När högskolan ska lära ut nätetik…

  

Jag är lite förvånad över att Lärarnas tidning tar in den här oblyga självreklamen för Jörgen Lundälvs bok. Dessutom tycker jag att råden är banala (mer etik och reflektion). Trots de goda avsikterna riskerar den här typen av texter att motverka sitt syfte.

Enligt mig lär man sig att hantera de här komplexa frågorna genom att deltaga. Ett bra sätt är att moderera forum. I min sociokulturella värld uppfostrar vi varandra.

I Lundälvs text är medier ett problem som ska hanteras. Kanske erbjuder regeletiken och tidigare rättsfall någon form av lösning? Jag hade önskat ett mindre moraliserande och alarmistiskt anslag.

Förskolan.se är en bra plats att träna på.
Uppdatering – jag kollar innehållsförteckningen. Det ser spännande ut. Jag kanske måste läsa boken.

Normkritik?

Jag ska vara med i en debatt om normkritik och funderar om den här artikeln skulle kunna vara en ingång. Hur styrda är vi av myten om det perfekta barnet?

Länk

Familjelegenden påstår att jag vid tre års ålder ska ha slängt mig skrikande på affärsgolvet. Min farmor lär ha sagt:

 – Honom blir det synd om.

  

Långt och läsvärt

Jag inser att den här diskussionen är polariserande och riskerar att gräva ytterligare skyttegravar i könskriget. Men texten är välskriven och argumenten underbyggda.

Vi behöver tala om pojkars skolprestationer.

Om relationer i läraryrket

https://twitter.com/lilianvarnander/status/603436366073090048

Jag tänker mycket på relationen, undervisningen och lärandet. Dessutom funderar jag på konceptet ‘didaktisk design’. Sedan några veckor provar jag begreppets innebörd på min praktik. Ser vi på läraruppdraget som att didaktiskt designa lärande så är jag, jag själv, mitt främsta verktyg för att skapa. Det är förmodligen omöjligt att göra det här jobbet riktigt bra utan bjuda på sig själv i någon mån. Alla behöver inte vara bekväma i att dela alla aspekter av sig själv. (Kanske är det rent av självklart att vi sparar de delar som inte tjänar lärandets och skolans syften?) Det hindrar mig inte från insikten (eller snarare påminnelsen) att jag är mitt egna främsta undervisningsverktyg.

just så. Låt dagen börja.

Förskolan som könsneutral arbetsplats?

  

  

Jag inser att många förskollärare tycker om att få presenter. Det är vackert med bevis på uppskattning och mycket grundläggande för mänskligt samspel.

När några män ställer kritiska frågor blir det dålig stämning. Handlar det om svag könsidentitet eller vacklande yrkesroll som gör att vi tvekar inför benämningen “fröken”? Jag tror inte det.

Antagligen är det här smycket inspirerat av tröjor och muggar med texter om “världens bästa Mormor/Farmor”. Just den relationen är svår att överföra till förskolan. Vi bör inte sträva efter att vara “världens bästa fröken”. Jag hoppas att de flesta pedagoger nöjer sig med att vara delar av ett “riktigt bra arbetslag där alla kompetenser tas tillvara”.

Vem satsar på den presentidén?