Allvarligt talat – det här med akademisering…

stenIdag har jag har försökt handleda 25 blivande lärare inför deras första examinationuppgift som är en sammanfattning av kursens olika moment. Det är en hemtenta och de har haft nio veckor på sig att fundera över frågorna. En stor del av studenterna kommer direkt från gymnasiet och vi försöker övertyga dem om att det är stor skillnad gentemot högskolevärlden där kraven sägs vara helt annorlunda.

Jag tror att frågorna är lagom utmanande och ställer ganska höga krav på eget tänkande – samtidigt ska den här texten vara ett första steg mot det som ska bli deras examensarbete om tre år. Studenterna förväntas anpassa sig till det som vi lärare kallar akademiskt skrivande med allt vad det innebär av formalia och referenshantering. En positiv beskrivning är att vi försöker lära dem reflektionens och argumentationens ädla konst.

Uppgiften handlar delvis om vilka faktorer som styr barns utveckling och klasstillhörighetens betydelse för lärandet utifrån begreppet ”En skola för alla”.

23 av 25 studenter är de första i sin familj som läser på högskola.  Det betyder att de inte kan gå till sina föräldrar och be om hjälp när det kör ihop sig. Plötsligt förstår jag att Malmö högskolas ambition med breddad intagning faktiskt innebär att vi möter studenter utan studietradition. Det är en stor utmaning att bereda plats för deras erfarenheter inom högskolan ramar. Många kommer med underliga frågor som:
– Får man skriva ”jag”?
– Får man tänka själv?
– Måste man använda svåra ord?

Jag inser att vi har lyckats skrämma upp studenterna rejält och att en stor del av deras energi går åt till att försöka förstå vad som är tillåtet.

Vill jag vara en del av den här disciplineringen? Mina försök att förklara begreppet ”dold läroplan” blir obehagligt självironiska när jag tänker på vad det är vi utsätter studenterna för. Jag vill gärna tro att sorteringen av studenterna är nödvändig för att bevara läraryrkets status – men innerst inne är jag orolig över att det är fel studenter vi sorterar bort.

I min mardröm belönar vi de lydiga som lyckas låtsas att de tänker självständigt – på våra villkor.

I en tidigare tråd diskuterade vi betydelsen av föräldrarnas utbildning när det gäller barns prestation i matematik i årskurs tre. Mitt antagande är att detsamma gäller för högskolestudier. Plötsligt ser jag vilket stort äventyr en klassresa egentligen är.

Om Editor

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Detta inlägg publicerades i Bedömning, betyg, Högskola, Lärarutbildning, Politik, Utbildning, Värdegrund. Bokmärk permalänken.

28 kommentarer till Allvarligt talat – det här med akademisering…

  1. Jesper skriver:

    Vid det lärosäge jag läser lärarprogrammet tycks det ibland luta åt det hållet, om än inte så allvarligt. Den större bristen är att stoffet liknar för hårt stoppad hackekorv. Enhetlighet existerar knappt, flera nya fokus varje vecka, och i skriftliga sammanhang premieras fraseringar liknande de i litteraturen, medan direkt kopiering givet är förbjudet, vilket gör skrivandet till en övning i omformuleringsförmåga. Givetvis genomförs allt i andan att vi inte ska syssla med korvstoppning senare (där har du ironi att tala om). Och jag vill ändå tro att jag har det enklare, som läser ett praktiskt ämne och slipper att huvudsakligen bara rapa upp synonymer utanför det allmänna utbildningsområdet.

    Personligen tänker jag det har sin orsak i ett försök att blidka så många politiska viljor som möjligt, samtidigt som man försöker prioritera sin egen halvmesyr till variation på temat Dewey. Stackarn skulle vridit på sig så han gick av.

    Gilla

  2. Mats skriver:

    Hu – jag tassar i utmarkerna av det som en lärare bör ifrågasätta.

    Men du har naturligtvis rätt i att de här omformuleringsövningarna är plågsamma för alla inblandade. Från gymnasiet har studenterna lärt sig att de ska ”använda egna ord” och från högskolan menar vi att de ska buga åt stora teoretiker.

    Den kvalificerade sysslan är att använda teorier för att förstå (och ifrågasätta) sina erfarenheter. Jag tror det är möjligt – men inser att det är en krävande uppgift för oss lärare att uppmuntra ett sådant självreflexivt och svårbedömt skrivande.

    Är Dewey det mest missförstådda som finns? Jag tror att det är få som orkar ta in den fulla betydelsen av hans demokratiska budskap.

    Menar du att vi kan mötas i ”görandet”? Utveckla gärna!

    Gilla

  3. Morrica skriver:

    Mats, du skriver ”sorteringen av studenterna är nödvändig för att bevara läraryrkets status – men innerst inne är jag orolig över att det är fel studenter vi sorterar bort” och visst är sortering viktig, och i ännu högre grad för att bygga en framtida skola där eleverna, även de… nej, i synnerhet de från studieovana hem får möjlighet att lära sig allt de någonsin vill och behöver och har nytta av, och en hel del därtill som de aldrig någonsin har praktiskt nytta av men som är kul att veta ändå, där de lärare som utbildas idag rör sig med självklarhet och självkänsla, som guider, förebilder, handledare och just lärare, allt utifrån behov.

    Jag oroas med dig, vilka studenter sorteras bort, och vilka blir kvar? Vilka kommer in överhuvudtaget och vilka försvinner redan där?

    Och jag förgrymmas, vad har gymnasieskolorna egentligen sysslat med? Eleverna borde ha fått ta sina första stapplande steg på den vindlande vingliga akademiska skrivarbanan redan på gymnasiet, fått svar på de första frågorna ‘får man skriva jag, vilket språk ska man använda, är det viktigt med svåra ord’ etc redan och vara redo att ta nästa steg.

    Den där röda tråden, den som går från förskola till universitet och binder samman Alfa med Omega, verkar inte så sammanhängande idag. Någon verkar ha pysslat en garnboll av den.

    Och trots detta är det de studenter ni utbildar idag som ska pyssla ihop tåtarna till en tråd igen. Jag önskar dem all lycka, och avundas dem sannerligen inte!

    Gilla

  4. Mats skriver:

    Detta riskerar att bli en missmodig tråd där vi skyller på tidigare stadier som inte gett de nödvändiga grunderna. Kanske är skrivandet en metodisk fråga om träning och då måste vi se det som ett gemensamt projekt över hela skoltiden. Ibland tror jag att det är viktigare att öva på tänkande än skrivande – men inser att den här motsättningen både är konstruerad och onödig. I bästa fall berika skrivandet tänkandet och hjälper oss att sätta ord på tankarna.

    Just idag känns det inte riktigt så och jag önskar att vi kunde leka med orden några veckor innan det stora allvaret sänker sig över nejden. Nu riskerar skrivandet att bli stort, tungt och svårt.

    Gilla

  5. Morrica skriver:

    Lek med skrivandet då, vetja? De ska ju lära sig till lärare, inte sant? Då behöver de ju lära sig att våga leka med även så till synes formella saker som skrivande!

    Det ÄR ett gemensamt projekt över hela skoltiden, skrivande är ett processämne och tar, som alla processer, tid att finslipa. Men utan tänkande finns ju inget att skriva, utan tänkande blir skrivandet inte. Så att öva på tänkande är ju strängt taget också en del i processen.

    Vi ser det lite olika (nu igen =P ), tycks det. Att tidigare stadier inte gett nödvändiga grunder är inte överraskande *blänger svartögd på en skrälldus usla kommunala skolor, ingen nämnd, ingen glömd* men jag ser inte någon anledning att grubbla över den saken, det som varit har farit och vi kan bara ändra på det som kommer. Så istället för att ägna mer tid åt att klaga över detta (det var nog jag som började, förlåt!) så låt oss se framåt! Du har möjlighet att ge dina studenter verktyg att ge sina elever verktyg så att nästa generation, och alla generationer därefter, står bättre rustade inför framtiden.

    Hurra, vilken grej!

    Hur möe tid har ni på er? Får man ställa så intima frågor? Du måste inte svara!

    Gilla

  6. Jesper skriver:

    Mitt perspektiv är med all sannolikhet utpräglat studentens, och hur problematiken ter sig blir därefter. Dessutom är vi om du nu håller till i Malmö inte i närheten av att erfara samma miljö, men en del i inlägget kändes ändå bekant (och rätt upplyftande, faktiskt).

    Min upplevelse är inte att det största problemet ligger i krocken mellan gymnasie- och högskolemetoder, men jag klämde också in både ett par folkhögskoleår och ett högstadiejobb däremellan. Problemet med just det skriftliga är att bedömningen tycks göras ganska ytligt, tyvärr mera så kring tentorna än i de arbeten som görs inom seminarieramen. I min mening är det för mycket och splittrat stoff för att kvalitetskraven ska kunna hållas på en rimlig nivå; man klarar sig lika bra (eller till och med bättre) genom att nöja sig med ”utantillkunskap” och omformuleringar. Det mera avancerande reflekterandet (”reflektera över vad du brukar reflektera över”, kanske är det något lokalt?) försvann spårlöst efter introduktionsföreläsningen på A-kursen, och tanken att hinna med något sådant är rent ut sagt löjlig.

    Men jag ska hejda mig i mitt grinande. Dewey tål verkligen omläsning och står sig varje gång, i synnerhet nu när jag gjort paus från programmet och faktiskt läser filosofi för att få ordning på skallen igen (och för att hinna med det där reflekterandet). Hans abstrakta tankegångar tycker jag är möjliga att greppa på ett helt annat sätt än det mera semantiska ”meta-meta”-tänkande jag upplever används av de författare bland kurslitteraturen som gärna citerar honom.

    Jag tror att görandet hamnat snett, i alla fall här uppe. Delarna som rör lärar- och yrkesrollen har trasslat in sig i forskarförberedandet. Till exempel är små barns lek och intertextuell kommunikation (visserligen klart givande ämnen!) ganska irriterande när ens behörighet bara kommer omfatta musikämnet i senare grundskolan och gymnasiet och man redan saknar tid att bearbeta vad man läser i övrigt och applicera det på sina erfarenheter.

    Det finns en del kritik bland de jag läst tillsammans med som är så svår att formulera konstruktivt att den aldrig luftas mer än som ganska generellt klagande oss emellan, i stil med det ovan. Det är synd, för jag tror det finns något verkligt användbart i det dunkelt sagda i det här fallet.

    Istället sitter man och skrattar uppgivet åt formuleringar som ”skapa möjlighetspotentialer” och börjar rota bland föreläsningsanteckningarna för att hitta något mera påtagligt som i alla fall låter bra. På det verksamhetsförlagda möter man igenkännande skratt bland någorlunda nyutexaminerade. Det känns helt enkelt som ett förbaskat stort gap ligger mellan vägen mot examen och vägen mot lärarrollen, men det är svårt att sätta fingret på vad det handlar om. Vår musikhögskola har ändå hjälpt mig tänka något mera specifikt kring det genom att helt enkelt demonstrera skillnaden i praktiken; de riktar delvis vår utbildning mot kulturskoleundervisning (där många av oss kommer jobba) trots att det inte ingår i examen.)

    Sållning måste givetvis ske, i min mening främst för att ”vissa borde inte bli lärare”. Yrkesstatusen tror jag däremot är låg för att det inte är något yrke med fokus på den egna individuella karriären. Läkare, jurister och diverse konsulter kan ju (i alla fall inom den här logiken) flytta runt hur de vill bland kunder och klienter, medan lärare gör alla en tjänst genom att stanna bland elever de har en relation till och där de fungerar bra i arbetslaget. Kanske kan lärarhögskolorna göra en del för att förändra själva kriterierna för hög yrkesstatus i samhället. Jag tror däremot inte att någon anpassning till de som dominerar nu vore något bra.

    Men tack för ordet i alla fall. Jag ska försöka att inte skriva lika långa kommentarbomber i fortsättningen.

    Gilla

  7. Mats skriver:

    Tack Morrica!
    Vi tänker inte så olika ändå. Tanken på att alla behöver leka med orden och hitta sitt språk ligger mig mycket nära och jag skulle gärna ägna mer tid åt detta.

    Problemet är att då måste vi ha m-å-å-å-å-å-å-l i just denna kurs som pekar åt det hållet. Annars är förutsättningen att alla har ett fungerande språk. Undantagen förväntas ha någon form av diagnos och får söka sig till Studieverkstaden där de erbjuds lämpligt stöd.

    Men det är ingen sjukdom att komma från arbetarklassen (eller vara invandrare) även om jag tror att en del studenter upplever det så.

    Gilla

  8. Mats skriver:

    Hej Jesper!
    Du får gärna skriva långt – i alla fall så länge du formulerar dig så väl om intressanta saker!

    Det är spännande att läsa om dina erfarenheter och jag tänker först att musiklärarutbildning är ett gammalt hantverksämne (ungefär som idrottsläraren) och att dessa är särskilt svåra att foga in i den här examinationsmodellens sjukliga fixering vid text.

    Du ironiserar mot en del kursböcker som jag gissar kommer från den västra delen av Sverige. Det metakognitiva fenomenografisk tungsinnet har vilat länge över utbildningsväsendet och jag tror att den här abstrakta kunskapssynen är svår att förena med vissa ämnen. Syftet med musik måste inte vara att utveckla språket. Upplevelsen av musik behöver inte kläs i ord. Konsten att hantera ett instrument eller leda en grupp ligger delvis på intuitiv nivå.

    Jag känner igen diskussionen om skriftliga slutexaminationer som ett trubbigt instrument att mäta kunskap och är väl bekant med försöken att föra in processbedömning i estetiska utbildningar. Baksidan av detta är att vi då måste skapa normer och kriterier för ”den goda processen” och jag är orolig för att dessa matriser gör ännu större skada. Åtminstone om man som jag tror på det oförutsägbara lärandet.

    På sikt tror jag att vi kommer se en renodling av framtidens lärarutbildning mot att vara mer praktiskt yrkesförberedande. Förslaget till ny läroplan för förskolan är en tillbakagång till tankarna i Barnstugeutredningen 1972 och då ligger fokus på Innehåll och Arbetssätt. Vi har inte tid att låta en redan kort utbildning annekteras av forskarvärlden. I en bästa av världar finns det ingen motsättning, men det som skulle ge status och vetenskapligt anseende har blivit en gökunge som slukar en stor del av resurserna och dessutom riskerar att sålla bort duktiga blivande lärare. I värsta fall sorterar de bort sig själv redan i den första kursen genom att möta orimliga och skrämmande språkliga instruktioner.

    Gilla

  9. Susan skriver:

    Jag som tragglar i Göteborg känner delvis igen vissa problem Rasmus skriver om. Men, hur kan man tillåta mångfalden av elever att traska igenom utbildningen? Somliga gillar ju att ligga teorinära i analyser och skrift, några vill dit och försöker bana sin väg, andra fokuserar annat.

    Om akademiseringen: skolan finns ju, och artbefrämjande barriärer finns som hierarkiskt konkurrensmedel, alltså akademiserar vi. Att akademisera kräver en byråkratisering av yrkeslivet. Akademisering ger auktoriserade yrkesroller. (Vilka krav ska vi ha, vilka mål?) Byggbranschen, t.ex. är väl nerlusad med regler och reglar som ska hålla måttet.

    Motsatsen, om man leker med att spetsa till den, säger att kreti och pleti kan hoppa in här och där, men på vilka grundvalar? mutor? smicker? kontakter? Motsatsen kanske också gör stora områden – i det som vi i dag låtit statens goda anslag reglera – till High-Chaparall där den som drar snabbast skjuter först.

    Visst ger ett oreglerat samhälle tillfällen till kreativitet och spontan samverkan. Se bara hur fattiga hjälper fattiga i stora delar av världen (skrev jag ironiskt). Se bara hur folk med funktionsnedsättning sällan erbjuds någon delaktighet eller inflytande i samhällslivet pga utebliven skolgång i de länder där familjen själva betalar för skolan (å om de skulle få en plats vad skulle de göra i bänkraderna där 60 elever pryglas till lydnad inför den desperata å så före-läsande läraren). Jag befarar att vissa av världens barn fortfarande bokstaverar alfabetet med bokstävernas namn som den enda läsinlärningsmetoden, på ett språk som inte är deras modersmål(stamspråk)(hej, kolonialism).

    Akademisering? kan vara den skillnad i transparens det gör när mål och tydlig dokumentation kring en insats gör det möjligt att se utfallet av den och att medborgaren därmed kan kritisera den service denne har rätt att få. Eller att den politiska styrningen får en chans till verkställighet (hej demokrati) (Hej Matematik!) 😉

    Akademisiering: kan vara det helvetet vi skapar oss där ingen gör något för att det inte var hans jobb och för att denne vare sig fått pengar eller diplom.

    Akademisering kommer att sortera styggt. Men HUR kan man motverka den sortering som gör ett dåligt jobb? Vilka resurser har vi som kan stävja den?

    /Säger en som tycker att det är en svår stilistisk balansakt att handskas med ett skrivet ”jag” i en uppsats.

    Gilla

  10. Jesper skriver:

    Mats, tack för svaret! Det ligger en del i vad du säger om att musikhögskolorna på flera sätt har en egen tradition. Jag har förstått att det inte är vid alla musikhögskolor man ”skickas iväg” till en pedagogisk institution för att läsa det allmänna utbildningsområdet. Flera skillnader framträder ganska tydligt i kontrasten som uppstår.

    Jag vill knyta an lite till din och Morricas diskussion. Som tillräckligt yrkesskadad av musiken framstår för mig musiken som ett sätt att tänka för sig, som är svårfångat i ord. En någorlunda god uppfattning av vari kärnan ligger tror jag man kan få genom ämnet Rytmik (åtminstone av den danska traditionen, jag känner inte till några andra särskilt väl), där på något vis tänkandet uttrycks direkt till kroppen i form av övningar i gestaltning, uppmärksamhet och mentala/fysiska koordinationsövningar. (Troligtvis är ämnet inte tillnärmelsevis lika svårbedömt som det är svårt att, som du säger, utforma matriser för vilka kan användas i större sammanhang än ett enkelt klassrum.) Det skrivna och talade ordet har en självklar betydelse, men känslan av att det handlar om ett ”verktyg” är mycket påtaglig; kanske är det något gemensamt för alla estetiska eller till och med alla mera praktiskt orienterade ämnen att ord regelmässigt måste förstås och användas i överförd bemärkelse, metaforiserande, i bedömningen.

    Kanske är det, åter angående sållningen, en sorglighet att det skulle bli för resurskrävande att ordna någon form av färdighetsprov för hela lärarlinjen. Det är en fördel musikhögskolorna har; nollar man någon del av centralproven, exempelvis ensembleledningen, så blir man inte antagen. Vi är ju görare redan från början.

    Samtidigt åskådliggör ju centralprovens blotta existens ganska tydligt den skillnad mellan grundskolans och gymnasiets bedömningsgrunder och de färdigheter som krävs för att gå vidare akademiskt som ni talar om, om än främst inom musikämnet. Finns det ens några folkhögskolelinjer som specifikt inriktar sig på förberedelse inför lärarprogrammet över huvud taget?

    Å andra sidan har jag sett hur vissa frivilligt sållar bort sig själva när VFU:n drar igång.

    Med min bakgrund av en grundskolgång som sammanföll med det glada nittiotalet är jag böjd att skylla allt och vad som helst på resursbrist. (Som anekdot kring vad de sedan sysslar med på gymnasiet kan den lilla chock nämnas som jag fick när nationella provet i Svenska B innehåll uppgiften att skriva en ”diskuterande text”, något jag aldrig fått höra talas om.)

    Varje stadium gör nog så gott de kan med de elever som kommer in. Att som nu börja rota runt med mera kunskapsinriktad skolträning i allt lägre åldrar tror jag är ett sista desperat försök att rädda projektet ”En (billigare) skola för alla”.

    Gilla

  11. Mats skriver:

    Hej Susan!
    Vi som är kritiska mot skolan inifrån riskerar att hamna i omöjliga positioner. Den här längtan efter ordning, status, transparens och kvalitet som kanske går att beskriva i form av tydlighet och akademisering är ju en del av den moderna tilltron på livslångt lärande och skolan som ”något gott i sig”.

    Jag läste hos Babels torn om Ivan Illich radikala skolkritik från 1972 och det finns något uppfriskande i det här sättet att våga ifrågasätta institutionen från grunden
    http://babelstorn.wordpress.com/2009/10/13/livslangt-larande/

    Jag citerar långt och hoppas Björn förlåter:

    ”Hela skolsystemet lider av en systematisk fördomsfullhet, hävdar Illich. Den kunskap som behandlas och premieras är medelklassens kunskapsgods. Allmänbildningen som vi känner den har definierats utifrån vissa inflytelserika gruppers kunskaper och perspektiv. Detta innebär att medelklassens barn går i skola hela dagen och blir direkt och indirekt korvstoppade med just den kunskap som skolan värderar.

    Lösningen på denna tingens ordning blir, enligt Illich, att upplösa skolan. Att stryka den traditionella bildningskunskapen och den så kallade allmänbildningen ur läroplan och kursplan, att sparka lärarna och riva skolbyggnaden (åtminstone rent metaforiskt). I Illich ”skola” sysslar man med färdighetsträning. Det är inte vad man kan som ska värderas utan vad man kan göra. Om färdigheter kommer i centrum så minskar snedvridningen i skolan och det blir ett lärande på lika villkor. ”

    Kanske är denna nedbrytning av hierarkier liktydigt med postmodernt kaos – och lärarutbildningens uppgift högst diffus – men jag tror att vi behöver tänka efter ibland:
    – Varför behövs skolan?

    Gilla

  12. Mats skriver:

    Hej Jesper!
    Jag tror vi är överens. Marner och Örtegren begår det oerhörda – att kritisera Säljö och fenomenografin i ”En kulturskola för alla”
    http://www.educ.umu.se/~marner/artiklar/En%20kulturskola%20f%F6r%20alla.pdf?uri=scam%3A//publ/146&cmd=view

    Synen på de estetiska (praktiska?) ämnena som hjälpgummor åt de viktiga kärnämnena har förpestat skolan länge och jag förstår att undervisningen inom Allmänna utbildningsområdet ibland kanar ner i ganska banal didaktik med väldigt enkla mål och syften.

    Sorteringsidén är väldigt stark och jag tror många lärare har ett kluvet förhållande till denna maktutövning. Å ena sidan känns det bra att kunna skydda framtidens barn från olämpliga lärare – men å andra sidan är det också ett ganska lättsinnigt gissande om de blivande lärarnas utvecklingsmöjligheter. I ett komplext yrke handlar det om att hitta sig själv och få delarna att hänga samman.

    Lämplighetstesterna tror jag riskerar att bli fördomsfulla – jag söker studenter som bekräftar min bild av hur lärare ska vara. Kanske kan jag frigöra mig från dessa föreställningar, men det finns en tung normativ tradition inom yrket.

    Jag håller helt med dig om att den här trenden med prov och tester i tidig ålder är desperata försök att skapa ordning i något som berövat sin mening. Kanske handlar det om ekonomi men jag tror att det är fruktbarare att fundera över innehållet.

    Gilla

  13. Susan skriver:

    Mats!
    Vi är i alla fall överrens med att det på inga sätt är kunskapsmonopol skolan har, den premierar och sorterar utifrån nämnda medelklassideal, eller utifrån förmåga till självbehärskning och lydnad.
    Men.
    Just nu är jag snarare besjälad av att se hur lärande pågår i arbetslivet och försöka jämföra det med skollärandet. Livslångt lärande – som kan vara en av senare års mer plumpa floskler av att frånsäga sig ansvar här och nu – men i alla fall, det livslånga lärandet, som alltså måste pågå, för att yrkesroller förändras i snabb takt ÄR intressant.
    Lärandet i arbetslivet föregås som oftast av en lagändring, en resursförändring, en omorganisering, byte av chef, en nyhet i maskin eller behov. Kring allt det här krävs stort mått av tänkande.

    Funnes det mer möjligheter att anpassa uppgift efter behov hade det fortsatta lärandet och inte minst stödet från kolleger kunnat öppna för mer utveckling och skräddarsydda rockar åt var och en, efter förmåga.
    Det ser ju inte ut så i de flesta skolorganisationer, vilket är synd. För det är väl kanske lite övermagat att föreställa sig att en ”färdig” lärare bakas på några år på lärarhögskolan.

    Gilla

  14. Mats skriver:

    Jo det här livslånga lärandet är en besvärlig retorisk figur – det är precis som om det var något nytt. Tidigare slutade människor att utvecklas vid 13 år och sedan liksom bara arbeta på? Så var det naturligtvis inte . men jag tror att begreppet Livslångt lärande var ett sätt att förstärka den formella utbildningens betydelse. Du förväntades bygga på din kompetens för att inte bli förbisprungen av yngre förmågor.

    Samtidigt är det spännande att fundera över hur vi kan bygga in lärande i organisationer. de flesta ser ju gärna att det kommer utifrån i form av implementeringar, omorganisationer m.m.. Kanske finns det en inre tröghet som gör vanlig utveckling svår, men jag väljer ändå att romantisera det vardagliga lärandet som sker i arbetslag. Särskilt när dessa rymmer olikheter brukar det uppstå någon form av dynamik.

    Erfarenheterna från Lärarlyftet antyder att det finns ett uppdämt behov ute på skolorna av ombakning och många utsätter sig och sin familj för svåra påfrestningar när det gäller den här typen av fortbildning. Belöningsaspekten är ganska diffus.

    Hmmm – är det inte så att vi lär oss när upptäcker att vi behöver kunna något? På lärarutbildningen sysslar vi ofta med ”bra att ha kunskaper” – och det blir med nödvändighet opersonligt.

    Gilla

  15. Morrica skriver:

    Jag var och såg Sven-Eric Liedman tala häromdagen (jag har sett Sven-Eric Liedman, en av mina stora inspirationskällor här i världen, live! Det känns stort) och han tog upp just begreppet Livslångt lärande. Han sa, och jag håller med honom i detta, att det är en vacker tanke och ett viktigt bildningsord.

    Han förklarade att begreppet ju självklart borde beskriva inställningen att vilja lära sig mer än bara det nödvändigaste, men att det istället reducerats till att användas instrumentellt och handla om att människor under hela livet förväntas vara villiga och beredda att avlära sig det de redan kan och istället lära sig något som för dagen gör dem mer anställningsbara. Om och om igen.

    Han uttryckte det såklart mycket elegantare och precisare, men det var kontentan, och jag tycker det är en klockren beskrivning av besvärligheten med den vackra retoriska figuren.

    Och det får mig att vilja göra uppror! Jag vill att det ska finnas utrymme, i samhället, in enskilda individers liv, i arbetslivet, överallt; att viljan att lära sig mer än det nödvändiga skall tillåtas vara den beundransvärda egenskap det faktiskt är.

    Gilla

  16. Susan skriver:

    Morrica: det låter fint tänkt av Liedman, som alltid.
    En gång såg jag i en kommunal skolplan att de sörjde så för och därför lyfte fram aspekter på det livslånga lärandet – i skolan! – för skolbarnen i grundskolan. Jag kunde inget annat tänka än att det var ett resultat av sparnit och förskjutet ansvar. Snacka om att gå på trendkänsla för ord, snarare än att försöka förstå bakgrund och innebörd till begreppet.

    Gilla

  17. Mats skriver:

    Jo han är min hjälte också!

    Idag okynnesgick jag på photoshopkurs ”bara för jag – plöt.sligt ville” , som Clas-Göran Hedeström sjöng. Det var i ett anfall av lättsinne och jag vill nog kalla det impulsfortbildning i väntan på flodvågen av tentor so kommer att välla över mig imorgon

    Gilla

  18. Morrica skriver:

    Bravo Mats, sånt är livsviktigt. Man måste vidga sina horisonter, annars finner man sig rätt som det är betraktande världen genom hålet i en toalettpappersrulle – och hur kul är det?

    Gilla

  19. Mats skriver:

    Dessutom är det nyttigt att befinna sig i den lagom förnedrande studentpositionen. Men det gick bra – både jag och läraren har sin värdighet i behåll!

    Gilla

  20. Morrica skriver:

    Vad är förnedrande i studentpositionen? *ypperligt förbryllad*

    Gilla

  21. Filip skriver:

    Alltför många pedagoger befinner sig i den ”lagom förnedrande lärarpositionen” olika skäl till detta har avhandlats flitigt i pressen såväl som flera tvkanaler…kvar att brottas med är problematiken med hönan eller ägget…

    Gilla

  22. Mats skriver:

    DEt är själva konstruktionen av att vara ”den som lär ut” och ”den som lär in” som gör situationen underlig.

    Om jag inte fattar eller blir motiverad är det lärarens fel – antagligen är det ganska lätt att genomskåda de här mönstren av ansvar och makt, men det är väldigt lätt att dras in i dem.

    Gilla

  23. Morrica skriver:

    Jag försöker och försöker men förstår inte. Hur menar ni?

    Gilla

  24. Jesper skriver:

    Tittar bara in för att poängtera att jag nog framstått som mera skeptisk än jag egentligen är, och tacka för samtalet. Det har lett mig ett steg framåt i mina funderingar. Allt gott!

    Gilla

  25. Filip skriver:

    enligt Planeten Filips eget evagelium så är det förhållande som råder mellan elev/lärare/samhälle en social konstruktion alá Bordieu. Habitusrelaterad problematik kanske? ordet förnedring uppfattade jag som en smula starkt ord, underlägsen är kanske mer passande?
    ”Förnedringen” är i vilket fall fall statusrelaterad…
    Jag kan relatera detta till mig när det gäller vissa kunskapsområden ,men inte andra, och simsalabim så dök min mansroll upp i sammanhanget…..
    Jag inser plötsligt att jag inte bidrar med några svar utan bara med frågor… jag skall nog gå och vila lite nu…det är iallafall helg.
    rörigt och härligt blev det iallafall
    Trevlig helg
    Filip

    Gilla

  26. Morrica skriver:

    Aha.

    Skulle man kunna tänka sig att byta ut förnedrad mot underordnad istället?

    Gilla

  27. Mats skriver:

    Jo – det är den där lite skamliga förvåningen över att inte ha kontroll som är förnedrande. Åtminstone om man är en människa som tror att kontroll är möjlig.

    Ibland är det skönt att kunna njuta av maktlösheten (ungefär som att sätta sig tillrätta på ett tåg och inte fundera på om lokföraren är vaken). Jag önskar att jag kunde ha samma tillit i undervisningssituationer och inte fundera över relationen lärare-elev.

    Jag behöver nog träna mig på underordning – som lärare är man väldigt van att bestämma.

    Gilla

  28. Morrica skriver:

    Det är sant, många lärare är alldeles för fast i sin position. Då är det nyttigt att studera ett tag, det ger perspektiv på tillvaron.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s