Förskollärarna vinnare i den nya lärarutbildningen?

Magnus Hulthén från Stockholms universitet beskriver den nya lärarutbildningen i starkt kritiska ordalag på Skola och Samhälle men lyckas hitta en ljuspunkt:

Men det finns trots allt en vinnare i detta, förskollärarutbildningen. Den fick, i turerna efter utredarens förslag, en helt egen examen som man kan styra över utan att behöva ta hänsyn till andra lärarkategorier. Detta kommer göra förskollärarutbildningen mer sammanhållen än idag, något som ger bättre förutsättningar för dessa lärare att finna en tydlig professionell identitet och som i slutändan kan leda till ökad status för professionen.

Den stora förloraren är då grundlärarna som förlorar både yrkesidentitet och akademisk status:

Så till de tydliga förlorarna, grundlärarna, de blivande lärarna i förskoleklass till årskurs 6 (för inriktningen fritidshem finns särskilda svårigheter som jag väljer att inte ta upp här). Grundlärare är en lärarkategori som inte funnit sin plats i förslaget till ny lärarutbildning. Grundlärarna faller mellan stolarna. Å ena sidan läser de alldeles för få poäng i varje ämne för att deras läraridentitet rimligen ska kunna läggas i ett ämne, å andra sidan finns det ingen annan bas, utan deras utbildning utgörs i övrigt av ett gytter av kurser hopplockade från områden som didaktik, pedagogik, juridik, psykologi m.m., ett hopkok av ”bra att ha kurser”. Denna lärarkategori blir alltså i det närmaste identitetslös. Grundlärarna blir vare sig pedagoger eller ämneslärare eller något annat heller för den delen.

Jag är inte säker på att vinsterna blir så stora för förskollärarna. De gemensamma delarna är fortfarande stora och reglerade. Frågan är hur vi ska göra med momentet “Betyg och bedömning” som är gemensamt för de olika utbildningarna? Usch – det är en soppa och jag hade nästan lyckats förtränga den deadline 28/6 då våra ansökningar ska vara inne.

Våra barns förskola fyller 30 år

Vi bjuds på tårta och frossar i minnen. Bilderna på väggarna lyser av glädje och fantasi. Overkligt många barn passerar genom de här lokalerna och vi förundras över att det finns en kärna av personal från den gamla tiden. Ett arbetslag som utvecklas och utmanar varandra under 25 år är verkligen värt att fira och jag känner mig en aning avundsjuk. Livet på högskolan är ganska underligt och just nu skulle jag inte ha något emot att byta ut tentahögen mot en tur i parken.

Grattis Tranan!

Särskilda krav på män som vill bli lärare?

Jag läser titlarna på de ansökningar som har fått bidrag av DJ och blir fundersam:

Linköpings universitet Lärarutbildningen – för män med engagemang för jämställdhet 1 063 547 kr

Är det inte lite underligt att peka ut nödvändigheten av ett engagemang just hos denna grupp? Om männen utgör 5% av de antagna vid t.ex. förskollärarutbildningen menar jag nog att det avgörande ansvaret för att förändra strukturerna ligger hos majoriteten. Männen riskerar alltid att stereotypiseras och reduceras till symboler. Jag tänker att de i första hand måste lära sig att hantera motstridiga förväntningarna – kanske kan man kalla det “engagemang för jämställdheten” men jag ser andra tolkningar som oroar mig.

Min erfarenhet är att de här männen ogärna vill pråla med sitt engagemang och gärna undviker att se sig som förebilder för “den nye mannen”. De har ofta fullt upp med att manövrera i de komplicerade skolkulturerna utan att avkrävas ett särskilt engagemang för något så komplicerat som jämställdhet. Läroplanens formuleringar om att motverka traditionella könsroller borde gälla för båda könen i lika hög grad. Männen kanske redan har gjort sin insats genom att göra ett kontroversiellt utbildningsval?

Jag måste nog läsa hela projektansökan!

En gammal inbjudan till nätverksmöte

En gammal inbjudan till nätverksmöte

Delegationen för Jämställdhet i Högskolan beslutar…

… att avslå Borås och Malmös  gemensamma ansökan om bidrag till att arrangera en nationell konferens för manliga nätverk vid landets lärarutbildningar.

Beviljade_projekt_2010-1

Avslag

Kanske är inte tiden mogen för stöd till manliga nätverk. Att ge stöd till män är antagligen alltför svårsmält ur ett likhetsfeministiskt perspektiv och dessutom svårt att förena med teorin om könsmaktsordning. Jämställdhetsarbetet bedrivs på upptrampade stigar och fokus ligger som vanligt på att motverka de orättvisor som drabbar kvinnor. Delegationen tolkar direktiven om att minska könsobalanser på ett ganska självständigt sätt.

Delegationen ska stödja insatser och föreslå åtgärder som främjar jämställdhet i högskolan. Följande problemställningar ska särskilt uppmärksammas:

a) könsbundna utbildningsval till högskolan,
b) minskningen av andelen män som söker sig till högre utbildning,

c) skillnader mellan kvinnor och män vad avser studietakt, avhopp och benägenhet att avlägga examen,
d) kvinnors och mäns skilda möjligheter till forskarkarriär,
e) den ojämna könsfördelningen på högre tjänster och befattningar inom högskolan.

Samtidigt känns det lite surt att Norge ska lyckas med någonting som vi i rättviselandet Sverige betraktar som omöjligt – att rekrytera män till förskolan. I Trondheim är 20% av de antagna män och det är ett resultat av långsiktigt arbete. (Länk till menn i barnehage)

Jag gratulerar Linköping och Linnéuniversitetet som har lyckats få bidrag till någonting som har med män att göra. De ansökningarna kommer jag att läsa med stort intresse.

Dysfunktionell manlighet?

För några år sedan föreläste jag på en kurs som hette Män till skolan. Det var en rekryteringssatsning där män under ett år fick praktisera i yrket mot betalning samtidigt som de hade möjlighet att läsa upp betyg och erhålla formell behörighet. Min insats var att förbereda dem på en del av yrkets baksidor och dessutom gjorde vi rockvideor under lekfulla former. Jag representerade någon form av uthållig erfarenhet och antog motvilligt utmaningen att agera förebild.

Jag minns en kille som var lite äldre än de andra. Han hade jobbat som sjöman och var nu sugen på att göra något mer meningsfullt av sitt liv. Kanske skrämde jag upp dem om hur det var att befinna sig i en kvinnodominerad värld och efter lektionen kom han fram och sa halvt på skoj:
 – Du Mats, om det kör ihop sig – kan vi ringa dig då? Ungefär som en livlina?

Tio år senare senare möter jag honom igen på en fest och undrar vad som hände? Han ler bekymrat och berättar en sorglig historia om en osynlig hinna som han inte lyckades ta sig igenom. Nu seglar han åter på de sju haven och byter delar på maskiner. Kanske klarar han sig bra  – frågan är om skolan klarar sig utan honom?

Newcastle 15 – fast det handlar om Sverige!

Efter en vecka i England börjar jag förstå vidden av centralstyrningens skadeverkningar. Nu backar politikerna och försöker återskapa någon form av livsluft i skolorna genom att uppmana de framgångsrika (“outstanding”) skolorna att bilda akademier enligt svensk modell.

Jag läser favorittidningen The Guardian och inser att den här kontrollivern, som regeringarna har visat sedan 90-talet, demoraliserat lärarkåren och lärarutbildarna långt mer än vi kan förstå. Det är svårt att inte drabbas av klaustrofobi när man bläddrar i kursplanerna. Myndigheternas försök att uppfinna den “lärarsäkra” undervisningen skrämmer mig.

Jag rekommenderar Simon Jenkins artikel som innehåller en historieskrivning över hur det gick till när Labour och Tories gemensamt bestämde sig för att reglera fram kvalitet.

Tidigare försök att privatisera omgärdades av rigorösa regelverk:

Patten’s 1993 act had 308 sections, with 1,000 amendments added during its passage, all to regulate what were supposedly liberated schools. Never was so much legislation hurled at so trivial a problem. Cart-loads of regulations arrived at every school. I know of no headteacher who claimed to receive less paperwork as a result of the act.

Den accelerande byråkratin har alltsedan 90-talet varit en stor börda för lärarna och hotet om inspektioner har betonat den formella nivån. Pappersarbetet är alltid lättast att inspektera.

Simon Jenkins driver tesen att det handlar om medelklassens försök att skydda sina avkommor från invandrarnas och arbetarklassens barn. Då blir friskolorna en lagom maskerad väg ut ur den formen av rättviseskapande som nu har misslyckats fullständigt.

Slutklämmen är en kraftfull plädering för den kommunala nivån:

Dreary abuse of local democracy is being mounted yet again to cloak a bid to “nationalise” schools. The key to better education must lie elsewhere, deep within these institutions, in their ethos, morale and staffing. Good schools are underpinned not damaged by civic commitment and civic pride. Gove’s centralism ill befits a government whose leader once proclaimed his localism. But that was before he commanded power at the centre.

Den engelska skoldebatten är hård men rättvis.

Den svenska skoldebatten är förutsägbar och trist. Forskningen gör anspråk på att visa vägen men frågorna är fler än svaren. En del misstag kanske vi måste göra själv?

British schools are not good enough. This is widely acknowledged. As a generalisation, good schools have got better, but not bad ones. After decades of research, still no one knows if a smaller class, a new building, a simpler curriculum, a better-paid teacher or a bigger budget makes any difference.

Hence there has been little measurable value in the doubling of resources going to schools over the last decade, during which time local councils have been all but relieved of financial responsibility for them. Centralisation of school policy has delivered nothing.

The Times ger sin bild:

Tveksamma lärare

Gove: all schools should be academies

Frågor och svar om academies

Skolans ansvar – igen och igen och igen

Anders Mildner ställer två besvärliga frågor. (länk)

1) Vad hade hänt om vi klarat av att förändra siffrorna? Med samhället, med oss?

2) Vad kan vi göra för att förändra?

Det känns inte som om han tänker nöja sig med de vanliga cyniska svaren.

The Paul Butterfield Blues Band – You Can Run But You Can’t Hide

Solomon Burke – You Can Run But You Can’t Hide

Läs mer : länk

Newcastle 11 – höj kraven eller sänk målen?

Det är uppochnervända världen. Här i England pratar politikerna om Sverige som ett antibyråkratiskt föredöme och just i dagarna skickar utbildningsdepartementet brev till skolledare vid framgångsrika skolor och uppmuntrar dem att bilda “akademier”. Då slipper de detaljerade kursplaner, metodinstruktioner, timplaner och inspektioner och får i stället flyga fritt. Det blir liksom en belöning för att de visat sig framgångsrika eller “outstanding”.

Inspirationen kommer delvis från de svenska friskolorna och lärarutbildare jag pratar med är bekymrade över att privata krafter ska kapa åt sig godbitarna och lämna kvar övriga skolorna i den deprimerande detaljkontrollens misär i någon form av karikerad byråkrati.

I Sverige tycks många fortfarande tro att det är genom kontroll och styrning som rättvisa och likvärdighet ska uppnås. England är på väg åt andra hållet – men samtidigt romantiserar den nya regeringen privata alternativ och demoniserar den kommunala nivån.

Jan Thavenius beskriver det från en annan vinkel: Länk

This slideshow requires JavaScript.

Mer engelsk utbildningspolitik:

Newcastle 9 – limitationliberation!

Jag har haft workshops med lärarstudenter från Nortumbria university och gjort historier tillsammans med dem. Under mottot  “begränsning befriar” har de fått i uppgift att:

1) Välja en bild av sig själv (eller ta en ny med webkameran)

2) Manipulera den två gånger med hjälp av http://photofunia.com. Det finns massor av färdiga bakgrunder och mallar.

3) Dessa två bilder är start- och slutpunkt för berättelsen. Använd 100 ord för att binda samman dem.

4) Registrera en blogg och publicera din historia där.

5) Länka till http://limitationliberation.wordpress.com/

6) Kommentera dina kamraters berättelser.

Jag trodde det skulle bli tekniska problem, men de flesta studenter registrerar bloggar och laddar upp filer med lätt hand. Betydligt svårare var det att välja en bild av sig själv. Trots att de hade tillgång till webkamera valde de flesta att hämta bilder på Facebook och nu vet jag hur ett typiskt bildarkiv ser ut för en 20-årig Newcastleflicka. Det är väldigt mänga puss- och krambilder. Inte så många rena porträtt.

Förhoppningsvis har de lärt sig något. Jag har funderat mycket över hur man balanserar allvar och lek. Det finns en uppenbar risk i att det tekniska tar över, samtidigt som jag gillar tanken på att berättelsen växer ur de manipulerade bilderna. Det blir mindre pretentiös så och allt är på låtsas. En annan gång vill jag jobba mer med berättarstruktur och reception. Nu ligger fokus på produktion under två timmar.

Prova gärna tekniken och länka hit om du blir nöjd med din berättelse. Särskilt kul skulle det vara om någon ville göra det här med barn. En stor fördel med metoden är att inga program behöver installeras – all sker på nätet. Jag tror inte på datorutbildning där skolorna behöver köpa ny utrustning eller program.

Beth håller ihop hela International Conference week och lägger ner ett stort arbete på att få det hela att fungera. Veckan innan jag skulle komma presenterade jag mitt upplägg och skickade ett smakprov med en diskret fråga om hon kände igen någon av personerna på bilden. Idag berättade Beth att hon hade varit väldigt undrande över varför jag skickat ett bröllopsfoto på mig själv. Samtidigt var hon en aning bekymrad över den manhaftiga bruden  – men vi svenskar är ju så frigjorda…

Jag inser att Daniel och Victoria inte är jättekända i England. Än.

Jag och min nya fru?

Jag och min nya fru?