Många oroliga läsare har hört av sig och undrat över den lille vännen. Nej, jag skojar – den ende som bryr sig om honom är jag och det är med dårens uthållighet jag framhärdar i serien som gud glömde.
Naturen börjar vakna till liv efter den ihållande torkan. Jag skulle vilja kunna sätta namn på alla de här arterna som rör sig omkring mig.
Den lille vännen är inte så noga – han är glad för alla former av sällskap.
Hur var det nu med matematiken?
Min mamma är 82 år. Hon spelar bridge fyra dagar i veckan och vinner ofta tävlingar. Hon gick sexårig folkskola och skulle nog inte beskriva sig själv som matematiskt begåvad – men räkna kort och bedöma sannolikheter kan hon! Nog har det något med matematik att göra?
Matematik är även viktigt i den nya läroplanen.
Länk till regeringens hemsida.
Det låter klokt om än en smula omständligt. Jag läser om utvärdering:
Läroplanen innehåller inte mål eller normer för vad enskilda barn ska ha uppnått vid olika tidpunkter. Men för att kunna utmana och stödja varje barns lärande behövs också kunskap om varje barns utveckling. Kunskapen om varje barn ska inte användas för att kategorisera eller jämföra barnen, utan vara underlag för den fortsatta planeringen av verksamheten
Jag är bekymrad över den andra meningen som har en obehagligt insinuant underton. Vem polemiserar texten mot?
Men (varför “men”?) för att kunna utmana och stödja varje barns lärande behövs också (vadå “också”?) kunskap om varje barns utveckling.
Jag funderar vidare på Helenas uppdelning av pedagoger. Länk. Vad ska man säga om den amerikanska filosofen Martha Nussbaum som kraftfullt pläderar för en skola som inriktar sig mot att fostran till medborgarskap? Länk till Svd – nu rätt.
Enligt den ekonomiska tillväxtmodellen bör barn och ungdomar förutom de basala färdigheterna att läsa, skriva och räkna primärt lära sig vissa mer avancerade förmågor som har att göra med teknik och datorer. Däremot krävs det inte mer än högst rudimentära kunskaper i historia och knappast någon konst och litteratur över huvud taget. Jämlikhet, jämställdhet och demokrati framstår egentligen inte heller som särskilt betydelsefulla. Det enda som räknas är gynnandet av bruttonationalprodukten per capita. Allt annat är av underordnat intresse.
Många vittnar om naturvetenskapens betydelse för vår möjlighet att klara framtida försörjning och jag är orolig över att den här polariseringen låser tanken i förlegade kategorier.
Visst, Nussbaum överdriver medvetet för att få fram sin poäng, men den är å andra sidan desto mera tänkvärd. Med en drastisk formulering poängterar hon att vi idag befinner oss mitt i en världsomspännande utbildningskris som vi knappt ännu lagt märke till men som i det tysta sprider sig. Utifrån sin övertygelse att en välfungerande demokrati förutsätter välorienterade, empatiska och kritiskt tänkande medborgare är hon genuint bekymrad över att dagens skolor och universitet i allt högre grad förväntas producera användbara mänskliga maskiner.
I tidigare böcker har Nussbaum diskuterat begreppet “Liberal education”. Vem tar upp den handsken?
Hjulahultsbacken - Österlens högsta punkt
Jag behöver nya perspektiv och uppsöker Österlens hemliga höjdpunkt Hjulahultsbacken (185 möh).
Det känns fortfarande som om Nussbaum inte kommer att påverka den svenska debatten i någon högre grad. Anders Burman avslutar artikeln med några skarpa reservationer:
Trots att Nussbaum försöker vara mer konkret i den här boken i jämförelse med ”Cultivating humanity” är det många frågor som förblir obesvarade. Det mesta som hon skriver låter förvisso bra och fint, men det är något världsfrånvänt och naivt i hennes beskrivning av världen i allmänhet och barns och ungdomars levnadssituationer i synnerhet. Det är som om hon här utgår från amerikanska, välbärgade medelklassungdomar som inte tycks ha något liv utanför skolans väggar.
Jag försöker att inte hänga upp mig på förebilder. Det känns viktigare att tänka själv och jag är nog rädd att de här hjältarna ska fungera som begränsning snarare än inspiration. Som lärare gäller det att hitta sin egen stil. Samtidigt är det förmätet att inte vilja se i vems fotspår jag vandrar och försöka utnyttja kraften i de goda exempel som finns.
Utan alla jämförelser i övrigt tycker jag att Beyoncé gör en mycket värdig hyllning till Tina Turner.
Jag mjukstartar med att hänvisa till Ekots reportage om den framstressade lärarutbildningen.
Högskoleverkets projektledare och Stockholms universitets vicerektor oroar sig över att processen går för snabbt. Målet att minska antalet lärosäten från 26 till 15 bygger på att HSV gör en kvalificerad granskning av de ansökningar som har skickats in. Nu visar det sig att förutsättningarna för ansökandet har varit ytterst besvärliga och stora beslut riskerar att fattas på bristfälliga grunder. Det är samhällsekonomiskt dyrt att lägga ner fungerande verksamheter.
Ett enkelt och populärt sätt att mäta kvalitet är att räkna andelen disputerade. Det finns andra dimensioner av lärarutbildning som den ansvarige politikern borde bevaka. Annars spelar regeringen ett högt spel med landets framtid.
Helena liknar Björklunds insatser för utbildningssverige vid myrans idoga strävande. Jag tänker mig helt andra djur.
Det kan bli ett riktigt spännande val och nu gäller det att satsa rätt. Oddsen förändras ständigt. Länk
När jag började arbeta på lärarutbildningen 2002 var jag mycket imponerad av visionen – att vi arbetade åt samma håll och att många faktiskt verkade tro på idéernas bärkraft. Nu har en del av adjunkterna (de små arbetsmyrorna) sagts upp och verksamheten ska saneras utifrån oklara förutsättningar. Den ska både bli friare och mer detaljstyrd. Den ska vara handfastare och mer akademisk.
Varför tänker jag på Robert Gustavssons trädgårdsmästare? (Länk)
Det finns några skämt som aldrig åldras. “Har du solat i Vitaby?” är kanske inte det allra bästa exemplet, men just nu kommer jag inte något roligare. Jag återser mina arbetskamrater efter sommaruppehållet och de ser oförskämt fräscha ut. Jag anar att solen har ett finger med i spelet och avstår från att pröva lyckan med det gamla skämtet. Alla har inte samma humor.
Just nu är det bråda dagar och alla brinner av arbetslust (tror jag). Den första september kommer studenterna och då ska det helst se ut som om vi har en plan. Dessutom gäller det att skapa utrymme för deras erfarenheter och initiativ. Jag vacklar mellan nervös lust att överplanera kursen och programmatisk tro på frihetens möjligheter inom pedagogiken.
Ständigt dessa val.
Det börjar bli som en vana. Att arbeta. Hur är det de säger i Gudfadern?
– I tried to move out, bit it pulled me back…
Det går bättre och bättre. Jag kommer att vara ansvarig för den första kursen som våra studenter möter och det känns som ett viktigt uppdrag att deras första kontakt med Malmö högskola blir positiv. Samtidigt gäller det att inte vara alltför omhändertagande. Målet är självständiga studenter – tror jag.
Jag planerar höstens verksamhet för det manliga nätverket. Vi måste hitta en form som gör träffarna meningsfulla både för nyantagna studenter och redan yrkesverksamma lärare. Jag försöker lita på att de som kommer till träffarna har erfarenheter de vill diskutera och vill lägga band på min kontrolliver. Ett nätverk är ingen kurs.
Mitt uppdrag att ringa till avhoppade studenter går trögt. Den naiva förhoppningen att hitta en enkel förklaring till varför män avbryter sina lärarstudier har havererat och mina försök till kategorisering av materialet blir allt mer motsägelsefullt.
Kanske är jag fortfarande en smula bitter över att DJ ratade vår och Borås ansökan om att ordna en nationell konferens för manliga nätverk vid landets lärarutbildningar. Nu gäller det att samla sig till nya tag lokalt och förhoppningsvis kommer studentkår, fack och kommun inse att det är en viktig fråga.
Vi måste diskutera olika former av manlighet!
Jag har en Björklundvänlig vecka och refererar därför helt kort folkpartiledarens förslag AB:
– Jag är rätt övertygad om att Kalle som spelar Allan och ska vara cool i klassrummet kommer att uppföra sig betydligt bättre om mamma eller pappa sitter på en stol längst bak i klassrummet.
Enligt förslaget ska skolan och föräldrarna först och främst nå en frivillig överenskommelse. Om föräldrarna vägrar och skolan bedömer det som nödvändigt ska kommunens utbildningsnämnd kunna besluta om obligatoriskt deltagande.
Föräldrarna ska ersättas för förlorad arbetsinkomst. Jag funderar på om det går att tvinga mor- och farföräldrar också? Till sist är det kanske deras ansvar?
Vad är det han lovar idag?
Läsåret 2008-09 var 14 % (677 st) av landets grundskolor och 44 % (414) av gymnasieskolorna friskolor. Majoriteten, 64 % drivs som aktiebolag.
Intresset för att starta fristående skolor har varit rekordstort i år. Under 2010 års ansökningsperiod som sträcker sig fram till 31 mars, har Skolinspektionen totalt tagit emot 689 ansökningar, jämfört med 506 året innan.
Svenska Dagbladet beskriver friskoleexplosionen i siffror och det är inte enbart jag som är orolig. Metta Fjelkner är besviken över lärarlönerna inte har stigit och att vinsterna i stället hamnar i ägarnas (riskkapitalisternas) fickor. Det är ett ganska begränsat perspektiv – kanske måste vi vänja oss vid att det mesta av LR:s utspel handlar om just detta?
Tack för tipset Stefan!
Tysta tankar 