Mikael Stigendal menar på SOS att det är möjligt att tolka SD:s framgångar som en form av trots och att det kan vara ett nödvändigt uppvaknande för många.

Fanns det något värre man kunde göra i detta val än att rösta på Sverigedemokraterna? Det gick uppenbarligen för sig att ligga kvar på sofflocket och därmed vända demokratin ryggen. Men den som röstade på Sverigedemokraterna passerade alla anständighetens gränser.

Stigendal antyder att det är en havererad betygsdiskussion som ligger bakom förändringarna på den politiska kartan:

Enligt min uppfattning beror Sverigedemokraternas valframgångar på att vi i det här landet har berövats en tänkandekultur. Kunskap har gjorts liktydigt med fakta, i enlighet med Jan Björklunds tvångströja.

Jag är inte säker  på att argumentationen är vattentät men delar slutsatsen helhjärtat:

För att hejda den pågående splittringen av samhället kommer det, enligt min uppfattning, att krävas grundläggande diskussioner om vad man ska mena med kunskap, villkor för lärande, hur kunskap ska bedömas, sambandet mellan kunskap och demokrati o.s.v. Förhoppningsvis lär vi oss då förstå varför folk röstade på Sverigedemokraterna.

Den monolitiska skolan?

Betygen som teknologiskt redskap – jag får vaga associationer till en känd filmscen: