Debatten om vad en lärare ska kunna har gått på tomgång länge. Därför är det underbart att läsa någonting som faktiskt griper in i min värld och formulera mina tankar med precision.
I Sydsvenskan beskriver två forskare vad som egentligen är kärnan i lärarprofessionen och jag kunde inte hålla med mer.
Läs och sprid. Det finns hopp om en vettig skoldebatt.
Uppmärksamma bloggläsare har nog inte kunnat undgå att märka min svacka. Debatterna har varit överhettade och positionerna förvridna. Allt är politiserat och reaktionerna förutsägbara. Själv befinner jag mig i en utsatt position i utbildningsfabriken där jag förväntas försvara ett system som jag delvis upplever som främmande.
Därför är det skönt att Maria Sundkvist i Sydsvenskan beskriver en alternativ vision för framtidens lärarutbildning. Det blir lite underligt att berömma sin chef – men jag tar risken (möjligheten)!
Två huvudfrågor ser jag som särskilt viktiga.
1) Det är inte längden på barnen som ska avgöra längden på utbildningen.
2) Vetenskaplighet och akademisering är inte svaret på alla skolans problem. Den kortare grundutbildningen (som naturligtvis vilar på vetenskaplig grund – och varför behöver det påpekas?) kan utföras med ett striktare yrkesfokus än idag där en oförsvarbart stor del av dyrbar utbildningstid avsätts för forskningsförberedande moment. (min åsikt!)
Med skräckblandade känslor ser jag fram emot hur HSV, Lärarutbildningsutredning, LR och Björklund ska reagera. Fast det är klart – den arroganta makten behöver inte besvära sig med röster från provinsen?
Anne-Marie Körling skriver i nya numret av Lärarnas tidning om sitt arbetet med temat Bondgård i årskurs 2. Det är en skräckblandad och sedelärande historia som ställer en massa frågor kring skolans tradition av ett avprickbart innehåll.
En vän brukar ställa frågan:
– Varför arbetar många skolor med stenåldern i åk 3?
De flesta studenter tycks tro att det står i någon kursplan eller att det finns en rationell förklaring kopplad till barnens utveckling. Den sanna, och oändligt sorgliga förklaringen, är det påbjöds i LGR62 och har hängt kvar sedan dess. I många skolor reproduceras detta arv i lokala arbetsplaner som kanske skapar trygghet åt vilsna kollegier, men som hindrar att barns tankar tas tillvara. Står vi ut med frihet?
Till sist hänger frågan om vad barnen verkligen behöver kvar i luften – min gissning är att de flesta barn redan har haft temat Bondgården minst fyra gånger på förskolan.
Debatten om skolan refereras idag i Sydsvenskan (länken är borta – Sydsvenskan har bett om ursäkt) och jag är bekymrad. Bo-Göran Dahl och jag hörde olika saker.
– Slopa intagningskraven, låt alla börja på lärarutbildningen och jag lovar att vi ska göra bra lärare av samtliga.
Orden är Maria Sundkvists, dekan och chef för lärarutbildningen vid Malmö.
Jag minns inte de kursiverade orden lovar och samtliga som får Maria att framstå som mer än lovligt idealistisk och naiv. Det vore förmätet att tala om vad min chef menar – och jag hävdar att hon är felciterad.
Dessutom är jag helt övertygad om att Maria är djupt medveten om att det finns en examensordning som reglerar vilka studenter som till sist kan kvittera ut en examen. Om det felaktiga citatet sprids riskerar myten om den kravlösa lärarutbildningen att spädas på.
Jag som arbetar i organisationen är förbluffad över hur stor del av vår arbetstid som faktiskt går åt till sortering och definiering av vad som krävs för att bli godkänd. Visisonen om att alla ska med är farlig för vår arbetsmoral eftersom vi riskerar att uppfatta studenternas tillkortakommande som ett personligt och moraliskt misslyckande för lärarutbildaren. Om Maria verkligen hade lovat att alla skulle lyckas – då övertog vi också ansvaret för studenternas studier, och det vill jag inte. Särskilt inte i en tid av krympande resurser.
Men frågan kvarstår: När ska sorteringen ske?
1) Före utbildningen – risken finns att stora grupper som skulle behövas för att vitalisera skolan stängs ute. Gymnasiebetyg är en bräcklig grund för att förutspå studie- och yrkesframgångar!
2) Under utbildningen – ja det är rimligt att en viss sortering sker och ofta är det bra att studenter tidigt får veta att de har valt fel yrke. Min oro är att vi idag sorterar bort fel studenter (d.v.s. de som inte kan anpassa sig till en akademisk utbildnings formella krav)
3) Efter utbildning – efter ett år utfärdas den egentliga lärarlegitimationen.
Malmös starke man Ilmar Reepalu har tagit intryck av teveserien 9a och vill nu betygsätta landets lärare. Sydsvenskan.
– Idag har vi inget grepp om hur olika lärare fungerar, säger han.
Redan nästa år räknar Ilmar Reepalu med att utvärderingar sker på Malmös skolor.
Det är väl ett förslag som ligger ganska bra i tiden när allt utvärderas ständigt. Läkare och tandläkare är utsatta för detta. (doktorsguiden) Desutom vibrerar en del av kommentarerna av en illa dold hämndlystnad. Här är chansen att bryta maktförhållandet med läraren som ensidigt dömande. Men rimmar detta med den regeringens avsikter att öka lärarens makt och ansvar i klassrummet?
Baksidan är att kriterierna antagligen komer att vara vaga eller obegripliga och att lärarna kommer att vara utelämnade i en popularitetstävling som är ganska förnedrande för alla. Det barnen kan bedöma är förhållningssättet – det som vi kallar lärarskicklighet eller ämneskunskaper kräver vissa kunskaper för att kunna bedöma.
Dessutom ska detta ske i en verksamhet som omfattas av offentlighetsprincipen. Betygssätt din socialsekreterare, polis, brandman, renhållningsarbetare, parkarbetare, lokalvårdare, sjukvårdare?
I USA finns systemet med betygsättning av lärare på många universitet och konsekvenserna är inte bara positiva. Längtan efter bra utvärderingar får inte vara huvuddrivkraften bakom lärares arbete. Redan idag finns det möjlighet att få enkel bekräftelse genom att se hur många som uppnår kursens mål.
Reepalu tar samtidigt upp problemet med att rektorer har ansvar för många lärare och svårt att genomföra utvecklingssamtal. Här pekar han på ett verkligt problem och dessutom ett lösbart sådant. Samlad skolforskning pekar på ledningens betydelse för skolans framgång. I ledningsansvaret borde ingå att samla in information om hur medarbetarna fungerar. Surprise!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag funderar över Yngve Wallins påstående i sin blogg på KK-stiftelsens webbplats och tar mig friheten att citera utförligt:
Den uppmärksamme har kanske lagt märke till att det har varit tomt i den här bloggen ett tag. Egentligen ger det en ganska bra bild av läget när det gäller visioner för framtidens lärande i Sverige i dag, tomt – och tyst. Jag undrar vilka konsekvenser den här fantasilösheten kan tänkas få på lite sikt.
Förutom den underliga slutsatsen att en tom blogg skulle vara ett symptom på fantasilöshet i landet reser texten intressanta frågor. KK-stiftelsen har länge haft en central position i arbetet med att utveckla intresset för ny teknik och förhoppningarna på att det ska rulla på av sig själv tycks komma på skam. Blicken vänds tillbaka mot en tid då det tycktes vara möjligt att verkligen leda skolor genom visioner (och mycket pengar). Idag beskriver Wallin situationen som att vi lider av brist på visioner.
” …det är hög tid att vi åter höjer blicken och börjar diskutera vad den här idéfattigdomen och bristen på framtidsvisioner kan få för konsekvenser.”
Jag tror att denna längtan efter visioner och framtidsentusiasm delvis är ett uttryck för ett främlingsskap inför ett nytt landskap. Vi har en situation där utvecklingen inte är förutsägbar och styrbar på samma sätt som tidigare då det ofta fanns en övertro på tekniska lösningar och massiva utbildningsinsatser.
Idag har de flesta studenter på landets lärarutbildningar högre digital kompetens än lärarna – och det behöver inte vara dåligt. Bilden av att leda utveckling och implementera teknik hos den okunniga massan är lite farlig eftersom den hindrar oss att se vilka kompetenser som redan finns hos barn, ungdomar och studenter.
Utmaningen idag är snarare att ta vara på och utmana dessa krafter inom skolans ramar, än att “visionera” fram något nytt.
På Malmö högskola har det länge talats om en portal som skulle ha alla funktioner – idag har även teknikerna insett att tiden för den typen av heltäckande webblösningar är förbi. Studenterna vill inte tvingas in i färdigbyggda system när de redan har byggt upp andra sätt att kommunicera. Om de heter MSN, Lunarstorm eller Facebook idag – ja då heter det något annat i morgon.
I den moderna visionen byggdes köpcentrum i alla förorter. De boende skulle inte behöva lämna sitt område. Detta var ett uttryck för den moderna visionen om det goda samhället som skapar den perfekta servicen åt medborgaren. Idag står många av dessa torg övergivna – trots den goda visionen om kommunala mötesplatser.
Kanske en del av IT-romantikens visioner riskerar att hamna i samma kategori på historiens sophög?
P.S. Att både de finska och danska exemplen kan vara inspirerande är en annan historia.
Jag har haft några intensiva veckor med studentbesök i den verksamhetsförlagda delen av deras fjärde termin i lärarutbildningen. Nu ska trådarna knytas samman och min roll som mentor blir allt mer problematisk. Den dubbla uppgiften som stöd och betygsättare är komplicerad och jag tänker att studenterna har rätt att veta vilken Mats det är som besöker dem. Den vänlige och uppmuntrande mentorn eller den dömande och betygssättande anonyma och sorterande makten?
En förutsättning för att kommunikationen ska fungera är att vi har en gemensam grund i tolkningen av kriterierna för bedömning av deras prestationer. Helst ska jag även ha ett eget upplevt underlag – jag vill alltså ha sett studenten undervisa. Dessutom är handledarna och arbetslaget viktiga samtalspartner i en värdig bedömningsprocess.
Särskilt svårt tycker jag att gränsen mellan G och VG är. Det är lätt att hamna i en defensiv position där jag förväntas peka på brister hos de studenter som inte får betyget VG. Så här ser mitt redskap ut:
För Väl godkänd efter den andra terminen med VFT i lärarutbildning 90/180hp (termin 2resp. 4) ska studenten
• utifrån lärandeteori kritiskt kunna reflektera över och värdera sin praktik och lärarroll samt formulera tydliga och välgrundande slutsatser för den egna utvecklingen
• självständigt kunna planera och leda verksamheten på ett tydligt och demokratiskt sätt utifrån verksamhetens mål och relevanta och goda ämneskunskaper samt med beaktande av olika barns/elevers intressen, förmågor och behov
• på ett ansvarsfullt sätt visa förmåga att kommunicera och samverka med verksamhetens/skolans barn/elever och personal och reflektera över vad som sker i denna samverkan
När jag diskuterar med studenterna upptäcker jag att det finns en lucka i formuleringarna. Instinktivt vill jag belöna hantverket som ligger i att skapa energi, nyfikenhet och lust i undervisningen. Jag har alltså en mer eller mindre medveten bild av något som skulle kunna kallas “den goda lektionen” där jag letar efter mystiska kvaliteter som omedelbarhet, flexibilitet, inlevelseförmåga ja till och med karisma…
Idag inser jag att detta “hantverkskunnande” inte är centralt i de formuleringar jag förväntas använda. I stället är det den reflekterande förmågan som står i centrum.
Ständigt – alltid.
Å andra sidan går det inte att värja sig ifrån tanken att mina egna föreställningar om “god undervisning” kan vara ganska grumliga och fyllda av dold normativitet – samtidigt som jag talar om att studenten ska hitta sin egen stil och personlighet.
Skönt att det är helg!
Jag är misstänksam mot alla program och metoder som ska lära barn att vara snälla mot varandra. Men jag kan inte låta bli att bli stolt när Lärarnas tidning skriver om mina gamla kolleger på Östra Fäladens förskola som arbetar med Charliemetoden. Det känns äkta och jag vet att boken Hjärtestunder används på många förskolor.
Myndigheten för Skolutveckling har valt andra metoder i sin kampanj mot mobbning. Jan Björklund har som vanligt otur när han tänker och talet om evidensbasering är mest trams. Försöken att tillämpa en naturvetenskaplig terminologi på ett komplext problem är dömt att misslyckas och i värsta fall kan det leda till att pedagoger verkligen litar mer på metoden än på sina egna erfarenheter.
Jag har varit lite låg den senaste tiden och bekymrat mig över att Högskoleverkets granskning av lärarutbildningen tillsammans med regeringens och LR:s hets mot skolan skulle resultera i få ansökningar till höstens utbildningar.
Jag hade fel och är glad över att få möjlighet att utveckla en attraktiv utbildning. Läs mer.
En fördel med att arbeta på högskolan är att jag ibland kan smita in på seminarier. Idag hamnade jag på Barbro Holmbergs licensiatseminarium om “Svensklärares arbete”.
20 lärare från gymnasiet har intervjuats och de tycks verkligen ha tagit chansen att lätta sitt hjärta. Samtalet tycks delvis ha haft karaktären av besvärjelse av onda makter.
En frågeställare från betygsnämnden sammanfattade gruppen som “20 helårskverulanter”. Barbro menade att det kan tolkas som ett uttryck för makt att inte tillåtas gnälla (jo – jag tror både Foucault och Bourdieau hade hållit med), men till sist blev det lite beklämmande med all denna uppdämda bitterhet över förlorad status och att de hade blivit intvingade i ämnesövergripande arbetslag. Och så kom det nya läroplaner till råga på allt…
“Visa mig en nöjd bonde och jag ska visa dig en nöjd lärare” Vilket skulle bevisas…
Jag vet inte om bilden av svensklärare mår så bra av den här sortens beskrivningar – vetenskapliga eller ej.
Tysta tankar 
