Vad gör en entrepenör?

Jag möter kursdeltagarna för första gången och inser att det finns många tolkningar av entrepenörsbegreppet. De olika definitionsförsöken korsar varandra och vi försöker förena affärsmässiga och sociala idétraditionerna.

Räcker det inte med att vara “en person som får något att hända”? Måste vi skapa kriterier för den moraliska halten i aktiviteterna? Vad menar vi egentligen med socialt entrepenörskap?

Jag tror att internet har flyttat kartan och att det numera finns utrymme för ganska korkade affärsidéer på den globala marknaden. Även om bara var tusende person på planeten Jorden är intresserade av azerbadjanska hårnålar räcker underlaget kanske ändå till för en lukrativ webshop?

Jag vandrar genom de lyxigaste kvarteren i London och undrar hur de som startar en affär med enbart rakborstar tänker?

Förstora bilderna och njut av detaljrikedomen:

“Kompensatoriska aktiviteter”?

En vanlig teori är att samhället håller på att bli alltför tryggt. Myndigheterna skyddar oss från oss själva och om vi skulle skada oss gäller det att hitta någon att skylla på.

I England presenteras en utredning som menar att myndigheterna måste sluta upp att ta ansvar för dessa “kompensatoriska aktiviteter” där människor utmanar sig själv och varandra genom galna tävlingar.

Länk till BBC

Advokatsamfundet protesterar och menar att tydliga regler och åtalsmöjligheter behövs. Jag tror att den konservativa regeringen plockar en mycket billig poäng genom att luckra upp bestämmelserna.

Vem vågar äta av den här glassen?

Vem vågar äta av den här glassen?

Små barns sexualitet

Få ämnen väcker så mycket upprördhet som barns sexualitet. Ibland önskar jag att Freud hade valt ett annat ord för att beskriva de upplevelser av lust som hör barndomens olika stadier till.

Sydsvenskan har idag en mycket läsvärd artikel om Anna Kosztovics arbete för att sprida ljus i mörkret. Länk

– Jag vill att barn ska få vara de sexuella varelser de faktiskt är. Sex ingår i livet. Man kan se sexualiteten som en våg som går i olika rörelser och ser lite olika ut, men som finns där från början och varar livet ut, säger hon.

I tio år har hon kämpat för att barns sexualitet ska synliggöras. För att häva det tabu som finns. Motståndet har ofta känts kompakt, men på sista tiden har allt fler börjat intressera sig för ämnet.

Jag tänker ofta på den koja vi hade på förskolan och hur viktigt det var för barnen att få vara ifred. De kloka pedagogerna förstod att det hända något viktigt där och motstod frestelsen att kontrollera barnens klädsel.



Är Skolinspektionen ett hot mot skolutvecklingen?

Det hävdar min vän arge rektorn och nu får han stöd av Professor Gunnar Berg (Länk)

Gunnar Berg menar att inspektionerna påverkar lärarnas och skolledarnas professionella självständighet på ett negativt sätt i längden.
– Inspektionen gräver inte ut deras autonomi helt, men den är ett steg på vägen i den riktningen.
Att lärarna och skolledarna har en professionell självständighet är absolut nödvändigt för att upprätthålla kvaliteten i verksamheten, anser Gunnar Berg. Komplexa verksamheter som skolor kan inte detaljstyras uppifrån. Det måste finnas utrymme att fatta beslut på varje skolgolv och därför måste det finnas ett professionellt frirum.
– Det behövs bland annat för att kunna lösa situationer som har med elevernas behov i vardagen att göra och som inte går att förutse.

Ibland känner jag mig iakttagen

Ibland känner jag mig iakttagen

Om att göra sig själv till offer – uppdaterat

Inflytelserika twittrare hyllar Rakel Chukris text om valet: “@andreasekstrom Jag lovar er att ingen svensk tidningstext är bättre än @rakelchukri om valet i @Sydsvenskan i morgon” och det är med stor förväntan jag öppnar tidningen.

Jag inser att det är ytterst riskabelt att ifrågasätta någons upplevelser (i synnerhet om det är en ung invandrarkvinna som är avsändare), men jag tycker tycker det finns en obehaglig tendens att göra sig till offer i kulturchefens text. (Länk

Känslan förstärktes på bussen. Statistiskt sett hade drygt var tionde person runtomkring mig röstat på SD. Ett parti som vill förvandla mig till en andra rangens medborgare. Som utmålar mig som ett hot mot nationens enhet och säkerhet. Som tolkar mina föräldrars assyriska kultur som något främmande. Som hör mitt modersmål, arameiska, och tänker att det stör den svenska ljudbilden. Som endast vill acceptera mig om jag går med på en total assimilering, att jag skär av alla mina historiska band. Som har en kultursyn så förlegad att den liknar ett anakronistiskt rollspel fyllt av folkdräkter, runstenar och skånsk äggakaga med fläsk.

Antagligen är det bara jag som är överkänslig för den här typen av bombastisk retorik.

Själv känner jag hur blickar bränner fast i mig. Vilka egenskaper tolkas in i mitt bruna hår och mörka ögon? Att vara högutbildad och sekulariserad innebär inget frikort för en mörkhårig, det är tydligt i min mejlkorg. Av alla tumultartade tankar efter valet är detta den mest drabbande: känslan av att rasifieras i andras ögon.

Jag menar nog att Rakel Chukri lyckas utmärkt att rasifiera sig själv. Kanske är det en framgångsrik strategi i det nya mediesverige? Själv är jag väldigt trött på personer som ser sig själv som offer.

En blick på bussen – ja kanske räcker det för att beskriva en ny politisk karta?

Att rasifiera sig själv genom andra?

Att rasifiera sig själv genom andra?

Uppdatering:

Jag fundera vidare över varför jag blir provocerad  av texten. Nästa vecka skicka vi ut 310 ny studenter på sin första praktikvecka. En stor del av dem har någon form av det som vi slarvigt kallar “utländsk bakgrund”. Alla är placerade i kommuner där SD är representerade i fullmäktige.

Det krävs alltid stort mod för att ställa sig inför en klass och genomföra lektioner. Jag kräver att de ska bita huvudet av sina inre demoner och ta steget. Det finns inget utrymme för ursäkter och de studenter som skulle hävda att “jag har inte kunnat undervisa eftersom de tittar så konstigt på mig” har ingen framtid i svensk skola.

Det utrymmet finns inte.

Ska jag arbeta på en finlandsbåt?

I höst kommer jag att att jobba med en kurs om entrepenörskap i skolan. Det ska bli spännande och jag försöker läsa in mig på ämnet. Det finns en traditionell tolkning som handlar om att starta företag – det är jag inte så bra på och mina kamrater skrattar åt min lilla firmas brist på kreativ redovisning. Å andra sidan talar många om socialt entrepenörskap och då handlar det om att få saker gjorda utifrån annorlunda utgångspunkter.

Skolverkets lilla bok Skapa och våga är den gemensamma grunden för kursen och jag läser med allt större tillförsikt. De här känner jag igen – kanske kan jag till och med tillföra något i kursen?

Ur presentationen:

Men entreprenörskap i skolan är lika mycket ett pedagogiskt förhållningssätt i klassrummet som det är kunskap om egenföretagande. Det handlar om att bevara och utveckla elevers inneboende nyfikenhet, initiativförmåga och självförtroende redan från tidiga år. Det handlar om att fostra barn så att de kan skapa och våga, i alla livets delar.

Störst problem har jag med begreppet “entrepenöriella”. Det låter som en finlandsbåt.

M/S Entrepenöriella?

M/S Entrepenöriella?

Jag läser vidare och blir allt mer sugen på att dra igång::

Det entreprenö­riella handlandet innebär att eleverna använder sig av sin skaparkraft, sin fantasi och sin intuition. Författarna menar vidare att entreprenöriella tankar och handlingar sätter fokus på alternativa föreställningar om hur sam­ hället fungerar och ger möjlighet till att lösa och förstå problem på andra sätt än de vanliga. En entreprenör ser lätt sammanhang och har förmåga att finna mening i det som andra uppfattar som kaos. Entreprenören har lätt att ta för sig och ta ansvar för att saker och ting blir gjorda. Det företagsamma lärandet leder till entrepre­ nöriella handlingar vilket innebär att eleverna får arbeta undersökande, nytänkande och gränsöverskridande. Handlandet styrs av lusten att upptäcka och pröva sig fram. En användbar metod är leken eftersom leken och det entreprenöriella handlandet har det gemensamma att effekterna aldrig kan förutbestämmas.

Det kan bli hur flummigt och roligt som helst. Kanske ska jag damma av Morricas förslag om att tvinga studenterna att spela World of  Warcraft. Den som lyckas organisera en raid med 20 deltagare från olika länder har antagligen inga svårigheter att driva ett företag.

Se kommentarerna här

Främling – vad döljer du för mig?

Diskussionen om SD:s eventuella rasism går vidare. Jonas Hallberg tar humorn till nya höjder i spanarna och låter Jimmie Åkesson deklamera Främling vid färjeläget i Ystad.

Länk till Spanarna – ungefär en halvtimma in i programmet

En allvarligare vinkling hittar jag i Konflikt som under rubriken SD-chocken tar sig till bruksorterna i Gävleborg för att försöka förstår orsakerna till partiets framgångar. Samma svar där som i Skåne – de verkliga rasisterna är svåra att hitta. I stället möter vi oroliga medborgare som vill ha ordning och reda.

Länk till Konflikt

Det verkar som om de flesta är bekymrade över det ekonomiska läget och SD:s program inom det fältet är ganska tunt – än så länge.

Henrik Schyffert lyckas tillföra en ny vinkel – och som han gör det!

Aftonbladet

Hur tråkigt kan det bli?

När jag arbetade på förskola försökte jag hålla mig informerad om vilka pedagogiska spel som fanns. Vi gjorde en del egna varianter med Hyper studio men det mesta var ganska trista försök att paketera traditionell kunskap med modern teknik. Ofta var bildspråket platt och övningarna förutsägbara.

Bloggen Dangerously – irrelevant ställer frågan huruvida pedagogiska spel suger?
Länk

Jämförelsen med den visuella uppfinningsrikedomen i äventyrsspelen är förödande:

Då sågs datorerna som en del av en demokratisk revolution och förskolorna hade en viktig uppgift att ge alla barn en möjlighet att ta del av det nya och underbara. Idag är det nog få som tror att de pedagogiska spelen på allvar har förändrat synen på kunskap i skolan. Datorerna användes till att göra de gamla sakerna på ett i bästa fall mer effektivt sätt. Barnen genomskådade avsikterna och insåg snabbt att datorer ska bemästras – inte vara ett redskap för disciplinering.

Att bli kompis på Facebook

Lärarnas Riksförbund har gjort en undersökning om sociala medier. Resultatet pekar på att lärarna tycker det är mer problematiskt än barnen att vara kompis på Facebook.
Länk

Den försiktiga sammanfattningen på hemsidan är rolig tycker jag:

Resultaten från undersökningen visar också att elev- och lärarkontakter i främst sociala nätverk på internet inte är helt okomplicerat, utan kräver stor yrkesetisk eftertanke hos lärarna

De som använder dubbla negationer brukar inte veta vad de försöker säga.

Hela undersökningen

Många lärare tycks använda dubbla profiler och delar upp sig i en privat del och en offentlig del som de visar upp i mötet med barnen. Det här med multipla personligheter kanske är lösning. Jag ser en del faror.

They’re Coming To Take Me Away Ha Ha

Hur pratar vi om SD på lärarutbildningen?

Jag har en lektion med nya lärarstudenter om värdegrund, en skola för alla och allas lika värde. Vi försöker få syn på våra egna fördomar och hierarkier genom att göra några värderingsövningar där de får välja mellan personer som ska kallas till jobbintervju. Det blir fort komplicerat och vi vårdar krampaktigt bilden av oss själva som öppna och fördomsfria.

För mig är det ett stort problem att jag inte har någon strategi för hur jag ska förhålla mig till SD på lärarutbildningen. Tidigare var de en marginell företeelse som vi kunde håna och demonisera utan att riskera att kränka någon i rummet. Jag lutade mig tillbaka i en bekväm demokratisk medelklassgemenskap och behövde inte stå till svars för mina åsikter.

Nu är det mer besvärligt och som lärare präglar jag naturligtvis stämningen i klassrummet. Antagligen har de nya studenterna redan avkodat mig och räknat ut att jag inte tillhör kärntruppen i partiet – men hur ska jag använda min makt för att inte krympa utrymmet för samtal? Det finns en uppenbar risk att de som ligger i gränslandet väljer inkapsling som taktik för sina 3,5 år på utbildningen. Man har en åsikt hemma och en i skolan. Det vill jag inte medverka till.

Jag är säker på att det finns studenter som har röstat på partiet och nu brottas vi med frågan om det är möjligt att vara lärare och samtidigt höra till ett rasistiskt parti? En student hävdar att det räcker med att läsa partiprogrammet och en annan menar att partiet består av människor som enbart värnar om det svenska trygghetssystemet. De är “invandraroroliga” snarare än “invandrarfientliga”.


Lärarnas nyheter tar upp frågan