Är det någon skillnad mellan rasism och invandrarfientlighet?

I en annan tråd försöker Jan Lenander förklara skillnaden mellan  två svåra begrepp.

Länk

Niklas Orrenius beskriver i Sydsvenskan vikten av vara tydlig i de här frågorna:

I Malmö tingsrätt berättar rådman Monica Nebelius vad som hände med den SD-nämndeman som gladdes åt att en muslimsk kvinna blivit påkörd.

”Han fick fortsätta. Jag tror att de hade ett samtal med honom och därefter var det slut med det”, säger Monica Nebelius.

På väg ut från Malmö tingsrätt möter jag tidigare överåklagaren Sven-Erik Alhem. Han ser stora problem med nämndemän från SD på grund av partiets antimuslimska retorik:

”Hur rättvist känns det för en muslim att en sverigedemokrat är med och dömer? Jag är rädd att förtroendet för domstolen minskar.”

Någonting har hänt?

Jag vandrar över gatan och snavar nästan över en halskrage som ligger slängd på marken. Kanske gör det politiska läget mig överkänslig för symboler. Likt Strindberg i En blå bok irrar jag runt och letar efter tecken som ska göra tillvaron begriplig. (Länk !!!)

Någonting har hänt? Vill jag veta?

Eftersom jag är en i grunden optimistisk person väljer jag att tro på att någon har hastigt tillfrisknat och nu klarar sig utmärkt utan krage.

Jag behöver nog hjälp med tolkningen.

Ibland önskar jag att jag var anonym

Då skulle jag skriva ett inlägg om nya lärarstudenter som har i uppgift att studera barns uppväxtvillkor. De läser om en stadsdel där barnen har det svårt och ungdomarna är bråkiga. När studenterna kommer dit möts de av stenkastning och återvänder själsligt omskakade till den trygga högskolan.

Vi lärare hoppas att de bearbetar sina fördomar och får en nyanserad bild av verkligheten. Ibland är effekten den motsatta.

Kanske borde vi nöja oss med litteraturstudier och utsagor om hur det egentligen borde vara. Det är synd om invandrarna, men vi ska hjälpa dem att bli en del av vårt fina samhälle. Skolan är det främsta redskapet för integrationen och om vi arbetar tillsammans och tänker rätt är allt möjligt. Mikael Stigendals text Allt som inte flyter erbjuder ett annat perspektiv och vi är inte här för att ge enkla svar på komplicerade frågor.

Samtidigt funderar jag över hur stor del av våra 310 nya studenter som röstar på SD och hur enkelt det är för mig att inta en nedlåtande hållning till dem. Det funkar inte längre. Samtalet har bara börjat och det är inte säkert att jag som lärare har tolkningsföreträdet.

Dagens ord – fördrivna

De främlingsfientliga krafterna breder ut sig i Europa. Sverigedemokraterna framstår än så länge som ett gäng trevliga grabbar. Kanske går de att dra in i demokratin genom kommunalt grovarbete?

Lyssna på Azur Ray – Displaced


I Sydsvenskan skriver Lars Dencik om den danska sjukan. Länk

Jag citerar utförligt:

Dansk Folkeparti med dess politiska mix av främlingsfientlighet, välfärdsstatschauvinism och populism står idag som segrare i den ”kulturkamp” man menar sig ha fört mot kulturradikalismen, ”smakdomarna”, ”eliten” och multikulturalismen i danskt kulturliv. Men segern har inte vunnits i kraft av partiets egen storlek eller styrka utan i kraft av dess förmåga att smitta andra större partier i samhället. Eller snarare i de större och redan etablerade partiernas oförmåga att mobilisera sitt eget immunförsvar mot lockelsen att – för att bevara eller vinna den politiska makten – acceptera först små och sedan allt större portioner av de komponenter som ger Dansk Folkeparti dess politiska identitet.

Jimmie Åkesson har utmärkt förstått detta. Tyvärr kan han ha alldeles rätt när han nu segervisst säger att Sverigedemokraterna i kraft av att de vunnit insteg i parlamentet – och alldeles oavsett hur det nu pågående spegelfäkteriet om regeringsbildning utfaller – redan har uppnått att djupgående ändra förutsättningarna och riktningen för det politiska samtalet i Sverige.

Till en början är danska sjukan smygande, och till synes obetydlig. I dess slutstadium eroderar den de humanistiska, liberala och sociala värden vi menar oss bygga det svenska samhället på.

Alla partier talar nu om att ta ansvar. Frågan är om de som har avgörandet i sin makt till slut verkligen förmår att göra det. Eller om de låter sig så blockeras av sin blockpolitik att smittan och danska sjukan också når hit.

C-H Hermansson och traditionerna

Jag följer valvakorna och ser ungdomar av alla partifärger dominera tillställningarna. Glada ombudsmän hyllar sin förmåga att fånga de unga väljarna.

Själv saknar jag en tid då partiledaren kunde sitta i 30 år och undrar var de erfarna politikerna tog vägen?

C-H Hermansson bryter trenden och visar att 94 år är en tillgång.

Rörelsen, rötterna och jorden

Vi bor på det österlenska höglandet (147 m.ö.h.) och när det blåser västliga vindar skakar huset. Det säkraste sättet att hitta lite lä är att ta sig ner till Knäbäckshusen där den branta kusten ger bra skydd mot vinden. Det är en geologiskt spännande plats och ofta drabbas jag av filosofiska bryderier kring tillvarons och kustlinjens föränderlighet.

Den gamla sjöbotten har  sedan inlandsisen drog sig tillbaka stigit ungefär 20 meter och det är lätt att hitta spår av olika tidsåldrar i de skikt som erosionen blottlägger. Stolta träd rasar varje år ner mot havet och jag beundrar deras försök att klamra sig fast vid en sandig jord som inte längre finns.

Förstora - kolla jordlagren!

Förstora - kolla jordlagren!

Ett sätt att förstå socialdemokratins misslyckanden i de senaste valen har varit “Vi har tappat kontakten med rötterna”, Bilden av en partielit med maktfullkomliga pampar som inte förstår  rörelsen har varit en återkommande analys av socialdemokratins problem och kanske är den giltig fortfarande. Samtidigt  tror jag att den här hetsen mot politiker riskerar att bli ensidigt personfixerad och göder dessutom politkerföraktet på ett obehagligt sätt.

Jag tror att det är rimligare att tänka “Rötterna har tappat kontakt med jorden”. Det starka partiet som skulle skydda de svaga, motverka orättvisor och hjälpa de utsatta – det partiet gick vilse i sina försök att hitta ett objekt för sina omsorger. På samma sätt som rötterna famlar i luften på stranden famlar också socialdemokratin efter någon att ta hand om. 

Den utlovade skattesänkningen för pensionärerna beskrevs i Publik service som att “Vi som alltid har fått sleva i oss hela gräddtårtan nöjer oss inte förrän vi har fått även den sista biten av marsipanrosen”.

Under tiden famlar rötterna i luften:
 – Jag behöver någon att krama. Krama mig!

Landhöjning som politisk metafor?

Landhöjning som politisk metafor?

“Neurotikern bygger luftslott….

… den psykotiske flyttar in och terapeuten kasserar in hyran”. Ungefär så säger Helena von Zweigberg i Spanarna och jag försöker översätta det till skolans värld.

Den där underliga känslan av att väggarna mot världen utanför är både hårda och mjuka. Ett bräckligt fort där tidens vindar sveper förbi i valrörelserna med bedövande kraft. Allt som händer i samhället sipprar in och våra försök att skapa ett gott och rättvist system riskerar hela tiden att avslöjas som naivt och idealistiskt. Vem byggde det här luftslottet?

Vi är ganska många som bor i i slottet. Det är Sveriges största arbetsplats och det vore på gränsen till kränkande att beskriva oss alla som psykotiska. Dessutom är barnen skolpliktiga och jag anar deras upplevelse av skolan ofta är väldigt fysisk. Skolans väggar erbjuder ett klent skydd mot tillvaron utanför. Det är som Hotel Californa. “You can check in but you cant check out”. Skolan som fängelse eller paradis?

Den avgörande frågan är nog vem det är som kasserar in hyran. Efter Uppdrag gransknings program om friskolorna råder det nog ingen tvekan.

Den ambitiösa mormodern

Vi diskuterar ofta olika former av lärande. Ibland vårt eget, ofta studenternas – någon gång ur ett mer allmänt filosofiskt perspektiv. Aldrig blir våra diskussioner så engagerade som när det gäller våra egna barns och barnbarns utveckling. När ska man hjälpa? Vad skulle Vygotskij sagt?

Pia har hittat en plocklåda som hon tänker träna barnbarnets motoriska och perceptuella utveckling med men först måste hon sätta ihop den. Fem kollegor följer arbetet med intresse.

Dansa fastän hjärtat blöder

Den stora valtröttheten drabbar mig. Tanken på nyval skrämmer mig mer än allt annat och jag dansar fram till urnorna (varför heter det så – det är väl ingen begravning?) med ett hysteriskt skratt.

Statyn i ljusgården skrattar hånfullt mot mig. Den heter fortfarande Patterns of failure. Kunde det vara mer ironiskt?

Säkert – Dansa, fastän hjärtat blöder