och Endre är  förbrukade utanför reklamvärlden.

Kraaaaaaaaaaaaaaaaaav och kemi

Jag är också orolig över att svenska barn väljer bort det naturvetenskapliga fältet. Vi har svårt att rekrytera studenter och på lång sikt hotar  detta antagligen vår nationella konkurrenskraft.

Men jag delar inte utbildningsministerns förslag på att vi ska lösa problemet genom att tvinga barnen till tidigare och mer tvingande studieval. Det liberala kriget mot valfrihet tar sig alltmer bisarra former.

I dagen Svenska dagblad ( länk) beskrivs problemet med barns flykt från kemiämnet.

Enligt utbildningsminister Jan Björklund (FP) är det bara en tredjedel av eleverna på naturvetenskapliga och tekniska program som har full behörighet:

– Det har funnits en rädsla för att ställa höga studiekrav i gymnasiet. Den tidigare regeringen har velat “poppa upp” även de naturvetenskapliga och tekniska gymnasieutbildningarna, men det finns inga genvägar. Det behövs spjutspetsinriktningar som leder till behörighet för att läsa vidare till civilingenjör eller läkare och vi ger nu Skolverket i uppdrag att ta fram det, säger Jan Björklund.

Svenska universitets- och högskolestudenter är allt mindre intresserade av att läsa teknik, matematik och naturvetenskap. Teknikdelegationen, en av statens offentliga utredningar för att öka intresset för naturvetenskap och teknik, anser att dagens valfrihet på gymnasiet är ett starkt skäl till varför allt färre väljer krävande universitetsutbildningar och vill därför ha en inriktning som den regeringen nu föreslår.

– Vi har lyssnat på förslag både från Teknikdelegationen och från svensk teknikindustri. Idag måste du välja rätt inriktning redan när du är 16 år för att kunna läsa vidare till civilingenjör eller läkare utan att först behöva komplettera på Komvux, säger Jan Björklund.

Tänk att man kan dra så olika slutsatser. Jag tror att Björklunds förslag kommer att fungera sorterande och den här kravideologin skapar nya problem.

Google tog 0,27 sekunder på att visa på det här sambandet:

Antal träffar: 126 000 vid sökning efter krav + “Jan Björklund”.