Flodströms kritik – äntligen!

HSV:s chef Anders Flodström är bekymrad över det förslagna sättet att mäta kvalitet.
länk HSV, Svd

Resultat = självständiga arbeten
Ett nytt kvalitetssystem ska införas för att höja kvaliteten på utbildningarna vid universitet och högskolor. Vi vet, efter regeringens presentation av en skiss till det nya kvalitetssystemet, att resultat inte betyder att utbildningarnas kvalitet ska granskas och bedömas. Istället ska systemet granska det man kallar resultat. Med detta menar man hur bra studenterna lyckas med sina självständiga arbeten. Ett resultatmått som motsvarar en mycket begränsad del av utbildningarna och som för många professionsutbildningar, t.ex. vård- och lärarutbildningar, inte alls speglar de professionskunskaper som behövs för att i framtiden verkligen kunna utöva sitt yrke. Utbildningarnas helhet, innehåll, nivå, progression och hur studenterna examineras ska överhuvudtaget inte granskas i det nya systemet.

Spelar det någon roll hur man mäter kvalitet? Vad innebär detta för utbildningarnas innehåll och studentgruppernas sammansättning?

För utbildningarna/lärosätena kommer att gälla att studenternas socioekonomiska bakgrund kommer att spela stor roll för vad som sägs vara kvalitet och därmed för resurstilldelningen till dessa utbildningar. På de utbildningar som rekryterat studenter med högsta betyg blir sannolikt konsekvensen att de självständiga arbetena håller hög nivå utan att man för den skull kan säga att själva utbildningen hållit hög kvalitet. Trots det kommer dessa lärosäten av premieras i det föreslagna resursfördelningssystemet. Sverige överger därmed åsikten att alla akademiska utbildningar ska ge alla studenter möjlighet att utnyttja sin intellektuella och kreativa potential.

Det som förvånar mig mest är att den här diskussionen inte förs i det öppna politiska rummet. Här finns utrymme för en smaskig valdebatt om vilka läkare och lärare vi vill mötas av i framtiden.

Kanske är det sant som Plura säger – att man behöver mikroskop för att upptäcka skillnaden mellan borgerlig och socialdemokratisk utbildningspolitik.

P.S. På den gemensamma TCO-utredarbloggen (se där ett nytt ord!) ger German Bender sin syn på händelserna. Jag är glad att jag är med i Lärarförbundet och därmed också TCO. Frispråkiga tjänstemän är det bästa jag vet.

Länk

Uppdatering:

Kritiken utveckals av starka företrädare för högskolorna i dagens Sydsvenska. Kanske är det mer förorättade tjänstemän som förargas över arroganta politiker – men jag ser frön till något som skulle kunna vara en plattform för oppositionens politik?

Länk

Jag mötte Sven-Eric Liedman…

Jag är inte blyg. Ändå var det med en viss vördnad jag beträdde rummet där Sven-Eric Liedman diskuterade sin text Månglarna i templet (länk) under ett utbildningsvetenskapligt seminarium. Vi var åtta personer och det kändes väldigt exklusivt att få möta denne intellektuelle gigant.

Sedan 70-talet har jag läst böcker som dignar av bildning och ingen lyckas med samma självklara elegans förklara komplicerade frågor på ett någorlunda lättbegripligt sätt.

Kanske var jag tagen av stundens allvar – så här dagen efter har jag ingen aning om vad vi pratade om. Men jag var där och tror att jag lyckades stamma fram en fråga.

“Måste vi kunna alla målen utantill?”

I en Bolognaanpassad högskola är målen grundläggande för verksamheten. Vi lärare lägger ner massor av tid på att skriva mål som fångar kursens kärna och försöker hitta formuleringar som både är precisa och öppna för tolkningar. Det svåraste är kanske konsten att skriva fram progression mellan kurserna. Vi vill att utbildningen ska vara utmanande och att förväntningarna skruvas upp under utbildningen.

Det finns en uppenbar risk att denna målfokusering blir svårkommunicerad i förhållande till studenterna – även om vi ständigt tjatar om att “Det är m-å-l-e-n som är viktiga – fokusera på dem!” finns det en uppenbar risk att de använder gamla studiestrategier (Vad ska vi läsa?, Vad vill du jag ska kunna?, Hur många sidor? o.s.v…)

En tankeställare för oss lärare var den student som inför omtentamen ställde frågan:
– Måste vi kunna alla  målen utantill?

Det var inte så vi tänkte.  Frågan tvingar mig att stanna upp. Jag hör ett nödrop och anar en brist på studieteknik som gör livet på svåruthärdligt. De gamla strategierna fungerar inte och vi lärare förstår inte hur stort glappet mellan gymnasium och högskola är.

Sakta lägger båten ut från land

Sakta lägger båten ut från land - vy från biblioteket Orkanen

Bryt med Inger Enkvist

Uppdatering:

Nedanstående skrev jag för tre år sedan. Det är inte min elegantaste text och jag var nog ganska arg  över den obehagliga tonen bland kommentarerna på hemsidan. Jag läser Olle Holmbergs text på Skola och samhälle om Inger Enkvist och nickar instämmande. Den viktigaste frågan när det gäller professorn från Lund är:
– Var fick hon luft?

Är det verkligen regeringens expert som använder den här formen av billig retorik?

Länk till SOS

Ursprunglig text 8/11 2007:

I dagens Svd skriver Inger Enkvist under rubriken Bryt med flumpedagogiken. 2 . Kl. 22.35 har 258 läsare kommenterat artikeln. Texten är en uppvisning i försåtliga självklarheter och reaktionära dumheter, falska dikotomier och förrädiska generaliseringar.

david.jpg

Klassiskt bildningorgan

Samtidigt finns där en ton av sunt förnuft och enkla lösningar som gör budskapet svårt att motstå. Det var kanske bättre förr i alla fall? När påbörjades civilisationens förfall? Var det grekerna eller romarna som hade rätt förhållningssätt till barnen?

Min position är mitt i stormen. Jag möter studenter som studerar på en högskola med krav på att de ska tänka själv. De har fostrats i en skola som uppmuntrat dem att leta efter ledtrådar och reproducera kunskap. När instruktionerna inte är övertydliga eller banala menar studenterna att kursen är “luddig” eller “flummig”. Tyvärr är det ofta svaga studenter från studieovana hem som längtar efter mallar och färdiga lösningar. (Läs mer här!)Tilltron till den egna förmågan att tänka har de förlorat på vägen. Lärarna ska helst lotsa eller peka med hela handen.

Det fungerar inte när de ska ta ansvar för den egna undervisningen i en framtida lärarroll. Då måste självförtroendet finnas.

Jag anklagar Enkvist & co för att bära upp ett auktoritärt kunskapsideal. Nu försöker hon koppla samman frågan med empati, mobbning och respekt för skolan som institution. Jag ser det som ett retoriskt knep.

Allt var bättre förr – barnprogrammen till exempel!

Lärarutbildningens nya examensbeskrivningar?

Lärarutbildningsutredningen föreslår fyra skilda lärarexamina. Det betyder att fyra nya examensordningar (eller examensbeskrivningar som det nu kallas) måste skrivas fram innan kursplanearbetet kan sättas igång.

Det är ett viktigt arbete och här utövas kanske den verkliga makten över hur propositionen ska påverka landets lärarutbildningar. Gruppen verkar vara sammansatt av erfarna skolmänniskor och de flesta namnen är kompetenta och välbekanta i högskolevärlden (säger i alla fall min biträdande områdeschef)

Dock undrar jag över vem som bevakar förskoleperspektivet? Om vi ska arbeta med en särskild förskollärarexamen borde det finnas personer med tydlig förankring i förskolans tradition.

Jag letar på regeringens hemsida, men hittar inte namnen på gruppmedlemmarna. Man kan inte få allt.

Mitt liv som åsiktsmaskin

Det finns ett förslag om att göra historieundervisningen mer nutidsanknuten och relevant när det gäller att skapa förståelse för dagens samhälle. En kursplaneöversyn är aktuell och min kollega Per Eliasson är delaktig. Länk

Lundaprofessorn Dick Harrisson rasar i Expressen:


Medeltidens och den tidigmoderna
erans politiska, ekonomiska och sociala historia är minst lika väsentlig att studera, förutsatt att vi verkligen har pretentioner på att förstå nutidens samhälle. En medborgare i Sverige bör känna till hur och när riket växte fram, varför vi har kungar och drottningar, varför kulturlandskapet präglas av sockenkyrkor, varför nationsgränserna ser ut som de gör, och så vidare. Att servera allt detta som ett fait accompli till elever vars undervisning i historia begränsas till redogörelser för industrialiseringen, imperialismen och 1900-talet, samt till flummiga och relativistiska diskussioner om historiebruk, är lika vansinnigt som att ersätta undervisningen i matematik, teknik och biologi med ett par telefonnummer till supporttjänster och ägna resten av timmarna till att diskutera den övergripande synen på siffror, maskiner, människor och djur.

Jag kanske borde ha en åsikt i frågan men just nu känner jag mig en aning vilsen. Hur är det poliserna säger i USA:
– You´ve got the right to remain silent, but everything you say can, and will be used against you!

Jag frågar publiken!

Uppdatering:

Jan Björklund griper in.

Mr Darcy äter sitt eget bajs

Jag tänkte skriva något allvarligt om hur högskolevärlden förhåller sig till lärarutbildningspropositionen. Vi samlas i aulan och försöker tyda de motsägelsefulla direktiven. Utbildningsledare Anders Olsson sprider lugn och förtröstan i församlingen. Lärosätena ska söka examensrätt och det handlar om överlevnad. En del principer måste troligtvis överges för att tillfredställa de tillståndsgivande myndigheterna. De flesta av oss lämnar mötet med en känsla av tillförsikt.

Min koncentrationen är lite svävande och  jag kan inte låta bli att snegla på ett engelskt teveprogram om pinsamma husdjur. TV4 har en förmåga att plocka godbitarna.

En klen matte bekymrar sig över jättehunden Badger som inte kan låta bli att försöka sätta på (humping) ljudteknikern Vickis ben. Värre är det med den släthåriga taxen  Mr Darcy som envisas att äta upp sitt eget bajs.

Jag borde verkligen se mindre på teve. På alla hjärtans dag måste det finnas andra ämnen att skriva om.

Snabbast i klassen?

Det finns en del luckor i propositionen om ny lärarutbildning. En avgörande svaghet är att högskolorna som ska ansöka om examenstillstånd inte förstår tidsplanen. Allt vi vet är att det helst skulle varit klart igår. Vi väntar på ny högskolelag och regler för hur personal ska få användas i skolorna. Behörighet är idag ett mycket svårtolkat ord.

Dessa ansökningar om att få utbilda lärare ska göras utifrån kända premisser, men ingen vet vilka krav som gäller och de flesta menar att det är ganska förnedrande att behöva gissa. Vi har redan sagt upp dugliga adjunkter i ett ängsligt försök att möta framtidens diffusa krav.

För att kunna konstruera en kravspecifikation behöver HSV en examensordning. Någon sådan föreligger inte. Det är helt avgörande för vilka kompetenser som behövs om delar av utbildningen placeras på grundläggande eller avancerad nivå. Hur många självständiga arbeten ska skrivas? Hur stor del ska vara forskningsförberedande?

Kanske ser vi början på slutet av den olyckliga akademiseringsvåg som sveper genom högskolevärlden? Björklund tycks vilja återuppväcka tanken på lärarutbildning som en professionsutbildning.

Det var på tiden.

Akademiserade professionsutbildningar

Jag befinner mig i ett frostnupet ostligt grannland i en stad som är döpt efter en svensk kung. Vi planerar ett nordiskt samarbete inom EU och jag lär mig mycket av mina kolleger.

De danska högskolelärarna beskriver att politikerna har genomskådat och övergett retoriken om akademiserade professionsutbildningar. Nu blåser vindarna mot en stark praxisförankring och försöken att skänka status åt vård- och omsorgsyrken genom förvetenskapligande av grundutbildningen ses som en pinsam parantes.

Jaha – då vet vi vad som väntar  oss om några år.

Lösa spekulationer

Landets lärarutbildningar surrar av rykten om anledningen till att lärarutbildningspropositionen skjuts upp. Nu tycks det vara oåterkalleligt och på torsdag gäller det!

länk

Ett rykte säger att Jan Björklund i sista stund försöker förankra förslaget hos den röd-gröna oppositionen och att Socialdemokratin upptäcker att det finns politiska vinster att göra. Kanske håller Marie Granlund på att skaka av sig den uppgivna och undergivna hållningen som präglat oppositionens skolpolitik de senaste åren? Men vad gäller diskussionerna?

Det ursprungliga namförslaget  “Bäst i klassen” kanske skulle kunna framstå som aningen mindre elitistiskt om det fick en socialdemokratisk retorisk svans.

“Bäst i klassen – fast alla ska med”

Rött och blått i skön förening
Rött och blått i skön förening