Sagolandet – kriget mot naturen

Jan Troell gjorde 1988 en film som heter Sagolandet och jag har vaga minnen av  att den innehöll ett ganska elakt porträtt av en man som vigt sitt liv åt att bekämpa jättelokan (Wikipedia)

Experten: Harald Lundström driver sitt enmanskrig mot jättelokan, en växt som spritts till Sverige från kontinenten. Med ett växtbekämpningsmedel åker han själv runt i landet för att försöka utrota vad han ser som ett främmande inslag i den svenska floran och ett giftigt hot mot både hundar och människor. (Länk till innehåll)

22 år senare kan vi konstatera att jättelokan vann kriget och nu breder den ut sig längs bäckar och åar i Skåne. Fröna flyter med strömmen och spridningen är extremt snabb.

Där Troell såg ett symboliskt krig mot naturen med rasistiska undertoner (lokan hörde inte hemma här!) ser jag numera ett desperat försök att bevara det öppna landskapet.

Jag tror det är dags att omvärdera Harald Lundström.

Snäll som en ko?

En flock kor går i hagen utanför vårt hus och jag tröttnar inte på att se dem äta, idissla och umgås under vänskapliga former. Det är nyfikna djur med en stark gruppkänsla. Ibland tycker jag mig förstå dynamiken i gruppen, men antagligen har jag sett för många disneyfilmer och läser in mänskliga känslor hos de oskyldiga djuren.

Soffie tog den fantastiska bilden!

Soffie tog den fantastiska bilden!

I lördags bröts harmonin för några sekunder. Två kor som hade kalvat sent blev utsläppta med sina veckogamla kalvar.

Hierarkin hotades och den ömtåliga balansen var rubbad. Den rödaktiga kvigan visade vem som bestämde (?????) och snart var ordningen återställd.

En dag i ett grässtrås liv:

Marken – munnen – strupen – vommen – nätmagen – bladmagen – löpmagen – ändtarmen – marken….

Jag tror att det här inlägget har något med diskussionen om mobbning att göra, men det är en mycket långsökt och obehaglig tanke att “allt handlar om att veta sin plats”?

Naturen är en ytterst suspekt läromästare för hur vi ska leva våra liv!

Thomas Wiehe – Bajspladaskan

Soffies blogg!

Återprofessionalisera läraryrket

Lars Strannegård beskriver i GP (länk) en möjlig väg att återprofessionalisera läraryrket:

Utvecklingen som skett inom läraryrket är välkänd inom organisationsteorin. Den kallas avprofessionalisering. Kåren upplever en mycket diffus kravbild från allehanda intressenter: kommunen, staten, föräldrarna och skolledningen. Lärarna omgärdas av så kallade målbilder: de skall skapa världens bästa skola, bygga värdegrunder, vara representativa marknadsförare och kreativa utvecklare av skolans konkurrensstrategier. De skall motverka mobbing utan att veta hur långt deras ansvar sträcker sig och vad de kan förvänta sig av föräldrarna. Samtidigt upplever de en otydlighet kring vad undervisningen skall innehålla, ett missnöje med sin utbildning som inte tillräckligt förberett dem för det dagliga skolarbetet, samt en hårdare reglering avseende hur och var arbetstiden skall användas och förläggas. När lärare nödgas bidra till alla dessa kringaktiviteter som saknar direkt koppling till undervisningen berövas de möjligheten att utöva sin profession, nämligen att undervisa. Därmed blir avprofessionaliseringen ett faktum, och den leder, som ett brev på posten, till minskad attraktivitet för yrket, sämre löneutveckling och lägre status.

Ett effektivt sätt att återprofessionalisera ett yrke är att plocka bort arbetsuppgifter istället för att lägga till. I skolans fall handlar det exempelvis om att lärarna inte skulle behöva ägna sig åt kontroll av närvaro.

Lösningen skulle då vara specialisering. Frågan om barnens närvaro och föräldrarnas medverkan hanteras av en särskild Elevvårdsenhet med speciella befogenheter enligt franskt mönster.

Jag blir lite nervös när företagsekonomer ger sig in i skoldebatten – men nog måste det finnas andra sätt att höja yrkets status och attraktivitet än den spretiga kravkatalog som tornar upp sig i framtiden.

Jan Björklund visar nya mjuka sidor i Public service den 15/8.

Läraryrket och romantiken

I en annan tråd har vi diskuterat sagornas betydelse och jag har försvarat fantasins och myternas kraft i skolans värld. Det är en riskabel position som lätt kan uppfattas som antirationell och vetenskapsfientlig. Samtidigt tror jag det är viktigt att vi som yrkesgrupp skapar och vårdar våra egna hjältesagor och gårdagens film Freedom writers var en skamlös sådan.

Den nyexaminerade lärarinnan (Hilary Swank) tar sig an den hopplösa gettoklassen och uträttar underverk (trots motstånd från kollegiet) med hjälp av Anne Franks dagbok och sitt stora engagemang. Jag låter mig villigt manipuleras av den fullständigt förutsägbara berättelsen och jublar åt det triumfatoriska slutet och eftertexterna som förklarar att det är “based upon a true story”.

I dagens svd analyserar Lina Kalmteg Harlequinböckerna och beskriver det förutsägbara i berättelserna som en avgörande framgångsfaktor. Författarna skriver efter en mall och det finns inget utrymme för brott mot den uppgjorda dramaturgin. (Länk)

Länk till Mats romantiska bildspel (Vad hände med inbäddningsfunktionen?)

Går det att jämföra harlequinberättelsernas banala romantik med framgångssagan från skolvärlden? Jag är rädd att det finns mer gemensamt än vi vill tro.

Förskolans nya läroplan – ansvarsfördelningen

Mats Öhlin beskriver turerna kring ansvarsfördelningen i den nya läroplanen för förskolan:

Länk

I den slutgiltiga versionen finns en tydlighet som liknar skolans – förskolechefen har det övergripande ansvaret. Innebär detta att förskollärarna, arbetslaget eller alla  i personalgruppen får mindre ansvar? Troligen inte – begreppet ansvar bygger på en viss form av kontroll och delegering. Då kan inte alla ta ansvar för allt.

Jag minns de spännande diskussionerna på 80-talet då arbetslagstanken var som hetast i Malmö. Frågan komplicerades av att barnomsorgschefen (som var höjdare i VPK) dessutom var gift med en av de tunga ombudsmännen i SKAF. Det var ett av de sista utslagen av centralism i barnomsorgspolitiken då åldersblandade grupper och gemensamt arbetslagsansvar genomfördes i hela kommunen. Sedan kom stadsdelarna och andra aktörer tog över.

När det gäller det infekterade  förhållandet mellan barnskötare och förskollärare är jag glad att lagstiftarna inte har fallit för frestelsen att fördela ansvaret efter utbildning. Nu får chefen göra de nödvändiga bedömningarna utifrån erfarenhet och kompetens.

Ibland springer alla bara omkring...

Ibland springer alla bara omkring...

Barn gör inte som man säger…

… de gör som vi gör. Så är det även i djurens värld.

Jag sitter och försöker läsa ny kurslitteratur, men boskapen i hagen framför mig är  mer spännande. Tjuren och kon luktar länge på varandra och ibland lyckas de fullborda en bestigning. Problemet är två kalvar som  är ytterst nyfikna och försöker tränga sig emellan under själva akten.  De gör tafatta försök att härma tjuren som är ett under av tålamod. Kon är diskret angelägen men gör ett förvirrat intryck.

This slideshow requires JavaScript.

Thomas Wiehe – Bajspladaskan. Varför sjungs inte den vid skolavslutningar?

Det är dags att omvärdera Vilse i pannkakan – Sveriges mest förtalade barnprogram.

Jag borde skriva något om förskolans nya läroplan

Hur var det nu med matematiken?

Hur var det nu med matematiken?

Min mamma är 82 år. Hon spelar bridge fyra dagar i veckan och vinner ofta tävlingar. Hon gick sexårig folkskola och skulle nog inte beskriva sig själv som matematiskt begåvad – men räkna kort och bedöma sannolikheter kan hon! Nog har det något med matematik att göra?

Matematik är även viktigt i den nya läroplanen.

Länk till regeringens hemsida.

Nya mål i läroplanen
Förskolan ska sträva efter att varje barn:

  • utvecklar sin förståelse för rum, form, läge och riktning och grundläggande egenskaper hos mängder, antal, ordning och talbegrepp samt för mätning, tid och förändring,
  • utvecklar sin förmåga att använda matematik för att undersöka, reflektera över och pröva olika lösningar av egna och andras problemställningar,
  • utvecklar sin förmåga att urskilja, uttrycka, undersöka och använda matematiska begrepp och samband mellan begrepp, och
  • utvecklar sin matematiska förmåga att föra och följa resonemang.

Det låter klokt om än en smula omständligt. Jag läser om utvärdering:

Läroplanen innehåller inte mål eller normer för vad enskilda barn ska ha uppnått vid olika tidpunkter. Men för att kunna utmana och stödja varje barns lärande behövs också kunskap om varje barns utveckling. Kunskapen om varje barn ska inte användas för att kategorisera eller jämföra barnen, utan vara underlag för den fortsatta planeringen av verksamheten

Jag är bekymrad över den andra meningen som har en obehagligt insinuant underton. Vem polemiserar texten mot?

Men (varför “men”?) för att kunna utmana och stödja varje barns lärande behövs också (vadå “också”?) kunskap om varje barns utveckling.

Nussbaum – myra eller trollslända?

Jag funderar vidare på Helenas uppdelning av pedagoger. Länk. Vad ska man säga om den amerikanska filosofen Martha Nussbaum som kraftfullt pläderar för en skola som inriktar sig mot att fostran till medborgarskap? Länk till Svd – nu rätt.

Enligt den ekonomiska tillväxtmodellen bör barn och ungdomar förutom de basala färdigheterna att läsa, skriva och räkna primärt lära sig vissa mer avancerade förmågor som har att göra med teknik och datorer. Däremot krävs det inte mer än högst rudimentära kunskaper i historia och knappast någon konst och litteratur över huvud taget. Jämlikhet, jämställdhet och demokrati framstår egentligen inte heller som särskilt betydelsefulla. Det enda som räknas är gynnandet av bruttonationalprodukten per capita. Allt annat är av underordnat intresse.

Många vittnar om naturvetenskapens betydelse för vår möjlighet att klara framtida försörjning och jag är orolig över att den här polariseringen låser  tanken i förlegade kategorier.

Visst, Nussbaum överdriver medvetet för att få fram sin poäng, men den är å andra sidan desto mera tänkvärd. Med en drastisk formulering poängterar hon att vi idag befinner oss mitt i en världsomspännande utbildningskris som vi knappt ännu lagt märke till men som i det tysta sprider sig. Utifrån sin övertygelse att en välfungerande demokrati förutsätter välorienterade, empatiska och kritiskt tänkande medborgare är hon genuint bekymrad över att dagens skolor och universitet i allt högre grad förväntas producera användbara mänskliga maskiner.

I tidigare böcker har Nussbaum diskuterat begreppet “Liberal education”. Vem tar upp den handsken?

Hjulahultsbacken - Österlens högsta punkt

Hjulahultsbacken - Österlens högsta punkt

Jag behöver nya perspektiv och uppsöker Österlens hemliga höjdpunkt Hjulahultsbacken (185 möh).

Det känns fortfarande som om Nussbaum inte kommer att påverka den svenska debatten i någon högre grad. Anders Burman avslutar artikeln med några skarpa reservationer:

Trots att Nussbaum försöker vara mer konkret i den här boken i jämförelse med ”Cultivating humanity” är det många frågor som förblir obesvarade. Det mesta som hon skriver låter förvisso bra och fint, men det är något världsfrånvänt och naivt i hennes beskrivning av världen i allmänhet och barns och ungdomars levnadssituationer i synnerhet. Det är som om hon här utgår från amerikanska, välbärgade medelklassungdomar som inte tycks ha något liv utanför skolans väggar.

Om förebilder

Jag försöker att inte hänga upp mig på förebilder. Det känns viktigare att tänka själv och jag är nog rädd att de här hjältarna ska fungera som begränsning snarare än inspiration. Som lärare gäller det att hitta sin egen stil. Samtidigt är det förmätet att inte vilja se i vems fotspår jag vandrar och försöka utnyttja kraften i de goda exempel som finns.

Utan alla jämförelser i övrigt tycker jag att Beyoncé gör en mycket värdig hyllning till Tina Turner.

Länk