Går det att som vit förstå hur det är att vara mörk invandrare ? Jag läser Mona Masris text om Ruben Östlunds film Play och blir bekymrad:

Och varför känner jag mig besvärlig som skriver detta? Är det jag som är känslig? Det tror jag inte. Jag har själv blivit hotad till livet, min adress har cirkulerat på högerextrema sajter och jag har fått brev med detaljer om hur jag ska straffvåldtas för att sedan hängas i ett träd som man brukade hänga slavar. Priset för att vara en kvinna med annan etnisk bakgrund än svensk som syns och hörs. Men jag fortsätter ändå. Även om det är obehagligt så bekräftar varenda mejl att jag behövs.

Att vara icke-vit är att alltid veta att man av världen anses underlägsen. Som barn var jag den fula systern. Min mamma har blå ögon, min syster gröna medan mina är bruna. Jag var den mörka av oss, alltså den fula.

Går det att förstå hur det är att vara kvinna och lida av patriarkatet utan att ha varit prostituerad? Jag läser Rakel Chukris text om SCUM-manifestet och blir bekymrad. Är detta verkligen ett försök att nyansera debatten?

I det vidunderliga förordet till den svenska översättningen av ”Scum-manifestet” skriver Sara Stridsberg: ”Valerie våldtogs av sin pappa när hon var liten. Valerie levde under stora delar av sitt liv som prostituerad. Det som sägs om patriarkatet från den platsen är det enda som är värt att veta om patriarkatet”.

När jag såg pjäsen i veckan sa kvinnan bredvid mig att det nog är dags att hitta nya texter. Hon har förmodligen rätt. I pjäsen på Turteatern säger Andrea Edwards peppande att akt ett snart är slut. ”Akt två är resten av era liv”. Jag kan inte låta bli att tänka på vilket slags manifest som vår tids Valerie Solanas hade skrivit idag. Ett traffickingoffer som har sålt sex på Aquakul, på pizzerior, ute i radhus­idyllerna, på Triangeln. En av alla Lilja4-Ever som lever nära oss. Vilken bild har hon av svenska män? Hur ser det flämtande svarta hålet av kvinnohat ut just här och nu? Något säger mig att alla inte vill veta svaret på den frågan.

Går det att förstå vad det innebär att ha varit utsatt för sexuellt våld utan att ha blivit våldtagen. Ann Heberlein tycks hävda motsatsen i en gåtfull kritik av #prataomdet. Jag är osäker på vad som är kärnan i hennes budskap men förstår att hon har djupa kunskaper om något som vi andra inte tycks ha en aning om.

Här, precis här, finns mitt största problem med kampanjen – att allt som känns pinsamt, obekvämt eller bara dåligt tolkas som övergrepp och jämställs med våldtäkt. Det är, måste jag säga, kränkande mot alla de kvinnor som i likhet med mig själv blivit våldtagna. Skillnaden mellan att vakna av att mannen man gått hem med och haft sex med under natten smeker ens kön och att bli fasthållen, tvingad, utsatt för våld och brutalt penetrerad är enorm. Den skillnaden tror jag ändå att vi måste respektera. Alla katter är inte grå.

De här tre texterna tar utgångspunkt i någon form av autenticitet. Därför blir läsningen också moralisk. Om vi ifrågasätter budskapet ifrågasätter vi också avsändarens erfarenheter och avsikter.

Detta är inte texter som inbjuder till dialog. Gränsen mellan bekännelselitteratur och debattartikel suddas ut. Jag vet inte om det är bra.

P.S. Ann Heberleins text är svårtolkad och inbjuder till missförstånd. Den kan vara ett skämt liksom hennes ambition att skriva SCUM 2.0.

Notera det dubbla budskapet!

Uppdatering

Susanna Alakoski flyttar nedre gränsen för den den språkliga nivån på Kristianstadbladets kultursida. Pär Ström (mr Töntström)  begriper mindre om teater än en apa och underliga insinuanta frågor staplas.

Motståndsfjantarna sa sig reagera mot själva våldet i ”SCUM-manifestet”, inte mot att det riktas mot män. Logiskt, annars skulle de väl också protesterat mot annat våld riktat mot män (krig, gatuvåld). Breiviks sinnessjuka manifest, var höll M-fanbärarna och Mr. Töntström hus?

Jag ser inte sambandet mellan Breiviks manifest och Turteaterns uppsättning. Vad försöker Alakoski säga?

Läs även den inomfeministiska kritiken mot Alakoskis språk.