Den inåtvände twittraren

Nätet har fortfarande dåligt rykte. När jag försöker förklara för mina kolleger vad sociala medier egentligen är tittar de medlidsamt på mig och antyder något om bekräftelsepunderi och narcissism. Vad ska det egentligen tjäna till – allt det här kommunicerandet?

Historien om den första telefonen i Sverige är sedelärande. Två grevar byggde en ledning mellan sina slott och efter ett tag blev de två bybefolkningarna nyfikna och ville vara med. Några gjorde motstånd:
– Vad ska vi prata med dem om?

Den inåtvände twittraren ger några goda råd hur man ska uppföra sig på nätet.

Jag är ganska passiv på Facebook och helt ny på Twitter, men en sak har jag förstått: Det du ger, får du tillbaka.

Fast det visste ju redan Jesus.

Underskattad teveunderhållning

Det fanns en tid då Per Dunsö och Ola Ström dominerade barnteve. Då tyckte jag att det var ganska amatöristiskt och fånigt. När jag återser Ulla-Bella och Knegoff är det med blandade känslor. Antingen har jag blivit mer korkad – eller så är serien roligare än jag minns? Ett tredje alternativ är att jag är en sentimental idiot.

Så lärde jag mig samarbeta

Jag växte upp i ett nybyggt radhusområde som kallas Nya Bellevue. Det är ganska enkla hus, men nu räknas det som fint att bo där – åtminstone om man hör till rätt stadsdel (Limhamn) och skola (Djupadal).

Varje dag efter skolan följde samma ritual. Släng väskan, ett stort glas oboy, på med skorna och iväg till fotbollsplanen i Bågängsparken. Vi var många barn och jag antar att arkitekterna skrattade högt när de kom på den galna idéen att bygga en rund fotbollsplan med två korsande spelplaner. Det gick alltså att spela två matcher samtidigt och maktens regel var enkel. Om det blev trängsel på mittfältet fick de yngre vänta på sin tur. Dessutom hade staketet stolpar på insidan som gjorde varje försök till vallning riskabla. Man riskerade att få sina dribblingsförsök i nacken.

Ändå har planen fostrat berömdheter som Anders Palmér och författaren Fredrik Ekelund. Nu läser jag att han tänker berätta sanningen om “rundan” i sin nya bok Fadevår, tack för ljuset. (Länk). Tusan också – det är ju min berättelse!

Nu väcks allt till liv igen. Nu väcker jag allt till liv trots att spåren av oss är borta, föräldrarna, kioskerna, macken, de hundratals barnen som myllrade omkring i sextiotalsfresken. Ingen av oss från då bor kvar i radhusmattorna där vi bodde – eller? Minns man oss idag i dessa hus som så försynt vittnade om stadens och Sveriges optimism? Finns barn där nu som upplever samma ljus, samma känsla av ljus och löfte som jag – vi? – gjorde då?
Fåfäng dröm: jag vill att vi samlas här, där, på Rundan, och återupprättar oss, alla, vad blev det av våra liv, våra drömmar, infriades alla löften som fanns i luften vi andades? Kan inte föräldrarna återuppväckas och komma dit de också?
Eller?
Fadevår, låt allting leva i evighet, amen.

Fredrik Ekelund återskapar en barndomsvärld i sin nya bok; han frammanar berusningen, glädjen och ljuset som föddes i honom bland kompisarna och på fotbollsplanen i Malmö. Dit flyttade han med familjen från Uppsala i början av sextiotalet.

Jag älskar malmöskildringar och är skräckblandat nyfiken! (Provläs)

Hans, Leif och Mats

Hans, Leif och Mats

Teorier om lärande

Jag visade filmen med den dansande babyn (länk till tidigare inlägg) för våra nya studenter och tror att de förstod poängen:

– Hur har han lärt sig detta? Och varför?

Vi prövar olika teorier om belöning, inre motivation och imitation, men det är lätt att hamna i biologism (“De har rytmen i blodet”)

Jag funderar på vad de ska säga om Clara från Oslo som tolkar Håkan Hellström på sin femårsdag?

Tack för länken Fredrik!

Strike the pose

Jag passerar Stortorget och möter en oväntad syn:

Min symbolfantasi går igång:

Den överdrivet långa vita bilen?

Assistenten med moroten (ett framtidsjobb)?

Den svartklädda skönheten som kelar med en vit häst?

Den hårt arbetande fotografen?

Den vitklädda flickan som är på väg in i bilen?

Rådhusets trappa där brudparen brukar möta folkets jubel?

Vad betyder allt detta? Ett skådespel där alla spelar sina roller utom jag som missat poängen?

Efter en stund inser jag att det är ett reklamjippo för en limousinefirma och en modellargentur. Jag tar några bilder och förbannar den ytliga och  kvinnoexploaterande kommersialismen – när  jag ser något bekant hos en av fotomodellerna. Det är ju  C  – den snorigaste ungen på dagis som nu 15 år senare sträcker ut sina långa ben på motorhuven.

Återigen en meningslös historia utan mening eller moral. Jag måste skärpa mig.

Madonna – Vogue

Min sköra manlighet

Jag brukar berömma mig om att ha en modern mansroll. 25 år i förskolan har gjort mig i stort sett oemottaglig för pikar om bristande manlighet och jag ser mig själv som en känslig, diskande, städande och matlagande man som leende tar ansvar för barn och blomma.

Så – varför vill jag inte gå till ICA och hämta fruns ELLOS-paket????

Efter en stunds ideologisk självrannsakan biter jag samman och går verkligen dit:
– Tyvärr, du behöver adressatens legitimation!

Nyspikat

Mikael Londos spikar sin avhandling “Spelet på fältet”. Det är en underlig, men intressant rit som idrottsvetenskapen försöker återskapa på Malmö högskola. Det rådde en viss oenighet var spiken skulle placeras.

Grattis Mikael!!!!

Länk till avhandling

This slideshow requires JavaScript.

Attackdykaren dyker upp igen

Jag har tidigare kritiserat Malmös starke man för att försöka styra skolans arbete med klumpiga metoder:

Länk

Debatten i kommentarsfältet kom delvis att handla mer om personen Reepalu och hans arbete i SKL än den principiella frågan om “rektors rätt att leda arbetet”.

Ilmar Reepalu får idag hård kritik för sina utspel om betygsättning av lärare. Fack, forskare och rektorer sågar förslaget brutalt. (länk).

På ledarplats tar  man chansen (länk) och utbrister förnumstigt:

“Enögdhet för inte skoldebatten framåt.”

Kanske är det en liten tröst att han han på Ladbrokes är spelad som fjärdefavorit när det gäller vem som tar över efter Mona Sahlin?

Länk

Den gamle attackdykaren går på djupet

Jag står och fumlar med röstsedlar och röstkort. Det vore skönt att få det gjort innan vansinnet bryter ut på allvar. Samtidigt vill jag inte  gärna ångra mig på valdagen.

Ilmar Reepalu har gjort mycket för Malmö och högskolan. Han har bestämda åsikter om det mesta och är ofta mycket kunnig i breda frågor. Dock inte skolan. Socialdemokraternas starke man har inte gett upp hoppet om att kontrollera skolan med hjälp av elevenkäter:

Länk

Det här förslaget har jag skrivit om tidigare och  jag har inte ändrat ståndpunkt. (Länk) Kommunalrådet har inte förstått att det är rektor som ansvarar för undervisningen och därför också bör välja utvärderingsmetoder och lönesättningsmodeller utifrån den verksamheten.

Till min förvåning håller jag i stort sett med Björklund som i samma tidning kraftfullt och vältaligt kritiserar Reepalu.  Man ska inte rösta i förtid.

Länk