Inflytelserika twittrare hyllar Rakel Chukris text om valet: “@andreasekstrom Jag lovar er att ingen svensk tidningstext är bättre än @rakelchukri om valet i @Sydsvenskan i morgon” och det är med stor förväntan jag öppnar tidningen.
Jag inser att det är ytterst riskabelt att ifrågasätta någons upplevelser (i synnerhet om det är en ung invandrarkvinna som är avsändare), men jag tycker tycker det finns en obehaglig tendens att göra sig till offer i kulturchefens text. (Länk
Känslan förstärktes på bussen. Statistiskt sett hade drygt var tionde person runtomkring mig röstat på SD. Ett parti som vill förvandla mig till en andra rangens medborgare. Som utmålar mig som ett hot mot nationens enhet och säkerhet. Som tolkar mina föräldrars assyriska kultur som något främmande. Som hör mitt modersmål, arameiska, och tänker att det stör den svenska ljudbilden. Som endast vill acceptera mig om jag går med på en total assimilering, att jag skär av alla mina historiska band. Som har en kultursyn så förlegad att den liknar ett anakronistiskt rollspel fyllt av folkdräkter, runstenar och skånsk äggakaga med fläsk.
Antagligen är det bara jag som är överkänslig för den här typen av bombastisk retorik.
Själv känner jag hur blickar bränner fast i mig. Vilka egenskaper tolkas in i mitt bruna hår och mörka ögon? Att vara högutbildad och sekulariserad innebär inget frikort för en mörkhårig, det är tydligt i min mejlkorg. Av alla tumultartade tankar efter valet är detta den mest drabbande: känslan av att rasifieras i andras ögon.
Jag menar nog att Rakel Chukri lyckas utmärkt att rasifiera sig själv. Kanske är det en framgångsrik strategi i det nya mediesverige? Själv är jag väldigt trött på personer som ser sig själv som offer.
En blick på bussen – ja kanske räcker det för att beskriva en ny politisk karta?
Att rasifiera sig själv genom andra?
Uppdatering:
Jag fundera vidare över varför jag blir provocerad av texten. Nästa vecka skicka vi ut 310 ny studenter på sin första praktikvecka. En stor del av dem har någon form av det som vi slarvigt kallar “utländsk bakgrund”. Alla är placerade i kommuner där SD är representerade i fullmäktige.
Det krävs alltid stort mod för att ställa sig inför en klass och genomföra lektioner. Jag kräver att de ska bita huvudet av sina inre demoner och ta steget. Det finns inget utrymme för ursäkter och de studenter som skulle hävda att “jag har inte kunnat undervisa eftersom de tittar så konstigt på mig” har ingen framtid i svensk skola.
Det utrymmet finns inte.
Tysta tankar 