Plumpt och dumt – uppdaterat

Min kollega Lars Pålsson Syll skriver en debattartikel som ondgör sig över problemet med att de studenter som söker sig till lärarutbildningen inte håller måttet:

Lärarstudenter rekryteras i allt större utsträckning från studieovana hem. Lärarstudenters betyg och resultat på högskoleprov har också sjunkit under en längre tid. Samtidigt som rekryteringen av lärarstudenter således försämrats, ställs allt högre krav på lärarutbildningens akademiska nivå.

(…)

Alla kockar vet att tillredning av god mat kräver bra råvaror. Oavsett hur bra redskap man har går det inte att förvandla rutten frukt till god efterrätt.

Jag undrar var Malmö Högskolas vision tog vägen? Vi skulle öppna akademin för nya grupper och hitta utbildningsformer som utmanade de etablerade strukturerna.

Pang, sa det när dörren smällde igen.

Uppdatering 1:

Nanny Hartsmar svarar klokt och nyanserat.

Uppdatering 2:

I en arrogant och aningen desperat replik försöker Lars ta tillbaka initiativet genom att anklaga Nanny för bristande kunskaper i innantillläsning. (länk) Det fungerar inte. Trots det goda uppsåtet kommer Lars Pålsson Syll att få dras med ryktet om bristande språkkänsla i framtiden. Jag rekommenderar dubbeldoktorn att göra en dubbel kungspudel snabbt – innan media och studentkår upptäcker övertrampet.

Jag är en stor vän av yttrandefrihet och imponerad av högskolans ledning som inte reagerar. Det är en professors oavvisliga rätt att både skjuta sig själv i foten och samtidigt tappa byxorna. Samtidigt finns det en infoavdelning som ska skydda Malmö högskolas varumärke. Behovet av intranät har aldrig varit större.

Debatten om läraryrkets status förtjänar en bättre start.

Uppdatering 3:

Studentkåren ger sin syn (länk)

Uppdatering 4

SKL 3 menar att vi ska sluta förtala skolan (Länk)

Glastak över lärarutbildningens ljusgård

Glastak över lärarutbildningens ljusgård

Den slarviga kampen mot flummet

Lagrådet är inte nådigt i sin kritik av det nya skollagsförslaget:

DN, Riksdag & Departement

Lagrådet slår ner på det mesta. Centrala begrepp har inte enhetliga definitioner. Begreppet elev får därför olika betydelse beroende på i vilket sammanhang det förekommer.

”Lagrådet får närmast intrycket av att många av de noterade bristerna, som här enbart beskrivits med ett fåtal exempel, beror på att en tillräckligt noggrann genomgång inte har gjorts innan förslaget lämnades över till Lagrådet. Enligt Lagrådets mening måste en sådan genomgång och överarbetning ske under den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet”, skriver Lagrådet.

Språkliga otydligheter i förslaget öppnar för tolkningar som gör vissa av bestämmelserna grundlagsstridiga. Det gäller när regeringen ska meddela föreskrifter till myndigheter om vilka ämnen som ska ingå i det nationella programmet i gymnasiesärskolan, och kunskapskraven för betygen A, C och E i det nya betygssystemet.

Lagrådet anser generellt att det finns ”ett anmärkningsvärt stort antal brister” i hur lagparagraferna är formulerade i författningskommentarerna och i lagtexten:

Jag försöker dölja min skadeglädje över att Björklunds starkt ideologiska iver att driva igenom förändringar resulterar i en undermålig produkt. Är det så här kampen mot flummet ska bedrivas? Genom slarv?

Frågan är hur han gör för att runda lagrådet?

Vi möts vid facken

Lärarutbildningens vackra hus är en förvånansvärt sluten miljö och det finns få mötesplatser som inbjuder till spontana samtal över enhets- och ämnesgränser. Lärarna sitter i små kontorslandskap eller moduler. Studenterna irrar runt i korridorerna på jakt efter ett skyddat hörn. I en del salar pågår undervisning bakom glasrutor och lärarnas tysta viftande gör ett lätt absurt intryck.

Min arbetsplats är intill postfacken och ibland känner jag mig nära händelsernas centrum – även om en del tomrum vittnar om ett år av uppsägningar och besparingar.

Nu förstår jag uttrycket “Att ta ner skylten”.

“En onödig proposition”

I bloggvärlden var det många som tidigt ifrågasatte värdet av en ny lärarutbildning. Inom det akademiska och pedagogiska etablissemanget tycktes det vara få som tog Jan Björklund på allvar och när professorerna väl samlade sig till ett upprop var det alltför sent och ängsligt. Rädslan för att stöta sig med makten satt djupt och i bakgrunden mullrade HSV. Utredningen HUT är presenterad, remissomgång avklarad och nu återstår riksdagsbeslut, examensbeskrivning och tillståndsprövning innan det hela rullar igång 2011.

Anders Fransson är skoningslös i sin kritik av processen. Jag försöker plocka ut särskilt slående formuleringar ur hans text men rekommenderar er att läsa det hela. Kanske är det inte för sent att stoppa eländet.

Länk till den omistliga nättidskriften Skola och samhälle

Till slut. Mot bakgrund av den bild jag tecknat ovan framstår det som alltmer obegripligt att regeringen vill ersätta en väl fungerande lärarutbildning med ett helt nytt system, som kommer att brottas med inkörningsproblem och kvalitetsbrister under de inledande åren. Varför offra flera studentgenerationer i oträngt läge? I mina svarta stunder tänker jag att motiven för reformen måste vara helt andra än de som redovisas öppet. Kanske är det så enkelt som att utbildningsminister Jan Björklund vill resa ett monument över sig själv innan mandatperioden går ut.

Hur uppfattas jag av studenterna?

Jag är ganska svårpikad och väljer att ta filmen som en komplimang – åtminstone tills motsatsen är bevisad.

P.S. Filmen är gjord av studenter som läser kursen Lek, Kultur och kommunikation vid enheten Barndoms- och ungdomsvetenskap vid Lärarutbildningen i Malmö.

“Måste vi kunna alla målen utantill?”

I en Bolognaanpassad högskola är målen grundläggande för verksamheten. Vi lärare lägger ner massor av tid på att skriva mål som fångar kursens kärna och försöker hitta formuleringar som både är precisa och öppna för tolkningar. Det svåraste är kanske konsten att skriva fram progression mellan kurserna. Vi vill att utbildningen ska vara utmanande och att förväntningarna skruvas upp under utbildningen.

Det finns en uppenbar risk att denna målfokusering blir svårkommunicerad i förhållande till studenterna – även om vi ständigt tjatar om att “Det är m-å-l-e-n som är viktiga – fokusera på dem!” finns det en uppenbar risk att de använder gamla studiestrategier (Vad ska vi läsa?, Vad vill du jag ska kunna?, Hur många sidor? o.s.v…)

En tankeställare för oss lärare var den student som inför omtentamen ställde frågan:
– Måste vi kunna alla  målen utantill?

Det var inte så vi tänkte.  Frågan tvingar mig att stanna upp. Jag hör ett nödrop och anar en brist på studieteknik som gör livet på svåruthärdligt. De gamla strategierna fungerar inte och vi lärare förstår inte hur stort glappet mellan gymnasium och högskola är.

Sakta lägger båten ut från land

Sakta lägger båten ut från land - vy från biblioteket Orkanen

Kunskapsmiljard – eller “centerpartistisk kunskapssyn”

Maud Olofsson & co presenterar ett förslag som ska belöna de skolor som förbättrat sina resultat på de nationella proven i årskurs 9. Länk

Med inspiration från hälso- och sjukvården – där regeringen med framgång infört en kömiljard som kortat vårdköerna – föreslår Centerpartiet en kunskapsmiljard för grundskolan. Kunskapsmiljarden ska i likhet med kömiljarden utformas som en prestationsbonus. Pengarna ska gå till skolor där eleverna tydligt förbättrat sina studieresultat. Den ska omfatta både kommunala och friskolor. Utgångspunkten bör vara resultaten på de nationella proven i årskurs 9 då dessa prov samlas in nationellt.

Jag tror att det här förslaget riskerar att ytterligare urholka en skolpolitik som redan är besvärande ytlig i sin kunskapssyn. Frågan är vad det är för problem pengarna förväntas lösa? Är lärarna omotiverade, och är då den här formen av prestationsbonus rätt väg att gå?

Nej Maud – så ser det inte ut. Den här typen av enkla lösningar och vaga löften om snabba belöningar försvårar diskussionen om vad som behöver göras.

Det är en uppenbar förolämpning mot landets lärarkår att du tror att de behöver extra motivation för att göra sitt jobb. Om du verkligen bryr dig så hoppas jag att du bevakar den professionella nivån i arbetet med ny skollag och skyddar skolan från detaljreglering.

Så höjer du produktiviteten.

Jag undrar om det finns något trevligt sätt att beskriva var jag tycker att centerpartiet ska göra av de där morötterna?

Troligen inte.

Uppdatering:

Tödde är rädd att Mödde ska ta över initiativet i skoldebatten. Därför hakar Tödde på Möddes utspel.

Läs mer här (Länk)

Papperstidning på nätet eller digital mötesplats?

Jag är på ett utbildningsvetenskapligt seminarium som diskuterar behovet av en ny tidning om utbildning. Jan Thavenius och Olle Holmberg beskriver tankarna bakom Skola och samhälle (S O S) och vi diskuterar vad det är för tomrum publikationen fyller.

Det är en imponerande uppsättning skribenter som bidrar med texter och visst finns det utrymme för en kritisk röst i utbildningsdebatten.

Vi funderar över formen och det finns en spänning mellan traditionen att å ena sidan göra en fin akademisk tidskrift som ligger nära Pedagogiska magasinets genomarbetade redaktionella produktioner och å andra sidan utnyttja nätets fördelar genom att våga vara mer oförutsägbar och interaktiv.

Jag hoppas att de båda riktningarna kan samsas och att Olle orkar fortsätta att moderera kommentarer. Idag är Malmö Högskola värd för tidningen och dekan Johan Elmfelt bekymrar sig för okontrollerbara kommentarer som gör utgivarskapet riskabelt. Jag tror han oroar sig i onödan.

Min blogg har på tre år fått 8 500 kommentarer.  2 500 har varit skräppost som plockats bort av filtret. Jag har själv plockat bort två kommentarer med rasistiska undertoner. Inget har varit åtalbart.

Ett större bekymmer är att S O S är en smula ideologiskt förutsägbar. Ambitionen att öppna sidan för landets skrivglada lärare innebär risk för att en del “privat läckage” (Johans Elmfelts uttryck) kan förekomma. Vardagsbetraktelser, kåserier, krönikor, fotoreportage, metodtips tror jag inte hotar ambitionen att vara en seriös aktör i skoldebatten. Olle har tidigare talat om den akademins skräck för att “smutsa ner sig” och bloggvärlden är full av tveksamma men lockande företeelser. Alternativet är att göra en “papperstidning på nätet” och det känns ganska ointressant. Jag hoppas på en digital mötesplats med oräddhet som ledord.

Den 8/3 kommer Sven-Eric Liedman och berättar om sin medverkan i tidningen Inbjudan. Den aktuella texten är “Månglarnas tempel.”

Fyra glada pensionärer

Fyra glada pensionärer

Min aningen bittra slutkommentar är att det tycks vara lättare att driva en debatt utanför Malmö Högskola än inom organisationen.

Bryt med Inger Enkvist

Uppdatering:

Nedanstående skrev jag för tre år sedan. Det är inte min elegantaste text och jag var nog ganska arg  över den obehagliga tonen bland kommentarerna på hemsidan. Jag läser Olle Holmbergs text på Skola och samhälle om Inger Enkvist och nickar instämmande. Den viktigaste frågan när det gäller professorn från Lund är:
– Var fick hon luft?

Är det verkligen regeringens expert som använder den här formen av billig retorik?

Länk till SOS

Ursprunglig text 8/11 2007:

I dagens Svd skriver Inger Enkvist under rubriken Bryt med flumpedagogiken. 2 . Kl. 22.35 har 258 läsare kommenterat artikeln. Texten är en uppvisning i försåtliga självklarheter och reaktionära dumheter, falska dikotomier och förrädiska generaliseringar.

david.jpg

Klassiskt bildningorgan

Samtidigt finns där en ton av sunt förnuft och enkla lösningar som gör budskapet svårt att motstå. Det var kanske bättre förr i alla fall? När påbörjades civilisationens förfall? Var det grekerna eller romarna som hade rätt förhållningssätt till barnen?

Min position är mitt i stormen. Jag möter studenter som studerar på en högskola med krav på att de ska tänka själv. De har fostrats i en skola som uppmuntrat dem att leta efter ledtrådar och reproducera kunskap. När instruktionerna inte är övertydliga eller banala menar studenterna att kursen är “luddig” eller “flummig”. Tyvärr är det ofta svaga studenter från studieovana hem som längtar efter mallar och färdiga lösningar. (Läs mer här!)Tilltron till den egna förmågan att tänka har de förlorat på vägen. Lärarna ska helst lotsa eller peka med hela handen.

Det fungerar inte när de ska ta ansvar för den egna undervisningen i en framtida lärarroll. Då måste självförtroendet finnas.

Jag anklagar Enkvist & co för att bära upp ett auktoritärt kunskapsideal. Nu försöker hon koppla samman frågan med empati, mobbning och respekt för skolan som institution. Jag ser det som ett retoriskt knep.

Allt var bättre förr – barnprogrammen till exempel!