Min begränsade visualiseringsförmåga

This slideshow requires JavaScript.

Jag borde ha insett att den här dagen skulle komma. Plötsligt fylls högskolan av nya studenter. I ljusgården slåss fack, kår och andra organisationer om uppmärksamheten. Rektor hälsar välkomna i den stora salen. Informatören Torbjörn Bodin ordnar kön till gratisfalafeln. På baksidan lunchträngs vi på de nya solvarma betongblocken längs kajen.

Jag drar mig tillbaka och studerar kurslitteraturen och funderar över min roll som kursledare. Två vägar är möjliga. Den enklaste är att låtsas som om vi har full kontroll och att studenterna tryggt kan luta sig tillbaka och njuta av sin studietid.  Antagligen är det ärligare att förbereda studenterna på att de just har börjat en krävande utbildning som inte erbjuder några enkla svar och att förvirring är ett naturligt tillstånd i skolans värld.

Kursen heter Att bli lärare och frågan är:
– Hur blir man det?

Hur spännande blir valet?

Jag försöker engagera mig, men den trötta nyhetsrapporteringen tyder på att det redan är avgjort till alliansens fördel. I stället gläds jag över att Morricone fick ett välförtjänt Polarpris och lyssnar på världens mest spännande låt:

Ennio Morricone – La Resa Dei Conti (Paying Off Scores)

“Visa mig var du bor…

…och jag ska säga vilket parti du röstar på!”

Den här svajiga tesen illustreras i en artikelserie i Sydsvenskan. Länk Även om vi riskerar att halka ner i determinism finns det all anledning att stanna upp och fundera över den segregerade staden Malmö. Hur påverkas våra politiska sympatier av bostadsmiljö, utbildningsnivå, inkomst och andra hårda faktorer som går att beskriva med hjälp av statistik?

Snart ska våra studenter undersöka barns uppväxtvillkor och fundera över skolans funktion i olika miljöer. Jag önskar att de griper sig an uppgiften som både journalister och vetenskapsmän. Dessutom hoppas jag att de lär sig att skilja mellan äpplen och päron i statistikens värld.

Vem är litterat?

Vi diskuterar ofta begreppet literacy som ibland används om kommunikativa färdigheter i samband med språk. Förvirringen är stor och Langwitch ställer viktiga frågor på sin blogg:

Länk

Samtidigt försöker vi definiera digitalt lärande och idag tangerar de två begreppen varandra. Allt oftare nämns de åtta nyckelkompetenserna som EU pekar ut. Idag räcker det inte med att kunna läsa.

Bilden från Langwitch  – se Creative Commons

Klyftorna och skolan

Webbtidningen Skola och samhälle har vaknat till liv efter sommaruppehållet. Skribenterna är vresiga och jag tror att Ingrid Carlgren slår ner flest käglor med artikeln Vad gör vi åt de växande klyftorna.

Länk

Växande klyftor i skolan hänger samman med växande klyftor i samhället. Sambandet verkar åt bägge håll – skolans klyftor speglar klyftor i samhället men skapar också dessa klyftor. Det är inte ofarligt med ett skolsystem där alltfler elever blir utsorterade. Utsorterade, frustrerade och arga elever är lätta att rekrytera till kriminella verksamheter. När den växande kriminaliteten diskuteras i Sverige, är det dock Beatrice Ask och inte Jan Björklund som avkrävs åtgärder. Om skolan överhuvudtaget diskuteras i det sammanhanget så ges den en roll att i viss mån motverka men framförallt övervaka eleverna. Att skolan själv skulle kunna vara en del av orsaksbilden till den ökande kriminaliteten verkar inte ha fallit någon politiker in.

Bland kommentatorerna hittar jag flera kända namn – alla verkar en smula vilsna i den nya skoldebatten.

– Vad var det som hände?

Det pyr?

Det pyr?

Sändare, mottagare eller samtalare?

Anders Mildner ställer som vanligt de skarpaste frågorna om sociala medier. (Svd)

Den senaste tiden har jag frågat folk i vilket läge de oftast hamnar när de loggar in.

Om de börjar att söka av den information som resten av världen sänder – eller om den första impulsen är att se om – och i så fall vad – deras followers har skrivit om dem.

Det var en lite känslig fråga, visade det sig.

Men ni kan säkert ana vad svaret blev när de som fick frågan väl erkände.

Trots allt är ju en av de tydligaste trenderna i vårt beteende just nu hur vi i varje ögonblick letar efter allt fler och allt snabbare sätt att distribuera våra känslor till omvärlden. Inte så märkligt då kanske att vårt primära intresse är hur andra människor förhåller sig till våra känsloyttringar.

Kanske är de båda ytterligheterna lika motbjudande. Antingen är du en hänsynslös sändare som bara är intresserad av att sprida ditt budskap – alternativt en omättlig bekräftelsesökare som måste få ständig känslomässig uppbackning i form av respons och besökssiffror. Ingen av beskrivningarna känns särskilt lockande.

Den kategorin passiva läsare som använder sociala medier som en vanlig tidning faller väl en bit utanför undersökningen?

Det borde finnas en kategori för oss som tror på det goda samtalet…

Tillfälliga möten

Tillfälliga möten

Det magiska alfabetet

Anne-Marie skriver om våra första möten med bokstäverna och jag gissar att många har tidiga minnen från ABC-böcker. Så här i skolstartstider kanske det är dags att förnya genren och Anne-Mari bjuder som alltid på inspirerande exempel. Länk

Jag gjorde en ABC-blogg för några år sedan och ni får gärna fylla på den. (Länk) Kanske är det dags att göra kategorier under flikar? Kan jag tvinga studenter att skriva verser…

Ett litet återfall

Jag har egentligen slutat med alla omogna påhopp på utbildningsministern (nu i valrörelsen gäller det att hitta en värdig ton och jag vill inte bidra till allmänt politikerförakt) men den här är svår att avstå ifrån:
Länk till Dalademokraten

Tack för tipset Göran!

Jämför med originalet!

Jämför med originalet!

Ständigt dessa bråkiga pojkar

Min favoritspecialpedagog Christer (länk) skriver om tendensen att skuldbelägga pojkar i skolan utifrån en artikel i AB som bygger på oändligt gammal och tvivelaktig forskning.

Mycket klokt sägs i kommentarerna och jag citerar gärna Helena:

Det andra problemet är att vi har en sådan extrem lydnadsskola. Flickorna rättar sig bättre och gör snällt meningslösa uppgifter. Pojkarna opponerar sig och hamnar på kollisionskurs med sina lärare. Vi måste tillåta elever att ifrågasätta, kritisera, påverka och välja andra vägar. Däremot måste vi sluta tillåta dem skrika, bråka och på andra sätt förstöra arbetsron.

Ibland tror jag att vinden har vänt och att det finns utrymme att diskutera frågorna. Jag har tidigare kritiserat DEJA:s arbete för att inte våga lämna de här trygga utgångspunkterna – men än finns det hopp.

Den småborgerliga staden Lund

Jag börjar dagen med att skatta åt David Batras beskrivning av Lund (Länk)

– Alla studenterna som präglar Lund. Och att det är småborgerlighetens nirvana. Till och med alkisarna har seglarskor i Lund. Allting är lite småborgerligt.

För att förstå hur kul det här är bör man känna till att det mest maritima i Lund är stadsparksdammen och ett igenvuxet dike som kallas Höjeå söder om staden.

Sen inser jag att den här rivaliteten är lite barnslig och borde vara överspelad. Malmö kan inte med självklar rätt utropa sig till arbetarstad när Lund antagligen har en större tillverkningsindustri.

Vi går en runda i Västra hamnen och ser resterna av Kockums (Saabfabriken) monteras ner. Det ryker och låter.

Här rivs för att få ljus?

Här rivs för att få ljus?

Vi kryssar mellan nybyggena och över det hela tronar Turning Torso ouppnåelig.

Även om huset nästan är sönderfotograferat kan jag inte låta bli att ta en sista bild.

De nybyggda husen fylls av glassbarer, gym och förhoppningsfulla gallerier. Vi tittar in på Gallerie Leger som har flyttat från min gata på gamla väster till Dockan. Anders A har också blivit mer mondän. Jag minns hans konst som ganska jordnära.

Efter ett tag skäms jag över att ha skrattat åt Lund. Finns det något mer småborgerligt än en industristad som försöker springa ifrån sitt förflutna? Västra Hamnen känns som en stor uppblåst lekplats och jag skyndar hem till tryggheten innanför broarna.