Rosa pedagogik?

Ur intervjun med redaktören:

Vilka är strategierna?
– Den ena strategin är könsneutralitet som i praktiken ofta inneburit att det maskulina lyfts fram som norm och att bara det feminina setts som könat. Man byter inte namn på byggvrån eller snickarrummet utan bara på dockvrån. Den andra strategin är den kompensatoriska pedagogiken som går ut på att få barnen att överskrida könsnormerna. Flickor får öva på att vara stora, starka och modiga medan pojkarna övar på att vara snälla och prata om känslor. Det bygger på tydliga föreställningar om flickor och pojkar och riskerar att förstärka snarare än problematisera stereotyper.

Mina erfarenheter är helt omvända. Det är inte det maskulina som lyfts fram som norm i förskolan och jag skulle uppskatta att det är mindre än 5% som har välutrustade snickarrum.

Om vi utgår från två så vitt skilda verklighetsbeskrivningar finns det en uppenbar risk att bilden av metoder och problem blir helt annorlunda.

20120302-183645.jpg

Jag gillar författarnas försök att omvärdera 70-talets dialogpedagogik och hoppas att Freire åter blir ett namn på den pedagogiska kartan. Annars hade jag gärna hört Daniel Kallos försvara kritiken mot kritiken av det som han kallade ” den rosa pedagogiken”. Första gången jag mötte Kallos var 1977 och jag tror inte att metodiklärarna vid förskollärarutbildningen i Malmö har glömt hans kraftfulla framträdande i E122. Det var väldigt livat.

En Sam gör ingen sommar…

…men många Sam Olofsson skulle nog kunna förändra svensk skola. Han undervisar på IB-programmet i Malmö och hör till mina stora inspirationskällor. Den svenska debatten om studentexamen tycks vara besatt av tanken på sambandet mellan slutprov och traditionell kunskapssyn. Det finns andra värden att lyfta feam.

Länk

Sam Olofsson ser i stort sett bara fördelar med extern bedömning. Den stora vinsten är den tydliga uppdelningen mellan undervisning och bedömning. Lektionerna blir mer kreativa eftersom eleverna inte behöver hävda sig inför läraren och hela tiden säga rätt saker.

— Vi har heller inte något problem med betygsinflation, hävdar Sam Olofsson.

Lärare och skolledning analyserar resultaten från slutproven inte bara för elevernas skull. Sviktande resultat inom ett område blir en signal till läraren om att han eller hon kan behöva se över sin undervisning eller kanske fortbilda sig.

— Det signalsystemet saknas i den svenska skolan. Läraren får aldrig något externt kvitto på vad eleverna egentligen lärt sig, säger Sam Olofsson.

Jag hör till de tacksamma föräldrarna och nickar instämmande.

I soffan i personalrummets hörn sitter en av flera utländska lärare på IB. Danskan Kamilla Löfström har noterat en skillnad mellan svenska och danska elever.

— Svenska elever fjäskar oftare och säger det som de tror att läraren vill höra. Danska elever säger mer vad de själva tycker och det går att diskutera om allt. Jag tror att det beror på att vi har kvar studentexamen i Danmark och att lärarna inte sätter betyg på sina elever, säger hon.

20120301-233833.jpg

Livet från den mörka sidan

Jag läser studenttexter som försöker reda ut vad professionalisering egentligen innebär. De utgår från en märklig text av Stenlås och ska använda hans begrepp för att beskriva läraryrkets utveckling. Jag vill gärna göra en rättvis bedömning men studsar inför det politiserade tonfallet och ensidiga ämneslärarperspektivet.

Ingrid Carlgren är minst lika bekymrad. Här skriver segrarna historia.

Niklas Stenlås försöker försvara sig. Det borde han inte ha gjort.

En LR-pamflett är en LR-pamflett – även i expertgruppsrapportsförklädnad.

Troed Troedsson ger mig en liten smula hopp inför framtiden.

Läs mer om den mörka sidan.

Sådant jag funderar över

Vänstern blir frånåkt i den intellektuella debatten. Det beror på arbetarrörelsens ovilja till publicistiskt ansvar, men också på oförmågan att ta sina motståndare på allvar, att skärskåda deras bärande argument. Att de konservativa tjuvhugger vänsterut är föga förvånande. Likväl måste man uppfatta utmaningen i att de, med Axess försorg, förmår flytta fram sina positioner under upplysningsflagg. Vägvinnande kamp kräver självkritik. Det är hög tid för vänstern att sluta skuggboxas på den identitetspolitiska arenan; att vrida upplysningen ur händerna på de konservativa och göra den till en nödvändig del av våra strävanden efter ett solidariskt samhälle.

Fredrik Persson
Historiker

Det är förvånande många begåvade och intellektuella twittrare som INTE tillhör vänstern.

20120301-063914.jpg

Om att vara förebild genom att vägra vara förebild

Jag tycker mer och mer om Skolverkets rekryteringssatsning.

Vilket sjukhus var det som annonserade efter teveriesnygga semestervikarier? Alla medel är inte tillåtna.

20120224-052308.jpg

Niklas tipsar om den här filmen. Plötsligt läser jag salvelsefulla studenttexter om värdegundens betydelse med en ny inlevelse.

Länk till Dox – Girl model.

Vad är det värsta som kan hända – uppdaterad

Fredrik Ekelund skriver idag på Dn om svåra frågor. Han försöker beskriva de utmaningar som vänstern står inför i ett hårdnande samhällsklimat och jag känner hans vånda inför de processer som skapat en växande främlingsfientlighet i vår stad.

I den nya mediepolitiska kartan som Maria Sveland målar upp har han därigenom straffat ut sig från de godas gemenskap.

Jag tänker att Liljestrand sällar sig till de ängsliga grindvakterna som vill reglera vilka samtal som bör föras på kultursidorna. Det är den verkliga ironin.

20120221-162812.jpg

Uppdatering

Ann-Charlotte Marteus förklarar varför invandrardebatten bör vara ängslig.

Jag tycker hon överbetonar Ekelunds referenser till “kompisar” och använder dem till att förlöjliga honom. Frågan är om det är möjligt att förstå rasism och främlingsfientlighet utan att drabbas av den. Det är bekvämare att förfasa sig på avstånd än att samtala med de här personerna som lever nära den i vardagen.

När diskussionen blir konkret är det lätt att ta till ett raljant tonfall:

Hur gör man då, då? Ja, plötsligt börjar Ekelund plädera för att man inte ska låta invandrare bo där de vill. De bör inte bo i storstadsregioner, utan smetas ut jämnt över landet. Att den strategin redan har prövats och förkastats, bland annat för att invandrare ofta placerades där det fanns bostäder, men inga jobb, berör han inte. Huvudsaken är att invandrare inte bor varsomhelst. För det är – kulturrelativism? Va?

Det är en ganska vinklad läsning av Ekelunds text. Lite för angelägen att demonisera motståndaren.

Fredrik Ekelund tycks utgå ifrån att han och hans kompisar är upplysta per definition. Om de retar sig på muslimer, då är muslimer ett problem – exakt i paritet med deras obehag.

När vanligtvis kloka skribenter som Jens Liljestrand tycker att detta är en bra text – då blir jag bekymrad.

Den sortens etnocentricitet har lett européer väldigt fel, väldigt ofta

Goodwins lag?

https://twitter.com/#!/jensliljestrand/status/172273434271825920

Skolvalet – det verkliga hotet?

Två positioner:

Hoppsan – den senare ledaren har ett ganska lokalt perspektiv.

20120222-080212.jpg

Det kanske är lättare att sätta sin tilltro till det namnkunniga gänget i Malmökommissionen

“.Genom tillsättningen av en oberoende Kommission för ett socialt hållbart Malmö gjorde Malmös kommunstyrelse ett klokt val”

Självförtroende saknas alltså inte. Förväntningarna är skyhöga på att akademin ska leverera.

Kommission för ett socialt hållbart Malmö
Sven-Olof Isacsson, ordförande, professor emeritus i socialmedicin, Lunds universitet
Anna Balkfors, huvudsekreterare
Nihad Bunar, professor i barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet
Ulf Gerdtham, professor i hälsoekonomi, Lunds universitet
Eva Engquist, vice rektor, Malmö högskola
Marie Köhler, barnhälsovårdsöverläkare, Region Skåne
Annelie Larsson, direktör Sociala resursförvaltningen, Malmö stad
Christer Larsson, stadsbyggnadsdirektör, Malmö stad
Kerstin Larsson, f d chef Forskning och utveckling, Malmö utbildning
Katarina Pelin, miljödirektör, Malmö stad
Sven Persson, professor i pedagogik, Malmö högskola
Maria Rosvall, docent och överläkare i socialmedicin, Lunds universitet
Tapio Salonen, professor i socialt arbete, Malmö högskola
Mikael Stigendal, professor i sociologi, Malmö högskola
Denny Vågerö, professor i medicinsk sociologi, Stockholms universitet
Per-Olof Östergren, professor i socialmedicin, Lunds universitet