Jag slöade framför teveprogrammet Världens barn och drabbades av Hans Roslings beskrivning av världens utveckling. Tyvärr finns inget svenskspråkigt klipp men jag hittade en länk på youtube.
Numera är jag obotlig optimist och älskar statistik som redskap för att tydliggöra förändringar. Följ bubblornas vandring över fältet!
Länk till Hans blogg Gapminder
Björklund har firat triumfer genom att skylla alla problem i svensk skola på det socialdemokratiska regeringsinnehavet.
Nu försöker Carin Jämtin upprepa bedriften på lokalplanet genom att anklaga den borgerliga kommunledningen för missförhållandena i Stockholms skolor.
På politikerspråk kanske det kallas “att utkräva ansvar” men från mitt perspektiv är det en sällsynt idélös text som publiceras i Svenska dagbladet. Skulle detta vara alternativet till Björklunderiet?
I en ambitiös genomgång presenterar Skolverket en undersökning vad det är som avgör barns skolprestationer.
Effekten av de förändringar som rapporten belyser är att skolan blivit allt mindre likvärdig. Stöd från hemmet har fått större betydelse för elevernas möjligheter att nå bra resultat eftersom skolan blivit sämre på att kompensera för elevers sociala bakgrund och olika förutsättningar.
Den kompensatoriska strategin är en riskabel väg att uppnå likvärdighet och rapporten pekar på svårigheterna med att förena kontroll och frihet. Men är det verkligen en väl underbyggd slutsats att “skolan blivit sämre på att kompensera”?
Det kan finnas en rad andra förklaringar – tänk om det är skillnaderna mellan barnens uppväxtvillkor som har ökat? Bilden av skolan som den stora problemlösaren verkar inte problematiseras, men jag har bara läst sammanfattningen.
Det finns anledning att återkomma i frågan.
Det är en svår fråga och min rädsla för att framstå som fördomsfull styrde länge mina tankar. Sara Azmeh Rasmussen beskriver problemet och jag inser att det är skönt att få sin världsbild formulerad av någon annan.
Medan jag och de flesta andra är synliga, blir kvinnan innanför niqaben osynlig, identitetslös. För identitet är inte ett namn på ett ID-kort, inte heller en kulturell och politisk markering. Identitet förmedlas till klasskamrater, kollegor och andra genom ansiktet och kroppshållningen. När människor är dolda men samtidigt närvarande, leder det till orimliga påfrestningar och ett obehagligt psykologiskt klimat i skol- och arbetsmiljön.
Niqab skapar utan tvivel en ohållbar situation i skolor och på arbetsplatser, där åtskillnaden, som ju är avsikten med plagget, blir en barriär mellan bäraren och omvärlden. Den täckta kvinnan är frånvarande och samtidigt närvarande, hon reser en mur mellan sig och världen, och kräver samtidigt att bli behandlad som en fullvärdig individ och att bli inkluderad i gemenskapen.
Det är svårt att tänka sig många yrken som kan utövas på ett professionellt sätt med ansiktet dolt. Men arbete inom barnomsorg ställer än högre krav på kommunikation och förmedling av värden. Om religiös tro får någon att leva i en paradox, att befinna sig fysiskt i samhället, men samtidigt söka en symbolisk isolation, kan inte denna dubbelhet bli andra medborgares ansvar.
De praktiska och yrkesmässiga argumenten är nog för att rättfärdiga ett förbud mot ansiktsslöjor i vissa offentliga rum. Men den principiella sidan av saken är väl så viktig, och den handlar om den demokratiska paradoxen och toleransens gränser.
Hur hårt kan vi spänna den elastiska toleransen innan den brister?
Kanske är det viktigt att förstå var gränserna för toleransen går? Det är ingen mänsklig rättighet att bli lärare och när Alias rättighet att välja yrke krockar med mina tankar om att män och kvinnor ska kunna arbeta tillsammans – ja då tar jag ställning för den senare principen. Den är överordnad andra hänsynstaganden.
Det ögat möter
Detta trodde jag inte skulle ske. Men erbjudandet från förlaget Bakhåll är alldeles för bra för att låta bli och jag ingår numera i något som kallas kärntruppen.
I det generösa introduktionspaketet ingår bland annat en introduktion till Kafkas författarskap som är lysande.
Kanske är det den klassiska novellen Förvandlingen som känns mest drabbande. Jag går och lägger mig som en ganska engagerad och kreativ universitetsadjunkt och vaknar som – en skalbagge?
Antagligen kommer jag att läsa om de samlade skrifterna i den nyöversättning som har fått lysande kritik.
Det känns bra att kunna sätta ord på den ansträngda situationen inom lärarutbildningen och Kafka är alltid aktuell. Och fruktansvärt rolig!
Jag läser på Skolporten om en ny avhandling av Joakim Krantz som diskuterar den politiska styrningen av Lärarutbildningen:
Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?
– I botten av den här kritiken ligger en politisk misstro mot lärare och lärarutbildare och de anspråk som riktas mot dem går ut på att de ska uppvisa engagemang och lojalitet mot den politiska styrningen. Lärarna måste hela tiden visa på effekter och resultat, vilket leder till att deras professionella självständighet begränsas. I de självutvärderingar som lärarutbildningen gör ligger hotet om att förlora examensrätten och skvalpar. Det blir väldigt tydligt att myndigheterna använder examensrätten som ett maktmedel och det här leder till att självutvärderingarna mer handlar om att visa sig duktig än att hitta vägar till utveckling.
Tack Annika för tipset
Diskussionen om akademiskt språk och vetenskaplighet känns lite instängd när jag öppnar Pedagogiska magasinets senaste nummer om Kvalitet – mönster eller monster?
Sven-Eric Liedmans artikel sätter nivån och jag vill gärna diskutera vidare här!
Vad är kvalitet?
Annars har jag bråda dagar och hinner antagligen inte fira besökare nummer 200.000. Men om det blir du – ta gärna en skärmdump och maila mig mats.olsson(snabel-a)mah.se.
Kanske hittar jag på något pris – det är populärt med tävlingar.
Uppdatering: Nedanstående skrev jag för två år sedan. På söndag börjar teveserien Mannen under trappan (Sydsvenskan) som bygger på en bok jag plågade mig själv och omgivningen med när den kom ut. Nu är jag full av förväntan och hoppas att det kan bli spännande diskussion om manlighet, civilisation och klasstillhörighet. Jonas Karlsson tror jag är ett bra val till huvudrollen. Missa inte!
Gammalt inlägg:
Jag ser att Marie Hermansson har skrivit en ny bok Svampkungens son. Anmälarna tycks vara osäkra på hur den ska tolkas och vilken genre som den tillhör. Är det saga, fiktion – eller något mer verklighetsnära? Vi läsare är bekväma varelser och vill gärna veta hur mycket vi ska våga tro på berättelsen och hur mycket tvivel vi ska utsätta texten för. Jag blir nyfiken.
Hennes förra bok Mannen under trappan har förföljt mig sedan förra året och jag trakasserade länge min omgivning med famlande tolkningsförsök.
Huvudpersonen är en faderslös kommuntjänsteman med arbetarbakgrund som flyttar in i ett hus tillsammans med sin vackra konstnärliga medelklasshustru och sitt barn. Den vardagliga tonen i berättelsen ersätts av ett mardrömslikt tillstånd där en trolliknande figur som bor under trappan hotar att ta över hans liv, hans fru och hans barn. Slutet ska inte avslöjas – måste läsas!
Kanske handlar berättelsen om anpassningens pris och hur det är att förlora sig själv. Vem är mannen under trappan? En verklig figur? En dröm? En projektion?
Jag vet bara att historien inte vill släppa taget om mig och att jag ofta funderar över faran med att tappa kontakten med sitt ursprung. Kanske är berättelsen alltför biologistisk för att passa in i en likhetsfeministisk diskurs och det går nog att hitta essentialistiska och manlighetsromantiska drag som blockerar läsningen. Korsningen mellan klass och genus komplicerar en normativ tolkning.
För mig är Robert Blys Järn Hans fortfarande en inspirerande bok – trots att resultatet delvis blev en lite fjompig amerikansk mansrörelse där män försökte hitta sig själv genom att banka på stubbar i skogen.
Jag trodde att den boken tillsammans med Susan Faludis Ställd skulle färga debatten om manlighet. I Sverige är det som om de inte har funnits. Fel budskap i fel tid? Försoning och förståelse passade inte in i 90-talets militanta feminism. Det skulle helst vara klara fronter och tydliga syndabockar.
I postmodernismen dekonstruerar vi allt som inte passar oss. Tanken på att det går att förlora sig själv bygger på att vi vågar tänka oss något som vi kallar “själv”. Något verkligt och (håll i er!!!) något naturligt.
Och nu fick jag bita mig själv i tummen för att inte använda distanserande ironiska “”-tecken.
Andra bloggar om: Normativitet, Estetiska processer, Genus, jämställdhet, Personligt, natur, Politik, Faludi, Bly
Det manliga nätverket på Lärarutbildningen fortsätter att träffas. Igår diskuterade vi könsmaktsordning och genuspedagogik. En mild tolkning av samtalet är att vi inte är helt överens i alla frågor. Nästa gång ska Fredrik försöka övertyga oss om att “rättvisa övervinner allt”.
Ett nätverk är en skör organisation och just nu är det viktigaste att de som kommer upplever träffarna som meningsfulla. På sikt kan vi gripa oss an de stora frågorna:
Läs mer på (länk)
Det var bättre förr. Då såg svenska folket samma teveprogram och skrattade åt samma skämt. Störst av de stora var Lennart Hyland och i ett historiskt program medverkade statsminister Tage Erlander. Jag tror att det var första gången som en politiker drog ett skämt i teve och reaktionerna blev starka.
Tage Erlander
Missa inte ett stycke tevehistoria: Länk öppnas i nytt fönster.
Min lille vän skrattar fortfarande åt fräckisen om prästen som tog med sig pistolen upp i predikstolen och jag tycker det är något skolpolitiskt rörande med föräldrarnas omtanke om lille Tage:
– Akta pöjk, han ska köstes på!
Tysta tankar 