“Bäst i klassen” – ny tid den 11/2!

Länk till inbjudan

Utbildningsväsendet håller andan.  Torsdagen den 11/2 ska regeringen enligt ryktet presentera propositionen till ny lärarutbildning. Efter många förseningar är det alltså dags att avslöja innehållet i det förslag som Jan Björklund menar ska rädda svensk skola undan sotdöden. Utredningen har omgärdats av stort hemlighetsmakeri och läckorna har varit få.

Titeln på propositionen lär dock vara svårslagen i sin pompösa elitism och ofrivilliga komik:
“BÄST I KLASSEN”

Proposition (länk till ärendeförteckning)
Bäst i klassen – en ny lärarutbildning
U2008/7973, 8277/UH
U2010/549/UH m.fl.

"Bäst i Klassen"

"Bäst i Klassen"

Tänk att döpa en proposition efter sig själv! (Länk)

Jag försöker navigera på riksdagens och regeringens hemsida för att hitta några detaljer om formerna för presentationerna. När det gäller tillgänglighet och uppdatering blir betyget lågt. Björklunds tre pressekreterare kanske har annat att sköta? (Länk)

Uppdatering

Svd 1, 2

Ge mig ett break!

Fredric från manliga nätverket i Borås tipsar om norskt jämställdhetsarbete. Menn i Barnehage tycks ha hittat en form av rekrytering som uppskattas av statsmakterna.

Länk till Mib:s hemsida

Bästa filmen

I Sverige menar delegationerna för jämställdhet i skola och förskola att riktade satsningar skapar skuldkänslor hos kvinnliga pedagoger. Det tror inte jag.

“Barnen gör allt det som vi vuxna har slutat med”

Personligt och privat igen!

Anders Mildner skriver om den svåra gränsen mellan privat och offentligt rum i sociala medier. (länk) Det moderata bajsskämtet på Facebook kanske inte är det bästa exemplet på humor vänner emellan, men jag delar  oron inför en ängslig värld där alla ord vägs på guldvåg.

På kultursidorna rasar just nu en debatt om det offentliga rummets gränser, efter att det blivit allt vanligare att snabbt utkastade statusrader används som nyheter av journalister. Och på nyhetssidorna skrivs det om människor som får kicken från sina jobb för att de har haft på sig mössor med ironiska texter. Det är inte längre självklart var det offentliga rummet slutar och det privata tar vid. Men en värld som konsekvent håller skämten mot oss och ständigt förordar det spelade, känslotomma och pr-mässiga allvaret kommer inte bara att bli väldigt tråkig, utan faktiskt också sämre att leva i.

För några veckor sedan ställde jag en fråga om gränsen mellan personligt och privat i läraryrket. (länk) Resultatet antyder att de svarande är starkt oeniga huruvida detta är en svår fråga. Forskningsmässigt gör detta att frågeställningen blir i-n-t-r-e-s-s-a-n-t.

Är det i skrattet vi visar vem vi verkligen är?

Klasspedagoger?

Niklas Orrenius intervjuar Tobias Krantz om obalans i den akademiska världen.

Länk

Problemet med för få kvinnliga professorer ska lösas genom fasta tjänster. Krantz säger klokt:

– De flesta av oss tror att män och kvinnor är ungefär lika begåvade. Då sticker det i ögonen att bara 18 procent av professorerna är kvinnor och att – ännu allvarligare – att bara 25 procent bland nyrekryterade professorer är kvinnor.

På samma sätt tror jag att det finns ungefär lika många begåvade barn till lågutbildade som högutbildade föräldrar. Ministern tar upp några exempel på hur regeringen vill bryta social snedrekrytering:

Tobias Krantz hoppas att studiemedelshöjningen – 430 kronor extra per månad från årsskiftet – ska få fler att plugga vidare.

– Vi höjer dessutom fribeloppet, vilket gör att man kan arbeta vid sidan av studierna. Det är en viktig del i att motverka den sociala snedrekryteringen.

Jag funderar över om det är möjligt att arbeta med motsvarigheter till genuspedagoger och föreslår en satsning på klasspedagoger. En del detaljer återstår att finslipa och jag ser vissa etiska problem med den här formen av social ingenjörskonst.

När det gäller frågan om jämställdhet i Högskolan och skolan hänvisar Krantz till de två delegationerna DJ och DEJA som arbetar med frågorna. Eftersom lärarutbildningen inte är ministerns bord ska jag inte plåga honom med frågor om könsbalans i skola och förskola, men när delegationerna kritiserar arbetet för att öka andelen män i skolan för att bedrivas utifrån särartstänkande och dessutom anklagar männen för att ge kvinnorna skuldkänslor – går det inte att ställa samma fråga till ministern?

Vad är det kvinnorna förväntas bidra med?

Är den akademiska världen ett ointagligt torn?

Är den akademiska världen ett ointagligt torn?

Jämställdhet i lärarutbildningen?

Jag försöker ta mig in i dokumentationen från den konferens som ordnades av DJ och DEJA i December.

  • Här hittar du minnesanteckningar från konferensen.
  • Här hittar du bilderna som professor Inga Wernersson använde.
  • Här hittar du bilderna som Mia Heikkilä använde.
  • Här hittar du bilderna som Thomas Furusten använde.
  • Här hittar du bilderna som Pia Sandvik Wiklund använde.

Från Pia Sandvik Wiklunds PPT lånar jag sammanfattningen av insatserna (gjord av Mia Heikkilä och Anneli Häyrén Weinestål)

  1. •Heterogen bild av jämställdhetsinsatserna på svenska lärosäten
  2. •Lite samverkan mellan lärosätena
  3. •Få jämställdhetsinsatser kan kopplas till de nationella jämställdhetsmålen
  4. •Feministisk teori, genusteori samt kritisk mansforskning saknas generellt som uttalat perspektiv i insatserna
  5. •Insatserna är ofta bristfälligt dokumenterade
  6. •Utbildningsinsatser är den vanligaste åtgärden för att främja jämställdhet
  7. •Långsiktiga insatser för att motverka stereotypa studieval är svåra att hitta
  8. •Redovisade insatser som gäller lärarutbildningen saknas nästan helt

Jag har stora förväntningar på att den nationella konferensen för manliga nätverk på lärarutbildningar den 21/10 ska råda bot på punkterna 1, 2, 3, 5, 6, 7 och 8.

Punkt nummer fyra är mer svårtolkad. Vad är det för specifik feministisk teori, genusteori och kritisk mansforskning som efterfrågas? Hur kritisk måste mansforskningen vara? I min värld är det en självklarhet att all forskning är kritisk. (Finns “kritisk kvinnoforskning”?)

Vilka andra teoribildningar är möjliga att använda för att uppnå målen? Jag saknar ett normkritiskt perspektiv och efterlyser en självkritisk granskning av landets lärarutbildningar som könskodade miljöer.

Rekryteringsarbetet i Linköping kritiseras i en rapport (Heikkilä & Häyrén Weinestål) för att vara präglat av särartstänkande:

  • Män har ett särskilt bidrag att ge till skolan – Vilket är det?
  • Kan få inverkan som indirekt skuldbeläggande på kvinnorna i skolan (se bl.a. Gannerud, 2001, Lahelma, 2009)
  • Behöver diskuteras! Vad är det männen bidrar med i skolan som kvinnorna saknar?

Den här diskussionen ser jag fram emot. I vilken form är den tänkt att föras? Vilka initiativ har tagits? Vilka risker tar de som utmanar den rådande likhetsfeministiska diskursen?

Jan Björklund tycks hysa stora förhoppningar på männen som ordningsskapare och prestationshöjare hos pojkarna. Delar delegationen dessa tankar?

Gymnasieval och konserverad gröt

När jag lämnar min arbetsplats är ljusgården fylld av färgglada affischer och i hörsalen spelar Idol-Calle Walkin in memphis inför förväntansfulla ungdomar. Det är Thoréns gymnasium (absolut ingen länk!) som använder en del av sin reklambudget på 400.000 för att locka framtida elever.
Länk
Jag känner mig gammal och gnällig. Nu räcker det inte med gratispennor och T-shirt. Dagens ungdomar frestas med bärbara datorer. I stället för kvotering kanske det vore läge att dela ut Ferraribilar till dem som söker tekniska linjer? Se där en lösning på samhällets problem!

I samma tidning (länk) läser jag också i en spaning av Emma Leijnse om vad skolan belastar budgeten med  i olika kommuner. Dessutom finns ett nytt sätt att mäta effektivitet:
– Vad kostar varje betygspoäng per elev?

Jag tänker att denna företagsekonomiska modell är ganska riskabel. Betyg som avkastning på insatt kapital? Okej – jag behöver nog bara vänja mig vid den krassa tanken på att barn är investeringsobjekt med hög eller låg lönsamhetsgrad.

Min favoritgenuspedagog Anna

Sydsvenskan toppar (?) sin serie om skolan med ett spännande och nyanserat samtal om pojkars och flickors skolprestationer. Jag njuter av att teorier prövas och att barnen får komma till tals. Bilden av invandrare som problembärare får sig också en nyttig knäck.

Länk

Varför har tjejer bättre betyg än killar?
Daniel: Killar får lättare plugghäststämpel på sig. Killar ska hänga med kompisar istället. Fast just i vår klass finns det en del killar med bra betyg.

Florence: Om en tjej får IG får hon en massa uppmärksamhet på ett negativt sätt, men för en kille är det helt normalt.

Daniel: Tjejer som har en massa IG ses som slarviga. En tjej ska vara fin och ha en massa MVG, tycker många.

Anna: Det finns en massa olika teorier. Om den duktiga ambitiösa flickan, om antiskolpojken som tycker det är omanligt att plugga. Eller att det undervisningssätt man har i skolan passar pojkar sämre. Men det finns väldigt lite forskning på området och inte så mycket är säkert. En sak vet man i alla fall, och det är att pojkar lägger ner mindre tid än flickor på läxläsning.

I den avslutande faktarutan presenteras utbildningministerns förenklade analys:

Katedern ska rädda killarna

Skolan har på senare år gått i riktning mot mer eget arbete och eget ansvar. Flickor är i genomsnitt mognare och klarar bättre av den undervisningsformen, medan en större grupp pojkar slappar.

Det är Jan Björklunds analys av betygsskillnaderna mellan könen. Botemedel: mer katederundervisning.
– Den pedagogiska förändringen i skolans arbetssätt är boven i dramat. Då krävs det mer lärarledd undervisning. Detta är djupt kontroversiellt och många tycker tvärtom, men jag är övertygad om att det är så, säger han.

Jag är rädd att de sedvanliga haveristerna i kommentarsfältet kommer att hålla med honom. “Populism” är ett väldigt milt ord.

Tjejer som stötdämpare?

Tjejer som stötdämpare?

Förutsägbara DN

DN fortsätter att svansa efter Björklund, hylla Skolinspektionen och svartmåla lärarutbildningen. Ändå lyckas de säga något om villkoren för skolan innan ideologin tar över:

Anslagen per elev varierar mycket mellan kommunerna, men det är inte så att dyrast är duktigast. Tvärtom kännetecknas de kommuner vars elever gör bäst ifrån sig av relativt små skolbudgetar.

Inom en kommun arbetar skolorna olika: några kör årshomogena klasser, andra arbetar åldersblandat åtminstone upp till och med mellanstadiet. Inom en och samma skola kan undervisningen skilja sig betydligt mellan arbetslagen för att de har olika pedagogiska preferenser. Det ena gänget avfärdar det andra som flummare, det andra gänget avfärdar det första för katederundervisning och årtalsexercis.

Ledaren avslutas med en patetisk passus om förväntningarnas betydelse. Sådan är liberalismen.

Efter inspektionen - förstora!

Efter inspektionen - förstora!

Krönikör som renoveringsobjekt

Federico Rodriguez Moreno skriver en krönika i lördagens Sydsvenska ( länk) med rubriken Manligheten som renoveringsobjekt. Jag tycker mig känna igen argumentationen. Eftersom över 80% av våldsbrotten i Malmö begås av män behöver vi renovera något som Federico med utsökt vaghet kallar “manligheten”.

Jag gissar att 99 procent av männen inte begår våldsbrott och häpnar över det tvärsäkra hoppet från statistiska fakta till generella påståenden om vad som är problemets lösning.

Jag gissar också att det skulle vara möjligt att vaska fram andra grupper som är överrepresenterade i statistiken – men att förslagen till åtgärder lätt skulle beskrivas som fördomsfulla. Ingen krönikör skulle våga skriva att nu måste vi verkligen renovera invandrare, dyslektiker, barn till ensamstående, förortsboende eller rent av hela arbetarklassen.

Men jag ser fram emot att följa Federicos renoveringsarbete. Vilka delar av den egna manligheten tänker han angripa. Finns det några rostiga balkar som behöver bytas ut? Hur ser handlingsplanen ut?

"brottsligt beteende kan förstärka den manliga identiteten"

"brottsligt beteende kan förstärka den manliga identiteten"