Idag har jag har försökt handleda 25 blivande lärare inför deras första examinationuppgift som är en sammanfattning av kursens olika moment. Det är en hemtenta och de har haft nio veckor på sig att fundera över frågorna. En stor del av studenterna kommer direkt från gymnasiet och vi försöker övertyga dem om att det är stor skillnad gentemot högskolevärlden där kraven sägs vara helt annorlunda.

Jag tror att frågorna är lagom utmanande och ställer ganska höga krav på eget tänkande – samtidigt ska den här texten vara ett första steg mot det som ska bli deras examensarbete om tre år. Studenterna förväntas anpassa sig till det som vi lärare kallar akademiskt skrivande med allt vad det innebär av formalia och referenshantering. En positiv beskrivning är att vi försöker lära dem reflektionens och argumentationens ädla konst.

Uppgiften handlar delvis om vilka faktorer som styr barns utveckling och klasstillhörighetens betydelse för lärandet utifrån begreppet “En skola för alla”.

23 av 25 studenter är de första i sin familj som läser på högskola.  Det betyder att de inte kan gå till sina föräldrar och be om hjälp när det kör ihop sig. Plötsligt förstår jag att Malmö högskolas ambition med breddad intagning faktiskt innebär att vi möter studenter utan studietradition. Det är en stor utmaning att bereda plats för deras erfarenheter inom högskolan ramar. Många kommer med underliga frågor som:
– Får man skriva “jag”?
– Får man tänka själv?
– Måste man använda svåra ord?

Jag inser att vi har lyckats skrämma upp studenterna rejält och att en stor del av deras energi går åt till att försöka förstå vad som är tillåtet.

Vill jag vara en del av den här disciplineringen? Mina försök att förklara begreppet “dold läroplan” blir obehagligt självironiska när jag tänker på vad det är vi utsätter studenterna för. Jag vill gärna tro att sorteringen av studenterna är nödvändig för att bevara läraryrkets status – men innerst inne är jag orolig över att det är fel studenter vi sorterar bort.

I min mardröm belönar vi de lydiga som lyckas låtsas att de tänker självständigt – på våra villkor.

I en tidigare tråd diskuterade vi betydelsen av föräldrarnas utbildning när det gäller barns prestation i matematik i årskurs tre. Mitt antagande är att detsamma gäller för högskolestudier. Plötsligt ser jag vilket stort äventyr en klassresa egentligen är.