Jag ser filmen från Malmö högskolas årshögskola och frågan återkommer: Skulle jag kunna tänka mig att uppträda offentligt i en sådan hatt?
Grattis till kollegerna Lisbeth och Wanja!
Vad menar Sammy Davis med att vi ska hålla ett öga på sparven?
Mina kolleger Per Dahlbeck och Pia Nilsson har gjort en kurs med förskolepedagoger från Malmö stad. Nu finns resultatet dokumenterat i ett häfte där deltagarna redovisar sina erfarenheter.
Ur den spännande innehållsförteckningen:
Vi släppte våra kameror och gav dem till barnen…8
Arkitekten och barnet – för den ena finns en del att lära
av den andra……11
Hur ett traditionellt temaarbete kom att handla om
någonting helt annat……14
Den starkaste uppfattningen om naturen kan finnas
alldeles runt hörnet……17
Projekt Fordon20
Från geggamoja till kladdkaka22
”Jag-plattan” – ett förskolebarns första CV…24
Ensamtid kan ge språkflöde……28
Musik som inlärningsmetod är ett bra instrument i
läroprocessen……31
Star Wars – en arena för lek och konstruktivt lärande…33
En pedagogs dilemma……36
Röster från några pedagoger…40
Biträdande rektorer från tre stadsdelar reflekterar över
projektens slutsatser…41
Jag ska föreläsa om vad barn och unga gör på nätet och bläddrar i Elza Dunkels bok efter uppslag. Det finns en grundläggande tro på barns kompetens och kunskapens nödvändighet som gör boken väldigt hoppfull. Nätets möjligheter är oändliga och genom att pröva lär vi oss att hantera farorna som utmaningar.
I dagens Svd skriver Jonas Andersson om fenomenet chatroulette.
Ett av de mest illustra och minst sagt ekivoka exemplen på detta är tjänsten Chatroulette, som seglade upp som ett av nätets mest omtalade fenomen det senaste året. Tjänsten möjliggör omedelbara videochattar med slumpvis utvalda främlingar och har beskrivits som både surrealistisk, beroendeframkallande och i högsta grad motsägelsefull. Den är chockerande öppen och sexuellt anstötlig, stundtals bisarr, men samtidigt en plats för oväntade möten mellan potentiellt sett vem som helst, världen över.
När du slår på din webbkamera är du plötsligt ansluten till en annan, slumpmässigt vald person som gör precis samma sak någon annanstans i världen. Du stirrar bokstavligt talat in i någons vardagsrum, medan de stirrar in i ditt. Det står dig helt fritt att göra vad du vill: prata med folk, skriva meddelanden, göra lustiga handrörelser – eller klicka bort personen utan att ens säga hejdå, och hoppas på att hitta någon annan, mer intressant person där ute. Gränssnittet är minimalistiskt; det enda du ser är din egen videobild, personen du är ihopkopplad med, textrutan för eventuell chatt, samt en knapp för att gå vidare till nästa slumpmässigt valda person.
Eftersom jag är en mycket seriös lärare som lever efter devisen learning by doing kan jag nu rapporterat att jag har prövat. Min kvot av onanerande ryssar är fylld.
Det manliga nätverket på lärarutbildningen vid Malmö högskola är öppet för alla intresserade. Du som är färdig lärare är särskilt välkommen. Vi diskuterar jämställdhet och hur det är att arbeta i förskola, fritidshem och skola. Vilka förväntningar möter du? Vilken frihet har du att skapa en yrkesroll på egna villkor?
Under hösten träffas vi följande onsdagskvällar mellan 17.15 och 19.00 på Lärarutbildningen Orkanen. Vi bjuder på fika!
15/9 C233
13/10 A227
17/11 E239
15/12 A227
Du kan anmäla dig http://manpalut.wordpress.com
eller Facebook
Vilka förebilder behöver vi?
Christermagister tar upp ett mycket viktigt ämne. Håller skolans dokumentationskrav på skrämma lärarna till undergivenhet gentemot högljudda föräldrar? Det tycks vara viktigare att bevisa att man har vidtagit åtgärder än att de gett resultat. Kartan är viktigare än verkligheten.
Vi riskerar att gå från ”En skola för alla” till ”En skola för alla som har en bra advokat”.
Skolvärlden har en bra sammanställning över var de olika partierna står i de centrala skolfrågorna.
BETYG?
Centerpartiet (C): Ja, sifferbetyg från årskurs 6.
Folkpartiet (Fp): Ja, från årskurs 6 i helt ny betygsskala A-F.
Kristdemokraterna (Kd): Ja, årskurs 6 med bokstavsbetyg.
Moderaterna (M): Ja, från årskurs 6.
Miljöpartiet (Mp): Betyg bara sista terminen i nian som urvalsmetod.
Socialdemokraterna (S): Ja, kan acceptera från årskurs 6, men då med fler betygssteg med nationellt fastställda kriterier.
Vänsterpartiet (V): Ja, men bara i nian och då inte graderade utan intyg på att man uppnått målen.
STATLIG GRUNDSKOLA?
C: Nej, kommunerna ska huvudmannaskapet oavsett om det är en kommunal skola eller friskola.
Fp: Ja, kommunaliseringen har fått katastrofala följder, inte minst för läraryrkets status och attraktionskraft.
Kd: Nej, staten tar redan ansvar genom lärarutbildningens utformning och uppföljning.
M: Nej, däremot ska vi ha en stark skolinspektion med muskler att sätta åt de skolor som inte följer styrdokumenten.
Mp: Nej, staten ska garantera hög kvalitet och likvärdighet i hela landet genom lagar, förordningar och inspektion.
S: Nej, men staten bör ta ett större ansvar för att säkra kvalitén och likvärdigheten.
V: Ja, åtminstone behövs ett större statligt ansvarstagande för att likvärdigheten ska kunna öka.
Och nu känner jag att dimmorna lättar och solen bryter fram över landskapet. Med ett saligt och lätt debilt småleende skrider jag fram mot valurnan.
Våra studenter är sällan sociologiskt skolade och deras kunskaper om historiematerialstiska teorier är begränsade. Karl Marx betonade det ekonomiska kapitalets avgörande betydelse för hur vi kan förstå samhällets utveckling. När studenterna möter Bourdieus teorier om socialt och kulturellt kapital sker det ofta i en form av igenkänning.
– Aha, är det därför jag klär mig så, äter sådan mat, lyssnar på sådan musik…
Det riskerar att bli reduktionistiskt och banalt. De franska exemplen är inte helt överförbara och jag tror att Sverige är ett mer rörligt samhälle med större frihet för individen att välja sin livsstil. Men det är en bra ingång till att diskutera maktens undflyende natur. Vi är sällan så fria som vi tror.
Jag vaknar till radioprogrammet Kropp och själ som skakar liv i en fjärde dimension av makten – det erotiska kapitalet. Vissa människor tycks genom sin utstrålning ha stora möjligheter att uppnå en ledande ställning.
Frågan är om de här teorierna lyckas ta sig in i högskolans värld? Vad ska vi göra med makten?
Jag är väldigt förtjust i sittbadkar och tänker att den här teckningen från Blandaren är 79 år gammal.
Jag läser Fredrik Ekelunds senaste bok och inser att det är alldeles för nära. Vi bodde 100 meter från varandra och beskrivningarna från våra kvarter är smärtsamt detaljerade. Fiskebäcksgatan och Sorlabäcksgatan var världen och Fredriks försök att göra den större och begriplig var också mina. Jag är (fortfarande) två år yngre än Fredrik och minns de stora killarna som avlägsna hjältar – samtidigt var gemenskapen stark på fotbollsplanen och det fanns alltid plats för en offervillig målvakt.
Händelserna kommer ibland alltför nära och jag fastnar i ett petigt avkodande av personer. De flesta har sina egna namn (eller smeknamn) och jag pusslar med ledtrådarna och mina minnesfragment.
Det går inte att skriva om boken som litteratur. Hur recenserar man en barndom?
Ärlig?
Jonas Thente sammanfattar i DN
Det är med andra ord just så patetiskt, fånigt och hjärtskärande smärtsamt som det låter. För min del så tycker jag att det är just det trevande och ofullgångna som gör Ekelunds bok till en bra roman.
”Mer liv än detta har jag aldrig upplevt”, skriver Ekelund på ett ställe om pojklördagarnas fotbollsmatcher.
Han har säkert rätt.
För vem vill sätta sig till doms över sina egna minnen, om de är lyckliga?
Sydsvenskan låter Björn Wiman recensera:
Hans barndomsminnen är givetvis inte mer eller mindre intressanta än andras; vad det kommer an på är som alltid förmågan att gestalta dem. Energikällan i hans bok är ljuset från det förlutna, inte som i mycket annan självbiografiskt färgad romankonst, mörkret.
Det gör ”Fadevår, tack för ljuset!” intagande, om än mer på ett personligt plan än på ett konstnärligt. Någonstans inom oss är Bosse Larsson ändå alltid vattenkammad och det är aldrig för sent att få en lycklig barndom, kanske framför allt inte om man råkar bo i en stad ovan molnen.
I Expressen skriver Nils Schwartz en oblygt självupptagen recension och framhåller bokens svarta sidor.
Åskmolnet på Ekelunds ljusblå barndomshimmel uppenbarar sig först mot slutet av romanen. Det är inte oförsynt att avslöja det – tvärtom tror jag att berättelsen lyser starkare om man från början anar de mörknande skyarna vid horisonten.
Jag håller med. Livet bakom radhusfasaden var skört.
Jag funderar över hur vi kan använda blogg, facebook och twitter på lärarutbildningen. Idag har de flesta barn stora erfarenheter av sociala medier och våra studenter tackar bestämt nej till den stendöda digitala lärplattform vi erbjuder dem. De har egna kommunikationskanaler och ser inga vinster med att bli övervakade i olika forum. Jag förstår dem.
Hur var det pastor Jansson sa:
– Varför kommer de inte när jag ringer i klockan?
Nu arbetar jag på en institution som delvis lever på att erbjuda lärare fortbildning. Samtidigt funderar jag över varför det går så långsamt att införa digitala redskap i skolan. Många klagar över att de inte har utbildning och efterlyser kurser.
Samtidigt som vi på ett ideologiskt plan odlar en starkt ideologisk figur som vi kallar “det kompetenta barnet” som i samspel med andra själv erövrar och konstruerar sina kunskaper, tycks många lärare ha en ganska passiv och förmedlingspedagogisk syn på sitt eget lärande:
– Jag vill att någon ska lära mig!
Så här - fast tvärt om?
Tysta tankar 