Vilket SET!!!!!!?

Kaliber granskar åter ämnet “livskunskap” och upptäcker stora problem med de metoder (läs SET) som marknadsförs som evidensbaserade.

Länk

Åsa Bartholdson skräder inte orden i programmet och i Sydsvenskan lämnar inte MarieLouise Samuelsson sten på sten (länk) svd, Zoran summerar

Jag önskar att min kollega Camilla Löf hade haft bättre tur med timingen av sitt avhandlingsarbete. Nu hittar jag en gammal text och anar att det finns fler dimensioner av det här fenomenet att blottlägga . (Länk) Förhållandet mellan forskning och journalistik fascinerar mig.

Antagligen finns det många andra metoder som förtjänar att granskas. Bakom den vänliga ansatsen att stödja barns utveckling döljer sig ibland otäcka mönster av kontroll och normativitet. Dokumentation är inte alltid så oskyldigt som det kan tyckas. Beskrivningen innebär  en maktutövning och pedagogens tolkningsföreträde är ett moraliskt dilemma.

Vem undersöker RUS?

Den ignorante betygsdebattören

Just när det är som allra mest spännande går jag och tappar intresset. Socialdemokraternas uppgörelse med alliansen gäspar jag åt och vänsterns besvikelse över sveket känns ganska avslaget. Som tur är bevakar Christermagister frågan och han gör det som vanligt bra.

Länk

Christer har dessutom börjat sälja kläder (inte klänningen ovan) och jag hoppas att tröjan med texten Relationspedagog blir årets julklapp.

Allvarligt talat har jag tre invändningar mot betyg

1) Jag förstår inte alltid kriterierna

2) Min förståelse är ofta annorlunda än barnets/studentens

3) Jag riskerar ibland att ha ett bristfälligt underlag för bedömning

Nu vet jag att det är min skyldighet att sätta betyg och att det hör till professionen att skaffa sig ett stabilt underlag. För en del kolleger tycks detaljerade matriser vara lösningen på de tekniska svårigheterna att garantera rättvis betygssättning. Jag menar nog att de här textmassorna skapar andra problem.

Kriterieryttare tycker jag är ett bra ord.

Jag lider av fläckvis lättsinne.

DNSvDSydsvenskanBetygsuppgörelse backas av lärarförbundNya betyg får blandade omdömen,
S låter sig påverkas av vad SD tycker,

En darwinistisk syn på skönhet


Studenterna brottas med svåra begrepp som kultur och estetik i en kurs som utmanar en del av skolans traditionella kunskapssyn. Vi ser en film om Bifrostskolan och en vanlig reaktion är ungefär:
– Jo det verkar trevligt, men hur går det med målen?

Tanken på att kultur skulle kunna ha ett eget värde är svår att fånga i ord och många tycks vara fast i en instrumentell världsbild där vi använder kultur för att uppnå något syfte. Barnen sjunger för att träna språket och ritar för att utveckla motoriken.

Anders B Westin tipsar om en film som beskriver en darwinistisk syn på skönhet. Det skulle vara spännande att möta någon annan teori från studenterna än Vygotskij! Jag är inte säker på att mina kolleger uppskattar den här TED-filmen, som antagligen kategoriseras som biologistisk eller något ännu värre!

Världens bästa sångbok?

Jag gick i skolan på 60-talet och hade världen bästa sångbok i lågstadiet. Lennart Hellsings visor öppnade fönstret mot fantasin och jag vet inte vem jag vore utan de här upplevelserna.

För mig finns bara en konkurrent om titeln och det är Alice Tegners Nu ska vi sjunga. Jag tror den har tryckts i 42 upplagor och Elsa Beskows illustrationer är fortfarande fantastiska i sin sofistikerade enkelhet.

Så, förlåt Gullan Bornemark, Astrid Lindgren, Mamma Mu, Mora träsk, förlaget Lutfisken och alla andra som har gjort sångböcker därefter. Ni spelar i en annan division.

Barnen och badvattnet

Den lärarutbildning som startade 2001 bars upp av en övertygelse om att läraryrket har en gemensam kunskapsbas. Examensordningen från 2007 beskriver det så här:

För lärarexamen ska studenten

• visa sådan kunskap i ämnen eller inom ämnesområden som krävs för den verksamhet som utbildningen avser, inbegripet kunskap om ämnets eller ämnesområdets vetenskapliga grund, och om relevanta metoder inom verksamheten samt visa insikt om aktuella forskningsfrågor,

• visa kunskap om lärande och undervisning,

• visa kunskap om läs- och skrivinlärningens och matematikens betydelse för barns och elevers kunskapsutveckling

• visa kunskap om betydelsen av ett jämställdhetsperspektiv i den pedagogiska verksamheten och vid presentation av ämnesstoffet.

För undervisning och annan pedagogisk verksamhet i förskola, förskoleklass och grundskolans tidigare år skall studenten dessutom

• visa mycket god kunskap i läs- och skrivinlärning och i grundläggande matematikinlärning.

•För undervisning i grundskolan och i gymnasieskolan skall studenten dessutom

• visa mycket god kunskap i att analysera och bedöma elevers kunskapsutveckling samt god kunskap i betygssättning.

Det finns alltså goda förutsättningar för ett meningsfullt samtal mellan olika yrkesgrupper. Idag har jag varit seminarieledare för en fortbildning för handledare. Ämnet är bedömning av lärarstudenter och vi brottas med betygskriterier och matriser som ska beskriva nivåer i  studentens så kallade “progression”. Det är inte mitt favoritord.

Till hösten startar en ny lärarutbildning som betonar olikheterna mellan lärare för olika åldersgrupper. Jag är orolig för att visionen om en gemensam syn på barns utveckling slarvas bort i den här förändringen. Den som säger “0-16-perspektiv” avslöjar sig som hopplöst omodern.

CC

 

Lusten att förstå

Debatten om fakta i geografiundervisningen var tröttande. Diskussionen om skolstarten och läsinlärning var också olustig eftersom den undvek grundfrågorna om vad det är för kunskaper vi vill att barnen ska utveckla.

På kunskapskanalen svalkar jag mig med att lyssna på Peter Gärdenfors som presenterar sin nya bok Lusten att förstå. Visdomen flödar och kritiken om att lärarutbildningarna slarvar med kognitionsteorier är rättvis och gör ganska ont.

Snart kommer nog att programmet att vara tillgängligt på nätet.

Som avslutning får Gärdenfors svara på frågan om vem han helst vill ska läsa hans bok…



Två tummar i samma näsborre?

Gårdagens diskussion om innehållet i förskoleklassen var rätt tuff men idag är jag lugn och snäll.

Länk till tidigare blogginlägg

Bandet mellan Fp och LR knyts allt starkare.

DN, Svd

För tio år  sedan gjorde jag två filmer om hur förskolor jobbar med språkutveckling och tidig läs- och skrivlek. Därför gör det extra ont att läsa Fjelkners försök att monopolisera frågan åt sina medlemmar – de så kallade “riktiga lågstadielärarna”.

Tidig läs- och skrivlek


Ännu tidigare läs- och skrivlek

Var står Nyamko Sabuni?

Och Ylva Johansson? Var det så här du tänkte när förskoleklassen infördes?

“Riktiga lärare – d.v.s. lågstadielärare”

Metta Fjelkner och LR fortsätter sina attacker mot landets förskollärare. På morgonnyheterna presenteras förslaget om tidigare skolstart och förskoleklassen blir då ett första obligatoriskt skolår. Ibland önskar jag att ordförande Fjelkner tog ut foten ur munnen och inser att förskollärare har lärarexamen. (GP)

Zoran sprider myter om förskollärare som lär ut bokstäver på fel sätt. Fram med de gamla skrivböckerna igen. Uppifrån och ner, uppifrån och ner.

Samtidigt ligger retoriken väl i linje med utbildningsministerns kunskapssyn och alliansen mellan LR och Fp är skrämmande stark.

Förslaget strider mot internationell forskning och Sven Perssons sammanställning ger goda argument för att inte delta i tramset. Länk till SOU

Annekteringen av barndomen fortsätter och de grumliga fackliga motiven (att skapa arbetstillfällen för medlemmarna) blir allt mer obehagliga. Vem står upp för leken idag?

Rättelse: Citatet i rubriken kommer från Nyhetsmorgon och är redaktionens tolkning av texten:
“Men viktigast är att barnen och eleverna tidigt får möta fler riktiga lågstadielärare som vet hur man lär ut och hjälper eleverna rätt”

Jag undrar om Fjelkner vet att det är ganska länge sedan det utbildades “lågstadielärare” i Sverige. “Riktiga lågstadielärare” vet jag inte ens vad det är.

Nu lämnar vi den Gutenbergska parentesen

Jag läser en text i Huffington post som beskriver baksidan av vår fixering vid den skrivna texten. Kanske är blinda och dyslektiker bättre lyssnare. (Länk)

A group of Danish academics say we are passing through the other side of what they wonderfully call theGutenberg Parenthesis, leaving the structured, serial, permanent, authored, controlled era of text and returning, perhaps, to what came before the press: a time when communication and content cross, when process dominates product, when knowledge is distributed by people passing it around, when we remix it along the way, when we are more oral and aural.

Som lärareutbildare sorterar vi studenter utifrån deras färdigheter inom läsande och skrivande. Kanske är det dags att i högre grad fokusera på lyssnandets och samtalets konst?