Hur känns det att ha åsikter om något man inte känner till?

Åtta av tio svenskar tror att det som händer och skrivs på Twitter har stor påverkan på samhällsdebatt och opinions- bildning. Samtidigt säger nio av tio att de är oinsatta i och ointresserade av Twitter.

Sådan här undersökningar gör mig djupt bedrövad. På ett ytligt plan beskriver det avståndet mellan folk och makthavare – på ett djupare plan handlar det om ett ignorant folk som besvara frågor de inte förstår i ämnen de inte har kunskap om.

Med sådana medborgare får vi de politiker vi förtjänar. Jag anar att det finns ett öppet fält för ryktesspridning kring vad som egentligen händer.

Jag tänker på en fabel av la Fontaine men kommer inte på vilken. Hjälp mig!

20120310-055432.jpg

Nästa gång en kollega påstår att twitter bara är för medieeliten kommer jag nog inte vara tyst.

Men det finns fler ignoranta personer. En del skriver romaner:

Flykten från yrkesgymnasier?

Emma Leijnse beskriver en gymnasieskola som försöker vara både och.

– Jag tror att om vi utformar yrkesprogrammen så att de ger behörighet, så får vi fler sökande, säger Ken Dahlberg, rektor för Teknikprogrammet på Tullängsskolan.

Resonemanget från regeringen för att sänka kraven på yrkesutbildningarna, att fler ska vilja gå dem, tror han inte på.

– Jag tror att det är tvärtom, att om man ställer högre krav så söker fler. Eleverna upplever att yrkesprogrammen idag är en återvändsgränd, man får inte med sig så mycket behörighet som man skulle vilja ha, säger han.

Skolverkets siffror visar också att elever väljer väldigt olika beroende på vilken kommun de bor i. I Lomma går bara 16 procent av eleverna yrkesförberedande program, medan 54 procent av eleverna i Hörby gör det.

Jag inser att status och attraktion hör ihop. Men störst av allt är frihet. Dagens ungdomar tycks värdera möjligheten till framtida yrkesval högt. Variationen är stor mellan kommunerna.

Så stor andel av eleverna går på yrkesförberedande program, uppdelat på kommun.
Svedala: 40
Staffanstorp: 37
Kävlinge: 35
Trelleborg: 34
Burlöv: 33
Vellinge: 21
Malmö: 19
Lund: 17
Lomma: 16

Det är en komplicerad fråga och olika samhällen försöker romantisera kroppsarbeten på olika sätt. Bilden är chockerande på många vis.

20120309-071333.jpg

Lågt, lägre, lägst… SD!

Nu har jag också sett SD:s kvinnoförbunds film om hedersvåld. Det är två minuter av mitt liv jag inte får tillbaka.

En usel produktion och töntiga grötrim kan tyvärr inte dölja det obehagliga budskapet. Kopplingen till hendebatten i slutorden är helt obegriplig och jag känner mig djupt generad över att ha kritiserat något som SD inte gillar.

Hen, kvotering och SCUM kom tillbaka! (allt är förlåtet)

Jag vältrar mig i guilt by association.

Att överbrygga klyftan mellan det digital och fysiska jaget

Jag håller helt med Joakim. Det här är en viktig text.

Ingen vill tro att det digitala jaget skiljer sig från de övriga jagen, vilket gör att vi inte kan upprätthålla fasader i samma utsträckning som tidigare. Om de olika jagen inte är överrens så faller fasaderna, och de faller åt alla håll. Det är något som tvingar oss att rannsaka oss själva. Det digitala jaget blir den som måste stå för vad alla andra jag ger sig in på och tvärtom.

20120306-133835.jpg

Putins tårar

Jag ser Putin gråta och blir lite rörd när han inför reporterns fråga förklarar:
– Det beror på vinden!

Idag spekulerar världen om tårarnas äkthet och jag kan inte låta bli att dras med. Kan han verkligen vara så manipulativ att han gråter för att dra uppmärksamheten ifrån det påstådda valfusket? Eller är det en rädd liten pojke som gråter av lycka över att hans högsta dröm har slagit in?

Samtidigt läser jag Claes Anderssons bok “Ottos liv” som i kapitel 20 innehåller en fantastisk berättelse om huvudpersonens uppdämda behov av att gråta.

Jag funderar på att klämma en tår idag. Det är sådant som vi män gör ibland.

Jag måste bättra på min spanska

De tecknade serierna var bättre förr. Jag saknar Mafalda – eller någon annan serie med samma moraliska kvalitet.

Annars kan vi alltid fortsätta att diskutera könsroller utifrån traditionella utgångpunkter. PO Tidholm försöker krama något nytt ur genusdebatten och han beskriver LEGO:s kamp för att vinna tillbaka försvunna marknadsandelar.

Det känns som om han är lite trött på sig själv.

‎– Det som hänt är att marknaden retirerat från sitt samhällsansvar. Trist, säger Lina Thomsgård.

Jag vet inte var den här förvåningen kommer ifrån?

Att förstå Stalin?

Fredrik Persson presenterar en ny bok om Stalins terror.

Därför är den tyske historikern Karl Schlögels bok ”Terror och dröm. Moskva år 1937” lika viktig som välkommen. Han låter sin text präglas av moraliskt patos, men hemfaller aldrig åt politisk plakathissande. Framför allt förmår han framställa det förflutna på ett sätt som gör även dess mest oförställbara beståndsdelar förnimbara.

Jag menar att det finns en tendens att som Claes Malmberg i debatt om feminism använda begreppet stalinism på ett slarvigt sätt. Det räcker inte med att vara vagt intolerant.

Vitaliteten avslöjar den kraft som krävdes för att hålla samhället i schack. 1934 utsågs 139 partisekreterare i staden Moskva. Fem år senare innehade endast sju av dessa alltjämt sina ämbeten. Resten hade arresterats, mördats eller drivits till självmord.

Så, jag rekommenderar att vi lämnar Stalin utanför debatten om feminismens brister.

20120305-090233.jpg

Vad är en dålig lärare?

I USA bedöms lärares undervisning enligt mallar. Artikeln belyser några konsekvenser.

On top of all that, I’m a bad teacher. That’s not my opinion; it’s how I’m labeled by the city’s Education Department. Last June, my principal at the time rated my teaching “unsatisfactory,” checking off a few boxes on an evaluation sheet that placed my career in limbo. That same year, my school received an “A” rating. I was a bad teacher at a good school. It was pretty humiliating.

Read and weed!

20120304-164201.jpg