På Malmö högskola finns en verksamhet som arbetar för att utveckla arbetet med digital kompetens. Länk

Seminarieserien är ambitiös och generös. I går berättade Elisabet Nilsson om sin forskning kring Sim city som pedagogiskt redskap för naturvetenskap (stadsplanering) och Rune Jönsson om utvecklingen av ett spel kring etiska ställningstaganden Djur och människor.

Jag är intresserad av spelbegreppet och inser att det är en djungel av definitioner som inte blir enklare om vi tillför prefixet “pedagogiska”. Det är en expansiv sektor och många drömmer om att det är möjligt att göra skolan mer lustfyll, mer individualiserad, mer lärorik, mer elevaktiv, mer varierad och roligare genom goda spel. Dessutom kanske datorerna kan ersätta tråkiga lärare?

Logiken är enkel: Barn tycker om spel – genom att göra roliga spel om tråkiga saker kan vi t.ex. övertyga dem om att naturvetenskap är kul.

Farhågorna är mer vaga – tänk om de är mer intresserade av själva spelandet än av innehållet? Fokus ligger då på att bemästra maskinen (spelet) och överlista spelkonstruktören i stället för att följa de givna instruktionerna och uppfylla upphovsmännens avsikter?

Om spelandet blir för roligt och uppslukande – hur kan det anpassas till skolans moduler, ämnesstrukturer och betygskriterier?
– Ja de lär sig massor, men inte det som vi ville och trodde att de skulle lära sig…

På ett djupare plan är jag allvarligt misstänksam mot begreppet “pedagogiska spel” – eller “lärande lek” som är ett annat slagord för dem som tror att skolan behöver piffas till.

Huizingas beskriver vissa villkor för att lek verkligen ska vara autentisk. Den ska vara frivillig och befriad från nyttoaspekter. Flowbegreppet ligger nära. Intensitet och nukänsla är då viktigare än de mätbara resultaten av processerna. Leken är till sin natur vild och anarkistik – annars är det inte lek utan träning (eller arbete).

Vi diskuterade också faran med spel som blir “för” roliga och diskussione påminner en del om farhågorna kring film, som då blir en form av verklighetsflykt. En illusion att fly in i och som sådan oanvändbar för pedagogiska syften. Jag tror att farhågan bygger på en konstig bild av hur vi förhåller oss till film eller spel.

Det är möjligt att vara distanserad och inlevelsefull samtidigt. Hemligheten med lekbegreppet är detta gränsland som skulle kunna kallas “allusion” eller “som om”. Om vi inte tror att barnen kan ta med sig upplevelser från “som om landet” – då blir dessa erfarenheter omöjliga att använda i skolans kunskapsprocesser.

Jag tror att denna uppdelning fakta-fantasi, sant-falsk, verklighet-illusion, viktigt-oviktigt har djupa rötter i vårt sätt att förstå världen. Spelandet blir en kunskapsteoretisk utmaning. Av tradition är det viktigt att kunna skilja verklighet och fantasi. Brister i denna förmåga brukar kallas sinnessjukdom.

Några länktips från Elisabeth

http://www.half-real.net/dictionary/

http://www.half-real.net/dictionary/#game

http://www.jesperjuul.net/